Dalademokratens inte så demokratiska idrottshållning

Ledsen för stilltje, har haft fullt upp med att idrotta, jobba för brödfödan och ta de här diskussionerna live. Det är ett fasligt sjå etc, men nu är jag här.

Jag har ju tidigare skrivit mycket om den snedfördelning som finns i mediernas bevakning av dam- & herridrott. Efter en cykeltävling i Falun som även den följdes av herrkvoterade artiklar IN ABSURDUM (dvs där damklassen inte bara fick mindre utrymme, utan totalt ignorerades i artikeln) så rann glaset över för mig och jag kallade lokalpressens sportjournalister för gubbslem och en hög med bajs på min andra blogg. Inte mitt mest välformulerade moment kanske, men bra på så vis att det fick igång en debatt. Här är den efterföljande mailkonversationen mellan mig och Dalademokratens sportchef Bosse Hedenskog:



Hej, Lisa!
Vid kontakt med Kalle Bern i måndags framförde jag en förhoppning om någon form av ursäkt från dig till DD-sportens medarbetare, men eftersom den uteblivit tar jag mig friheten att bemöta ditt blogginlägg på det här viset. Känner att det inte får vara helt oemotsagt.
Det språkbruk du använde är direkt kränkande och jag skulle säga att inte ens det så kallade ”apberget” i AIK:s fruktade klack använder sig av sådan vokabulär.
För mig är det oförklarligt att en 28-årig tjej som studerar retorik vid Uppsala universitet kan göra ett sådant kraftigt övertamp.
Dessutom ska du veta att Dala-Demokratens sportredaktion består av fem medarbetare – tre killar och två med dig jämngamla tjejer!
Dala-Demokraten är, som du skriver, en lokaltidning och sportredaktionens huvudsakliga uppgift är att rapportera om dalaidrottarnas framfart på idrottsarenor världen runt. Vid den aktuella tävlingen hade vår rutinerade frilansreporter hittat tre dalakillar, från samma lilla by som vann tre olika klasser. En given vinkling. Damklassen vanns dubbelt av Åsa Erlandsson från Varberg. Vid dalaseger även i damklassen hade detta självklart omskrivits ordentligt.
Du skriver att Dala-Demokraten inte hade en rad om damtävlingen. Det är inte sant. I direkt anslutning till texten fanns resultatredovisning från båda dagarnas tävlingar, där damtävlingen redovisades precis som herrklasserna.
I sammanhanget bör påpekas att arrangörerna inte verkar ta damtävlingen på fullt allvar. I de resultatlistor som skickades till media fanns inte några tider redovisade i söndagens damklass. Varför???
Till saken hör också att i just den här måndagstidningen gjorde DD-sporten en medveten satsning på damidrott. Vi var på plats med både skribent och fotograf på daminnebandy i Mora, damishockey i Leksand och damhandboll i Borlänge. Dessutom var det stora ungdomstävlingar i simning och orientering i Falun, där vi också fanns på plats och i text och bild inte gjorde någon skillnad på killar och tjejer. Det var till och med fler tjejer än killar på bilderna från orienteringen. Och simtexten illustrerades med en bild på en tjej.
Sidan med cykeltexten som du förargas över toppas för övrigt av damhandboll med bild.
Jag vill också berätta att Dala-Demokraten varje år sedan 1946 delar ut pris till Dalarnas bästa idrottare. Ett prestigefyllt pris som många världsstjärnor fått genom årens lopp. Det är våra sportmedarbetare som röstar fram vinnaren. De senaste sex åren – och åtta gånger de senaste nio åren – har en tjej fått det priset.
Och 10-i-topp-listan bestod förra året av inte mindre än sju tjejer!
Jag skulle säga att det inte finns någon annan lokaltidning i Sverige som har så mycket damidrott i tidningen som just Dala-Demokraten.
Duktiga cykeltjejer som till exempel Jennie Stenerhag, Kajsa Snihs, Jenny Rissveds och Madeleine Lindberg (när hon tävlade för Borlänge) har genom åren uppmärksammats med många spaltmeter text och bild i DD.

Med vänlig hälsning
Bosse Hedenskog
Sportchef
Dala-Demokraten
Box 825
791 29  FALUN
Tel: 023-475 54
Mobil: 070-655 99 16
Fax: 023-291 15
e-post: bo.hedenskog@daladem.se
www.dalademokraten.se

--------------------------------------------------------------------------

Hej Bosse,

Jag pratade med Kalle efter att ni talades vid, och blogginlägget är nu redigerat. Jag är ledsen om någon upplevde det som kränkande, jag vill dock poängtera att jag ingenstans i texten har eller hade riktat mig mot någon personligen utan var upprörd över den lokala sportjournalistiken generellt. Något som också framgick tydligt var att min upprördhet inte gällde enbart den aktuella rapporteringen från cykelcrosstävlingen, utan att just den snarare var droppen som fick ett av åratal med irritation och förringande bräddfyllt glas att rinna över.

Det är naturligtvis jättebra att ni hade en tjejspecial, men även i den alltså medvetna satsningen med "tjejspecialen" under måndagen handlade 15 texter om män eller mansidrott, och bara 5 om damer eller flickor?
Jag har även tittat på hur er tidning rapporterat under resten av den gångna veckan, och totalt har jag fått det till 50 texter om mansidrott och 13 om damidrott (då har jag även räknat mindre marginaltexter, räknar man bara större artiklar har jag fått det till 26 stycken om män och 4 om kvinnor). Håller ni inte med om att det finns en snedfördelning här? Hur tänker ni på redaktionen när ni motiverar detta? (Jag har i dessa exempel bortsett helt från de texter som handlar om både damer och herrar i likvärdig utsträckning).

Det är mycket möjligt att det är som du säger, att ingen annan lokaltidning har lika mycket damidrott som Dalademokraten. Det vet jag ingenting om då jag inte läser andra lokaltidningar än de som är relevanta för mig här i Falun. Vad jag däremot vet säkert är att när 18 av 83 texter under en vecka handlar om damidrott, och resten om herrar, så är det inte en jämställd, modern eller rättvis fördelning. Det är mindre än 25%. Och det under en vecka som dessutom varit mer inriktad på damidrott än vanligt med en extra "tjejspecial". Hur ser ni på det här? Anser ni att ni har en jämställd fördelning i er rapportering från idrottsdalarna?

För mig är det tydligt att det finns ett stort behov av en betydligt större medvetenhet och kunskap om de här frågorna hos lokalpressen. Jag tror inte att någon varken hos er eller Falu Kuriren är en dålig människa, men jag tror att sportjournalistiken dras med ett stort ok av gamla normer och värderingar som tillåts reproduceras genom generation efter generation av sportskribenter, och det är något som är oerhört viktigt att uppmärksamma och att arbeta aktivt med.

Jag kan givetvis följa upp med ett inlägg i bloggen där ni får ge er syn på saken om ni känner att ni vill få er synvinkel redovisad, men kanske att vi då skulle försöka få till ett möte?

Med vänlig hälsning
Lisa Ström

(Jag vill i en bisats tillägga att varken min ålder, mitt kön eller mina studier och min professionella kunskap inom retorikämnet knappast är relevant för hur jag väljer att uttrycka min i min privata och ej professionella blogg. Inte heller tycker jag att det hör till sakfrågan huruvida den arrangerande klubben tog damtävlingen på allvar eller inte, det är något man kan ta upp med dom om man vill. Kanske vore det något för er tidning att gräva i varför det är så att klubbarna inte skickar ut damresultat?)

-----------------------------------------------------------------------------------

Hej, Lisa!

Du kallade DD-sporten (och även FK för den skull) för ”en sexistisk och gubbig slemhög till människoavskräde”. Med det pekar du ut oss alla som jobbar på sportredaktionen. Du drog oss alla över en kam. Något vi alla kände oss sårade över. Så är det med det.

Du har rätt att tycka vad du vill, det vi reagerade på var ditt hemska sätt att uttrycka dig på.

Måste också få kommentera din ”undersökning”. Många räknar antal artiklar som du, men gör då en ”vurpa”.
Det kan ju knappast vara sportjournalisternas eller tidningarnas fel att det till exempel bara spelades en enda fotbollsmatch med tjejer (Gustafs 16-årslag i SM) i Dalarna helgen 13-14 oktober. Damserierna var redan avslutade för säsongen. Menar du på allvar att vi i så fall skulle låta bli att skriva om alla utom en av herrmatcherna bara för att det skulle bli jämlikt i tidningen?

Låt mig ta ett annat exempel. I Dalarna finns bara ett damlag i ishockey (Leksand). Dom spelar oftast matcher bara på helgerna, två matcher lördag-söndag, vilka vi refererar om i måndagstidningen.

Samtidigt har Dalarna elva herrlag på så hög nivå att det motiverar bevakning/referat. Herrlagen spelar matcher två-tre gånger i veckan, alla veckodagar. Därför blir det, när du räknar artiklar, herrishockey i tidningen i stort sett varje dag.

Hur ska rapporteringen någonsin kunna bli jämlik med de förutsättningarna? Vi kan ju inte låta bli att skriva om herrhockey bara för att det bara finns ett enda damlag.

Daminnebandyn har tänkt till. Tidigare spelade de som damishockey, två matcher på helgerna (man gör en långresa och passar på att klara av två bortamatcher), och fick då oftast ett sammanfattande referat i måndagstidningen.

Till den här säsongen är serieupplägget omgjort, nu spelar man alltid bara en match.

Det innebär automatiskt att man kommer att få fördubblat antal artiklar i lokalpressen under en säsong.

Mvh

Bosse Hedenskog

----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hej Bosse,

Självklart tycker jag inte att ni ska låta bli att skriva om de övriga tio herrlagen i hockey som du tar upp i ditt exempel. Men jag tycker det är lika självklart att tidningen ska ha motsvarande tio artiklar om damidrott. Dessa behöver inte handla om damhockey, om det är svårt att få till, men det finns en hel massa andra idrotter i dalarna där många tjejer är aktiva - hästsport, orientering, friidrott, cykel, konståkning, löpning, gymnastik, innebandy, handboll, simning, osv osv osv, som ni skulle kunna skriva om för att få till en rättvis och jämlik rapportering om herr- och damidrott. Varför gör ni inte det? På vilket sätt menar du att ni då inte har förutsättningar för att kunna göra en jämlik rapportering? Handlar det inte snarare bara om vilka artiklar ni väljer att skriva och publicera?

Ett annat alternativ kan ju vara att i de fall där det varit både aktiva herrar och damer välja att fokusera på damerna, för att på så sätt jämna ut den myckna herridrottsrapporteringen i övrigt, på det sättet ni till exempel gjorde när det gällde just cykelcrosstävlingen. På samma sätt som ni valde att ha vinkeln "killar från skuggarvet" i den, kan ni välja att vinkla tävlingsrapportering mot damernas prestationer även i de fall då det varit både damer och herrar i topp.

Det kräver förstås ett aktivt arbete och en vilja att behandla alla människor likvärdigt, men jag är säker på att det ganska snart kommer kännas naturligt och som det rätta att göra. Trots allt är det faktiskt till och med en grundlagsfråga att ingen ska diskrimineras på grund av kön. Att konstant behandla ett kön styvmoderligt på det sätt som sportredaktionerna nu gör är tråkigt nog tydlig diskriminering.
I och med att välja att agera på det sättet gör ni på sportredaktionen precis det som du anklagar mig för att göra - drar alla damidrottare över en kam och talar om för oss att vi är mindre värda. Självklart är vi precis lika sårade av det som du blir över att jag kallade din redaktion för skit. Med skillnaden att jag gjorde det vid ett enstaka tillfälle, medan vi blir behandlade såhär på daglig basis, 365 dagar om året. Jag tror det är något ni kanske inte tänkt på.

Mvh
Lisa

------------------------------------------------------------------------------------------

 Bosse ville varken träffa mig eller svara på mina frågor i mitt sista mail, och Dalademokraten har sedan fortsatt sitt redaktionella arbete på precis samma sexistiska och ojämställda sätt. Det är tragiskt, sorgligt och skamligt att folk som lyfter lön för att utföra ett jobb tillåts sköta det på ett så diskriminerande sätt år 2012. Att välja att ignorera en grupp av samhället enbart på grund av kön och sedan kunna stå för det är över mitt förstånd. Att dessutom Dalademokratens ledning uppenbarligen står bakom detta är inget annat än en skam för hela tidningsbranschen och journalistkåren.

Västgötacupen snedfördelar

Västgötacupen är en svensk mountainbikeserie som anordnas av Västergötlands Cykelförbund. Den består av flera deltävlingar fördelade under säsongen där damer och herrar kör samma antal lopp och man får poäng efter placering i varje deltävling, vilket sedan ger cupsegrare. I princip hela den svenska eliten inom mountainbike, både på dam- och herrsidan, är med i cupen.

Igår uppdaterade de sin facebooksida med det här:

Soft.

Moderna medier - inte alltid så modernt

Det här är ett inlägg som jag publicerade på min andra blogg på Cykeltidningen Kadens, men som jag tycker har sin plats här också:

Häromdagen gick den här länken varm i de internetkanaler jag håller koll på: The Unofficial Unsanctioned Social Media Jersey.

Kortfattat handlar det om att två entusiaster beslutat sig för att den professionella damcyklingen är för skamligt underbetald för att det ska vara ok, att prissummorna för ledartröjor och poängtröjor inte är rimliga, och de har därför inrättat sin egen tröja med tillhörande cash money. Initiativtagarna själva går in med en summa var och ber nu om donationer från andra cykelintresserade. Beroende på hur mycket pengar man skänker får man till exempel en plats med sitt namn på den blivande tröjan, och priset delas sedan ut till den damcyklist som under två kommande lopp flitigast använt olika sociala medier för att marknadsföra sig själv, sitt lag och damcykling i allmänhet.

På sätt och vis är det här en enormt fin grej. Det är fantastiskt att se att folk aktivt gör något för damcykling och frivilligt engagemang är verkligen en sådan sak som får den kallaste av hjärtestenar att smälta. Förhoppningsvis kommer de få ihop en rejäl summa pengar att donera till de mest socialt aktiva cyklisterna.

Men det är också där det börjar skava. Visst är det kanon med mer pengar till damidrottare, det ska gudarna veta att det behövs. På sätt och vis tar också damcyklingen genom det här initiativet ett stort och väldigt konkret steg in i framtidens idrottsvärld, där prestationen inte längre är det som belönas utan förmågan att marknadsföra sig själv är det som väger tyngst. I viss mån är vi redan där, de flesta som haft något med individuell idrottssponsring att göra vet att det sällan är den som är snabbast eller starkast som är den som får de bästa kontrakten, utan helt enkelt den som gjort sig själv till tydligast varumärke. Sponsrande företag vill synas, och minuten på prispallen är marginell jämfört med 365 dagars exponering om året på en välbesökt blogg, till exempel.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att det är en desperat reaktion på den styvmoderliga behandling damcyklingen får av UCI och sponsorer. Att damcyklisterna, till skillnad från sina manliga kollegor, på grund av att de i grunden är så gravt underbetalda ska tvingas vara både elitidrottare och sina egna marknadsföringsmaskiner för att få ihop till brödfödan är svårt att motivera och bara ännu en variant av det dubbelarbete kvinnor så ofta förutsätts ägna sig åt.

Det finns också en aspekt i det här som gör att kvinnliga cyklister tvingas in i den stereotypa roll kvinnor ofta hamnar i, nämligen den där de förutsätts vara hemskt tillmötesgående och sk "medialt gångbara". Om damcyklingen blir beroende av att dess idrottare måste vara lättsamma, trevliga att se på och bra på att webmingla, istället för att låta dem vara badass tävlingsmänniskor som är fantastiskt bra på att cykla svinfort så har vi ett problem på flera sätt. Dels går det emot själva idrottens grundprinciper, och dels gör det att vi inte över huvud taget har kommit längre än att det fortfarande kommer vara okej att ha sidoevenemang där snyggaste damcyklist utses efter tävlingarna, där utvikningskalendern Cyclepassion blir ett normaliserat extraknäck för klungan och där damidrottare hålls kvar i ett mönster där deras prestationer fortfarande inte tas på allvar utan mer är som en lite kul grej man kanske ägnar sig åt vid sidan av det som är ens RIKTIGA jobb - att vara söt & rar och omtyckt.

Vasaloppet lär sig inte

Vasaloppet å sin sida gör inga strålande insatser på området jämställd rapportering de heller. Deras egen Vasastafetten gick av stapeln i helgen även den, och det segrande herrlaget förärades såväl rubrik, huvudbild samt en relativt lång artikel på Vasaloppets egen hemsida.

Om ni har tid och ork nog att läsa igenom alltihop kan ni hitta exakt tre stycken meningar om det segrande damlaget längst ner i artikeln. Lite skillnad mot de åtta textstycken som tilldelats killarna.

Här är artikelns bilder i den storlek de publicerats på Vasaloppets sida, även det ganska talande:

Kalmar Ironman har tydligen mer i namnet än vad man kan tro

I helgen avgjordes Kalmar Ironman, internationell triatlontävling och tillika SM på distansen. I herrklassen blev bäste svensk (och därmed nya svenske mästaren) fyra och i damklassen blev den nya svenska mästarinnan även segrare i hela tävlingen. Vem tror ni det rapporterades om på SVT, fyran eller totalsegrarinnan?

Inte raketforskning att lista ut, nej:

Samtidigt, på hemmaplan:

NBC's våta drömmar

Å andra sidan, det är ju inte som att de internationella jättarna sköter saken bättre. NBC publicerade, på sin officiella OS-sida, den här fräscha videon på kvinnliga idrottare, komplett med mjukporrigt soundtrack och allt:



Det är intressant tycker jag hur de påstår sig oskyldigt visa "bodies in motion" (titeln på filmen), och försöker gömma sig bakom någon slags hurtfrisk vilja att visa atletiska kvinnors härliga idrottsprestationer. Särskilt eftersom de inte direkt visar en bred bild av olympisk idrott utan enbart, på testosteronstint tonårsgrabbigt vis, har lagt ihop klipp från utvalda grenar (de lättklädda, samt de vars kravprofil gynnar en kroppsbyggnad som i vår kultur anses attraktiv, det är dåligt med tex kulstöterskor eller tyngdlyfterskor....), allt inzoomat på bröst, rumpor, tungor och uppspelat i slow motion.

Återigen, detta var alltså NBC, USAs officiella OS-kanal. Motsvarande hade varit om SVT publicerat detta här hos oss.

Efter mycken uppståndelse har NBC nu tvingats ta bort videon, men är det verkligen för mycket begärt att de stora nationella tv-kanalerna inte ska vara värsta sortens kålsupare redan från start?

Det är så svårt det här med journalistiken

Cykelvasan passerade, så här rapporterade dalarnas två stora dagstidningar, Falu Kuriren och Dalademokraten, om tävlingen:

Det är ju visserligen kul att tjejerna numer får en egen spalt istället för att bara nämnas i slutet på herrarnas artikel, men det råder ju fortfarande inga tvivel om vilken klass som är den redaktionerna tycker är värd mest utrymme.

Men sportjournalistik är väl sällan några guldkorn, i SvD skrev Janne Bengtsson såhär efter OS:

Problemet var väl bara det att USA tog två medaljer i boxning, ett guld(!) och ett brons. Men Janne Bengtsson, på en av landets ledande dagstidningar, tyckte uppenbarligen att damidrotten var så trist och oviktig att han inte bara struntade i att titta på den, han bemödade sig inte ens med att kolla upp resultaten i efterhand. Oklart om man verkligen sköter sitt jobb då.

Cykelvasan misslyckas kapitalt

Att kvinnor generellt måste vara mycket bättre och prestera och leverera mer än män för att få motsvarande uppskattning/respekt/lön/osv är ju ett välbelagt faktum såväl i skolor som arbetsliv. Några som verkligen visar det här svart på vitt på ett obehagligt tydligt sätt är vasaloppsorganisationen och dess mountainbiketävling Cykelvasan.

Vasaloppets cykellopp är Sveriges största mountainbikelopp. Tyvärr med Sveriges minsta damklass. Detta beror inte på att färre kvinnliga cyklister vill köra just den tävlingen, tvärtom har det varit årets stora mål för många, utan på att de seedar damklassen betydligt hårdare än herrklassen.

För att begränsa tävlingsklassens storlek har Cykelvasan ett seedningssystem där endast de med en tid av segrartiden + 30% tillåts starta i tävlingsklass. Så långt allt fine & dandy, att man begränsar är förståeligt. Det upprörande är att damcyklisterna seedas mot herrsegrarens tid, dvs, inte på damsegrarinnans tid inom den klass de faktiskt ska tävla i. Detta medför förstås, då män och kvinnor har olika fysiska förutsättningar, att majoriteten av damcyklisterna inte kvalar in i sin klass, och bland annat faller i princip alla veterandamer bort. Resultatet har blivit att i förhållande till de drygt 600 stycken herrarna i tävlingsklassen är endast 23 damer. Resterande kvinnliga cyklister, som i vanliga fall kör tävlingsklass och som om de fått seedas mot andra damer skulla ha platsat i tävlingsklass även här, tvångsplaceras i motionsloppet och förvägras helt deltagande i tävlingen. Detta innefattar bland annat tjejer med pallplatser på övriga mountainbikelopp under året.

Givetvis är det här helt befängt. Sen när kvalar man på en klass man inte tävlar i? Kvalar längdhopparna på damsidan på herrarnas längder på hopp? Kvalar tyngdlyftartjejerna på herrarnas vikter? Om man ska kvala in i tävlingen på tiderna från en annan klass än den man tävlar i hade det varit precis lika rimligt att låta herrarna kvala på damsegrarinnans tid, och helt enkelt förvägra de som var snabbare än så ett deltagande i tävlingen. Det hade också gynnat ett jämnare startfält.

Vasaloppet motiverar sitt agerande såhär:

"I damklassen har vi på så sätt kommit fram till en typ ”elitklass” inom tävlingsklassen"

Det märkliga är ju varför damklassen ska vara en betydligt hårdare sållad klass än herrarnas. Varför ska damerna vara en "elitklass" inom tävlingsklassen, när herrklassen får bestå av allsköns motionärer? På vilka grunder är det rimligt att damerna ska behöva vara högpresterande för att ens få en chans att deltaga när detsamma inte gäller för herrklassen?

(Jag vill understryka att jag inte tycker att långsammare damcyklister ska seedas upp i en annan startfålla tillsammans med snabbare killar. Alla tjänar på att man startar med folk som är lika snabba som en själv. Däremot tycker jag att det är en självklarhet att villkoren för att få tävla är jämlika och rättvisa oavsett kön.)

Andra klassens idrottare

Det är OS-dags hörni! Toppidrottare från världens alla hörn skickas till London för att göra sina livs prestationer.

De japanska fotbollstjejerna är regerande världsmästare och åker till London med stor guldmedaljchans med samma flyg som japans fotbollsherrar, vilka i sin tur är ett lag som senast tog en olympisk medalj 1968, dvs för 42 år sedan.
Det märkliga i historien är förstås inte att damlaget presterat så mycket bättre än herrarna eller att de reser med samma flygplan, utan att damerna under OS-resan (igen, på SAMMA flyg) reser i economy medan herrarna flyger business class.

Även Australien är förvirrade när det kommer till biljettbokning. Också de skickar sina basketdamer, vilka under de senaste olympiska spelen tagit tre silvermedaljer och ett brons och är stora medaljhopp även i år, till OS i economy, medan herrarna får åka business. Ett herrlag som som aldrig tagit en enda olympisk medalj.

Det är lustigt ändå hur viktigt det är att ha utvilade och välpreppade herrkroppar som inte ens har medaljchanser, medan damerna med guldvittring på ett mycket påtagligt och bokstavligt sätt hanteras som andra klassens idrottare.

Gothia Cup - glädje, gemenskap och sexuella övergrepp!

Idrott är kul och fostrande, kidsen lär sig saker som rent spel, vikten av att samarbeta, och att det är helt okej att våldta tjejer! Toppen!

Under Gothia Cup, världens största fotbollsturnering för ungdomar, utsattes två 16-åriga tjejer för våldtäktsförsök av tre artonåringar. Killar från ett redan sedan tidigare erkänt problemfyllt lag som stört hela cupen påtagligt. Naturligtvis blev killarna efter detta grova brott utkickade från cupen och direkt hemskickade.

ELLER NEEEJ! Vänta! Så var det ju inte! Jag glömde att vi lever i ett samhälle som tycker det är helt okej med sexuella övergrepp på kvinnor och barn! Givetvis fick killarna vara kvar under helt vanliga omständigheter och kunde fortsätta röra sig helt fritt bland tjejerna på det gemensamma boendet.

För att hantera situationen förseddes istället tjejerna med vakter(!) som de tvingades anmäla sig till så fort de skulle göra någonting, och de har nu till slut åkt hem efter att ha fått utstå, utöver våldtäktsförsök, kommentarer och en stämning de själva beskriver som "otäck" bland killarnas övriga lagkamrater. För glöm inte att det alltid är brottsoffrets fel om denne blir utsatt för ett brott! Skönt att det rotas redan i unga år på en så stor och inflytelserik tillställning som Gothia Cup. Givetvis hade Gothia Cup hanterat situationen likadant om ett pojklag till exempel stulit något annat lags tillhörigheter eller slagit ner någon. Man kan trots allt inte skylla på den som är våldsam om någon går runt och ser ut att vilja ha en rak höger. Och "nej" betyder som bekant alltid "ja, men hårdare".

GP har skrivit om det HÄR.

Grenserittet gillar verkligen killar!

Det årligen återkommande stora mountainbikeloppet mellan Sverige och Norge, Grenserittet, älskar verkligen killar. Så mycket gillar de dem att de tillsammans med cykelmärket Merida ställer till med ett speciallopp där de särskilt vill visa vidden av sin kärlek genom att bara tillåta inbjudna män att uppvisningstävla en stund för en total prissumma av 75000 svenska kronor. Då gillar man VERKLIGEN något, vill jag lova.

Trist att de inte även kan gilla tjejer och tjejers idrottande på det viset. Norge har trots allt till exempel regerande och sexfaldig EM-mästarinna och tillika sexfaldig världsmästarinna, och bland de svenska damerna finns tjejer med junior-EM-guld, världscupsegrarinnor och en tidigare U-23-världsmästarinna. Det är inte direkt en så hög nivå som de lyckas skrapa ihop på herrsidan, om man säger så...

Jävligt fräscht och modernt drag alltså. Om det nu inte är för att separatismen hos tillställningen och prispengarna motiveras av en hög prestationsnivå hos deltagarna som inte skulle gå att hitta bland damcyklisterna så undrar man ju vad skälet till det här är? Kan det månne vara ingrodd gammal gubbighet och unkna traditioner som hör hemma i samma gamla grav som omyndigförklarande av kvinnor och annat som genom historien försökt ge sken av att människor har olika värde på grund av vilken kropp de råkat födas i?

Försök inte komma dragandes med de där gamla brudmeriterna till världsmästarränder...

Rätten till rumpa

Det har som bekant inte varit någon sommar att tala om. Termometrarnas dåliga vana att i år ligga på temperaturer motsvarande en halvbra aprildag ställer inte bara till det för sommarlovslediga barn, nu är även OS i farozonen för katastrof!

Det kylslagna vädret har nämligen gjort att beachvolleytjejerna i sin kamp om OS-guldet kan komma att behöva ha på sig plagg som är något mer täckande än bikini för att inte frysa, och som alla vet finns det inget annat värde i damidrott än exponerad hud. De stora brittiska tidningarnas reaktioner är därför naturligtvis helt rimliga och acceptabla. Dessutom tur att vi ÅTMINSTONE får se lite avklädd tjejröv i nyhetssammanhang om det nu ska ta ifrån oss under kommande matcher världseliten emellan.

Här är ett axplock av relevanta reaktioner:

 

 

 

Gullig tjej, men även lite duktig.

Gabrielle Douglas är ett av USAs största medaljhopp inför stundande OS. Inför detta har Svenska Dagbladet gjort en intervju med den blott sextonåriga supertalangen. Som alla vet är inledning och avslutning av en text de viktigaste delarna, så förutom det i sammanhanget i sig irrelevanta i vilka djur guldkandidaten tycker är gulliga eller hur tilltalande utseende hon har är det även därför talande att SvD lagt upp sin artikel på följande vis.

De inleder med följande stycke:

"Sällan eller aldrig har en gymnast flugit så högt och så lätt genom luften som 16-åringen från Des Moines, Iowa, i USA. Smeknamnet ”Den flygande ekorren” passar perfekt:
–Jag älskar ekorrar, säger Gabrielle Douglas. Jag blir glad när jag ser en ekorre. De är så äventyrliga av sig… "

Därefter nämns ett OS-guld i förbifarten, men redan i nästa stycke är fokus tillbaka på det relevanta:

" Hon är mycket graciös under tävlingarna och utför allt mycket lätt och till synes utan ansträngning. Smeknamnet ”Den flygande ekorren” passar väldigt bra."

"Vinner Gabrielle Douglas, eller bara tar medalj, lär publiken i North Greenwich Arena i London också bjudas på ett litet extranummer: ”The Dougie”, en segerdans som den blott 151 cm långa och 43 kilo tunga Douglas brukar framföra för att fira en framgång."

Häremellan en infantil story om hur hon började med gymnastiken och hur "sprudlande glad" hon är över det. Slutligen avrundas artikeln med följande:

" 'Hon har ett utseende som en omslagsflicka, en personlighet som går rakt genom tv-rutan och ett smeknamn som man inte glömmer i första taget. Douglas har allt det som krävs för att bli den nästa Mary Lou eller Shawn', skriver AP.
Ett omdöme så gott som något."

Ursäkta franskan, Janne Bengtsson på SvD, men det är inte ett omdöme "så gott som något", när det är en artikel som ska skildra en idrottare i världsklass. Och är verkligen utseende, charmighet och ett klämmigt smeknamn det som krävs för att bli nästa idrottsliga storstjärna? Jag har länge trott att det är den faktiska prestationen som väger tungt när det kommer till det, men vad vet jag.

Peppar nu i alla fall oerhört på den artikel jag utgår ifrån att vi kan förvänta oss från SvDs sportredaktion vilken dag som helst, där Usain Bolt pratar om hur glad han blir när han ser en gullig kattunge, de är ju så busiga!!

Big Babe Tennis

Jag fick för någon vecka sedan ett mail som löd såhär:

"Anna Kournikova är väl inte ihågkommen som någon större tennisstjärna men väl för hennes utseende. Men som jag minns det uppskattade även hennes tenniskollegor intresset kring Anna då alla tjejer vann på uppmärksamheten. Fler tittade på damtennis och prissummorna höjdes. Vad tycker du om det fenomenet som idrottande kvinna? Volleyboll och inte minst beachvolley spelar mycket på detta. Mina idrotter golf och utförsåkning har inte gjort det förrän Lindsey Vonn dök upp, inom damgolfen existerar inte utseendefixeringen. På din utmärkta blogg skriver du en hel del om detta, är det bara av ondo att utseendet används vid marknadsföringen av damidrott?"


Jag läste en artikel för ett tag sedan som jämförde damernas proffstennis med Sex and the City, och det tyckte jag var en klockren liknelse. Å ena sidan visar den delvis framgångsrika kvinnor som nästan är självständiga och uppe på samma nivåer vad gäller ekonomi, makt, karriär och uppmärksamhet som sina manliga kollegor, men å andra  sidan är det en framgång som är villkorad och som förutsätter att kriterier som ung, snygg, sexuellt tillgänglig, heterosexuell och normativt "kvinnlig" fylls för att den ska vara möjlig.

Inom damtennisen finns ett mycket talande uttryck, "Big Babe Tennis", något som myntades med systrarna Williams i spetsen för att beskriva de moderna damtennisspelarnas stil som är mer kraftfull och  "hård" än tidigare generationers, eller mer manlig om man vill använda en sådan term.
I en text av Ellie Gordon-Moershel tar hon upp det absurda i att referera till världens bästa idrottare som "babes" och jämför med hur vi skulle reagera om proffshockey gick under benämningen "super stud hockey" eller hur det skulle låta om man kallade NBA för "pretty boy basketball".

Att nedskriva idrottsliga prestationer av världsklass till något utseenderelaterat som "big babe tennis" gör precis som när kvinnliga idrottare på andra sätt ges uppmärksamhet för sitt utseende och inte sina prestationer, att uppmärksamheten flyttas från själva idrottandet i sig. Därmed görs de aktiva till objekt som istället för sina atletiska framgångar bedöms för sitt utseende och sin grad av sexuell attraktionskraft. Det funkar till och med så att ju mer framgångsrika kvinnliga idrottare blir inom sina respektive grenar, desto mer fokuseras det på deras yttre, ofta både från andras och deras eget håll. På många sätt fungerar det som ett sätt att framstå som mindre hotfull, något framgången annars hade kunnat ha som bieffekt. Att kvinnliga idrottare ofta beskrivs med olika liknelser till djur eller skildras gråtande av glädje efter segrar till skillnad mot manliga knytnävar i luften, segergester och jublanden är även det en del i detta.

Tjej & rack(-et)

Att damidrott ges mer uppmärksamhet på grund av fixstjärnor som är snälla mot medieögon tycker jag därför inte är ett vettigt sätt att föra detsamma framåt. Jag kan se hur det i ett kortare perspektiv ger fördelar för enskilda idrottskvinnor, men i det större perspektivet så bekräftar det och ger sitt stöd till ett system där kvinnliga idrottare fortfarande inte blir framgångsrika på grund av sina prestationer utan sin förmåga att uppfylla en förlegad kvinnlig roll där könstillhörigheten kopplas samman med egenskaper som skör och undergiven och där förmågan att, utöver behärska sin idrott, kunna vara "sexig" under arbetet är det som väger tyngst i karriären. Få andra yrken har idag den arbetsbeskrivningen.

(För den som är intresserad av hur det faktiskt gick till när damtennisen blev välbetald, en historia i äkta rebellanda och kvinnligt skiter-i, så kan man börja läsa om the Original 9)

Fortfarande mest fun & games och inte så mycket business

Ledsen att det dröjt, jag har varit shit loads of busy, som man skulle kunna kalla det, och inte riktigt hunnit med. Under tiden har jag hittat en miljard nya uppslag och det är FÖR mycket, jag kan inte välja eller sålla och vet inte riktigt hur jag ska hantera.

När jag inte drunknat under information har jag varit på cykel-SM. Här är en bild från herrarnas prisutdelning:

 

Ettan, tvåan, trean och längst till höger U23-segraren i sin vita mästartröja. 

Här är en bild från damernas prisutdelning:

 

Ettan, tvåan, trean och - just det, ingen U23:a. Damerna får nämligen ingen U23-mästarinna då den klassen inte finns för kvinnliga cyklister i Sverige. Det tas ut U23-damer till EM, men något nationellt erkännande får de inte, till skillnad mot killarna. Lustigt ändå va? Enligt mina efterforskningar bland folk som varit i sporten länge har det heller aldrig funnits. Rätta mig om jag har fel.

I USA har det diskuterats en del kring just det där sedan deras nationella mästerskap som också precis gått av stapeln. Där fick visserligen segrarinnan i U23-klassen sin seger,

 

 men tvåan och trean berövades som synes sina pallplatser. Samtidigt som det bland herrarna såg ut såhär:

- hela 5 stycken som premierades i motsvarande klass. 

Möjligen något amerikansk cykling, såväl som svensk, bör se över för att inte fastna i artonhundratalet för all framtid...

Dessutom, på tal om proffsidrott och rättmätighet, Forbes publicerade i dagarna sin lista över de 100 bäst betalda idrottarna i världen. Gissa hur många kvinnor? 

Två.

Av. Hundra.

Hela listan finns HÄR.

Det tycker jag ni kan fundera på när ni börjar tänka i banor som att det nog inte skulle vara så stor skillnad trots allt. Lika lön för lika arbete gäller som bekant inte ens i det "vanliga" arbetslivet än, men för de som har idrottsarenorna som arbetsplats är det en ännu längre väg kvar att vandra.

FIFA(n)

Sista delen i tendens-serien handlar mer om fotbollen i samhället. Jag tänker inte sammanfatta mer än så för jag tycker verkligen ni ska lyssna på det. Ska ni bara lyssna på ett av avsnitten tycker jag ni ska lyssna på det här. Mycket om pengar och prioriteringar och framför allt tydliga och bra exempel på de ABSURDA skillnader i avtal mellan svenska dam- och herrspelare i såväl landslag som allsvenskan. Jag vill dö/gråta/gå i kloster.



Som en bonus ska ni få en bild på något som nämns i programmet - FIFA Executive Committee, ett glatt gäng i fotbollens innersta krets där det inte förrän nu ens varit möjligt för en kvinna att väljas in, det har inte varit tillåtet enligt dess bestämmelser. Då är vi plötsligt inte ens i samma århundrade som kvoteringsdiskussioner, utan nu sitter vi i någon form av artonhundratalets finrum och pratar Zlatan. Vad de däremot har haft uppe för diskussion kring det där runda bordet är den vettiga frågan om inte lösningen på skillnaderna är att tjejerna får spela i tightare shorts och mindre kläder för att locka publik till damfotbollen med hjälp av lite mer "kvinnlig estetik".

En bild av inte direkt vare sig kvinnor eller estetik:

Tendens i P1 - fotbollsstjärna utan blingbling

Dagens Tendens i P1 handlar om Jane Törnqvist, fotbollsspelaren med fler landskamper än både Zlatan och Henke Larsson och med en 20 år lång elitkarriär.

Hon berättar skräckhistorier om hur det varit att vara "för bra". Hur just att vara tjej och kunna spela på lika villkor, med killarna, ibland är problemet. Hur det bara var ok att vara med i killarnas lag så länge hon spelade just "som en tjej", som man så populärt brukar kalla det inom idrott, men när hon blev lika bra eller bättre än killarna i lagen de mötte, och kunde konkurrera på lika villkor, plötsligt blev både förbjuden att delta och vid ett tillfälle fråntagen segern eftersom det var "en tjej i laget". En protest inlämnad av motståndarlagets tränare som innan matchen istället talat om hur kul det var med en tjej med och spelade. Inte lika kul när tjejen sedan kunde göra fler mål än hans egna grabbar, tydligen.



Jane pratar mycket om hur hon är nöjd med att uppskattas för sitt spel och att ha kunnat utvecklas i det, att det viktigaste är att vara nöjd med det man gör och inte att tjäna pengar. Hur hon är glad att få spela fotboll eftersom det är det hon älskar att göra. Hon beskriver sin karriär som en fantastisk resa trots att hon berättar historier som hur damlandslaget blev nekade bidrag från fotbollsförbundet för en veckas uppladdning inför VM, och istället blev tvungna att åka som ledare till fotbollsskolor mitt under uppladdningen.

Jag vet inte hur det är med er, men jag är personligen så less på att kvinnliga idrottare ska behöva vara så tacksamma. Det ska varas tacksamt för att det fås chanser, det ska varas tacksamt för att det arrangeras tävlingar, det ska varas tacksamt för att det som kvinnlig idrottare ens är möjligt att vara en del av den idrottsliga värld som är manligt självklar. Det är visserligen fint att vara nöjd med det man har, och jag delar verkligen uppfattningen att det är värt mer att göra något man tycker om än att tjäna grova pengar, men det är ändå folks karriärer och idrottsliga yrkesliv vi pratar om här. Som knappt avlönas.

Det är som att be alla kvinnor världen över att vara tacksamma för att de över huvudtaget är välkomna på arbetsmarknaden, för någon lön kan de inte räkna med att få. Men tänk vilken personlig utveckling det innebär att få ställas inför de krav och utmaningar ett jobb ger ändå! Det är värt mer än reda cash!  Och som kvinna borde man ha förstånd att uppskatta det!

Det är för den delen kanske snarare som att anse att kvinnor borde varit tacksamma över att förr faktiskt inte ens ha varit välkomna på arbetsmarknaden. Det är väl ändå mer utvecklande på det personliga planet att få vara hemma och dona istället. Man bör skaffa en man som försörjer en och eventuellt om det nu ska vara nödvändigt ägna sig åt lite rekreationell ideell verksamhet på fritiden för nöjes skull. Men inte mer än så. Någon måtta får det ju finnas, att få betalt för samma sak som en man får betalt för, det är ju befängt.

Lite om OS i London 2012

OS i London närmar sig. En folkfest för alla idrottsintresserade?

 I de antika olympiska spelen, det första ägde rum 776 f.kr. var kvinnor inte tillåtna. När det första "moderna" OS ägde rum 1896 var kvinnor heller inte med i leken, deras deltagande skulle vara "impractical, uninteresting, unaesthetic, and incorrect.". Över tvåtusenfemhundra år efter starten, år 1900, deltog den första kvinnan. Men fortfarande idag, över hundra år efter det, är det inte givet att kvinnor ens får tävla i samma grenar som män får.

År 2000 tilläts kvinnor för första gången tävla i tyngdlyftning under OS, och i år, 2012, är det första gången som tjejer får ställa upp i boxning. I brottning får de kvinnliga deltagarna nöja sig med fyra viktklasser, och därmed medaljchanser, medan männen har över tre gånger så många - totalt 14 stycken. Samtidigt fortsätter den olympiska organisationen vara mansdominerad. I IOC, International Olympic Commitee, är till exempel bara 15 av 135 medlemmar kvinnor.

OS i London 2012 är positivt nog det första där mängden kvinnliga idrottare förväntas bli lika stor som mängden manliga. 2008 utgjorde kvinnorna 42%, vilket annars varit mest hittills men fortfarande finns länder som av kulturella och/eller religiösa skäl över huvud taget inte tillåter sina kvinnliga medborgare att delta.


Därmed inte sagt att britterna själva briljerar med sin jämställda sport. nya rapporter visar att värdlandet själva har en hel del att jobba med då endast 0,5 % av pengarna som går till idrottssponsring i landet går till kvinnor eller kvinnors idrottande. Inte ens en procent. Inte helt orimligt förmodligen bland annat en följd av att endast 2 % av brittisk mainstreammedia rapporterar om kvinnlig idrott. På brittiska BBC:s lista över nominerade till "Sports Personality of the Year" år 2011 var INGEN kvinna och sedan 2001 har endast tre kvinnor vunnit titeln.

Låt oss hoppas att London-OS blir ett tillfälle att visa på förmåga att gå åt rätt håll.

Tendens i P1 om damfotboll

Tendens i P1 har den här veckan temat "Den orättvisa sporten", mer info finns HÄR.

Det kommer handla om dam- och herrfotboll och såhär beskriver de själva ämnet:

"Damallsvenskan är en av de bästa ligorna i världen.
Men fram till i sommar har de inte fått ha sina efternamn på tröjorna, förutom i samband med mästerskapsmatcher. Och de får bara byta dem med motståndarna under VM-slutspelet. Annars blir det för dyrt.
En genomsnittlig lön för en spelare i damallsvenskan ligger på 7000 kronor, medan en spelare i herrallsvenskan får 57 000. Så kan man fortsätta.
Orättvisorna är enorma inom fotbollen beroende på om man är herr eller damspelare. Vad beror det på? Och vad gör man för att förändra det?"

Idag handlade det om Hammarbys F97-lag, ett lag med en uttalad satsning av tränaren Marie Appelgren att låta tjejerna träna under samma villkor och förutsättningar som killarna. Som resultat av det blev de ett av landets mest framgångsrika lag. Så bra att klubben till slut tyckte att de var för bra, för överlägsna och gjorde för mycket mål och sparkade tränaren Marie för att lösa det "problemet".

Lyssna på det här:



Extra sorgligt att höra tjejerna prata om hur de tränare de har nu inte ger dom uppmärksamhet, inte engagerar sig i träningar och matcher och hur de redan nu på flicklagsnivå vill spela i herrlag eftersom det är det som är värt nåt. Samt hur fotbollsförbundet hävdar att pojk- och flicklagen behandlas exakt likadant, trots att de uppenbarligen inte gör det.

Why we have too few women leaders

En mycket bra film som inte primärt handlar om idrott utan om arbete, men som är 100% applicerbar på allt vad kvinnliga idrottskarriärer heter. Se den!

Historien med Axa Summer Games fortsätter...

Jag vet att jag verkligen har tjatat om det här Mördarbacksloppet, men det tar nya vändningar hela tiden. Det ändrades ju så prispengarna blev likvärdiga för damer och herrar, förutsatt att minst 12 damer kom till start (herrarna var fler än så redan då). Det som hänt sedan dess är att det faktiskt rasslade in anmälningar på damsidan så de nådde upp till det efterfrågade antalet, dvs 12 stycken.
Kanon! Toppen! osv.

Idag gick så Axa Summergames ut med följande information:

 

Det som skett är alltså att båda klasserna, även damerna och inte - som innan - enbart herrarna, nått gränsen för antal startande. Det fanns ett förutbestämt antal som skulle uppnås, vilket det gjorde. 12 stycken. När det då gör det så ställer idrottsarrangören Mats Andreasson IN arrangemanget på grund av "för få anmälda löpare". Hur kan så många man efterfrågade vara "för få"?

Jag låter det tala för sig själv, men nog osar det både katt och kvinnoförakt alltid.

Som bonus har samme man professionellt nog kallat både mig och folk som håller med mig i den här frågan för allsköns tillmälen jag inte vill skriva ut i bloggen, och dessa personangrepp utan att hymla med det. Är det inte intressant ändå hur viljan till rättvisa kan vara så provocerande?

Jämställdhet - så funkar det inte

Riksidrottsförbundets tidning Svensk Idrott har i senaste numret en artikel om jämställdhet och föreningsliv, den går att läsa här: Jämställdhet - Så funkar det.

Jag hade tidigare i våras en diskussion med just Riksidrottsförbundet om de frågor som tas upp i texten, angående en artikel till en cykeltidning nära dig, men jag vill ogärna tro att det var en del i att de valde att publicera den här artikeln nu utan hoppas att det var planerat sedan innan och att de tycker att det är såpass viktigt ändå. Hur som helst, läs den gärna. Den ger lite olika handfasta tips kring hur ni i er förening kan jobba för en mer jämställd idrott och föreningsverksamhet.

Det är alltid positivt när det skrivs om det här, men något som jag dock tycker är tråkigt är detta:

"En av föreningsidrottens grundpelare är att den ska vara öppen för alla. Men det finns inga givna bestämmelser eller juridiska krav vad gäller jämställdhetsfrågor. En förening bestämmer alltid över sin egen verksamhet, och styrs efter de beslut som medlemmar och förtroendevalda fattar. Den måste därför själv skapa förutsättningar för likabehandling."


RF har en jämställdhetsplan, men den fungerar alltså enbart som en "rekommendation" och har så gjort i 23 år. Man kan tycka att det vore på sin plats med lite hårdare tag när likabehandlingen efter så lång tid uppenbarligen fortfarande är såpass bristfällig som den är inom idrottsvärlden, och att Riksidrottsförbundet kanske skulle prioritera den här frågan i sitt arbete mot Specialförbunden. Inom vilka andra områden skulle man inte byta strategi om ett problem fortfarande kvarstår efter drygt ett kvarts sekel av mindre framgångsrik arbetsmetod?

Vinnare och mindre viktiga vinnare i Stockholm Marathon

Jag gillar ju att prata om det här med prispengar eftersom det är så konkret och mätbart, men precis som i övriga samhället är det naturligtvis inte det enda jämställdhetsproblem som finns. Lika lön ger inte per automatik jämställdhet, även om det skulle vara ett stort steg i rätt riktning.

Inom idrott är medial uppmärksamhet också oerhört viktigt för de aktiva. Medieutrymme ger sponsorer, uppdrag och möjligheter att marknadsföra sig och är nu för tiden nästan en förutsättning för att kunna leva som professionell idrottare. Resultat räcker långt, men ofta behövs mer än en placering i en lista för att locka sponsorer.

Samtidigt är mängden medieutrymme man ger olika idrotter och/eller idrottare en ganska tydlig symbol för hur vi värderar dessa även statusmässigt. Sporter med hög status, till exempel fotboll, hockey, etc, ges mycket tid och stort utrymme medan till exempel konståkning eller mtb-orientering och andra mindre sporter inte är fullt lika tunga ämnen för mainstreammedia.

På samma sätt kan man se ett tydligt mönster på hur vi prioriterar manligt idrottande framför kvinnligt. För att visa det här konkret och med ett aktuellt ämne så tog jag mig en titt på medierapporteringen efter Stockholm Marathon 2012. Det är ett lite extra intressant val eftersom det dels lockar världseliten och det dels är en tävling där kvinnor och män genomför exakt samma lopp på exakt samma sträcka, dvs genomför en likvärdig prestation på alla sätt.

Jag har tittat på de artiklar om segrarna som skrivits och publicerats på webben hos Sveriges Television, Sveriges Radio, Göteborgsposten, Östersundsposten, Svenska Dagbladet, Stockholm Marathons hemsida, Expressen, Dagens Nyheter, Eurosport, Aftonbladet, marathon.se samt Löpning för Alla.

Resultatet blev följande:

Om de manliga segrarna skrevs 14358 tecken sammanlagt.

Om de kvinnliga, det lite mer blygsamma 5430.

Strax över en tredjedel alltså, inte ens hälften av uppmärksamheten av en prestation där det enligt all logik borde renderat precis lika mycket. Då har jag inte ens tagit med rubrikerna i beräkningen, som till 100% fokuserade på herrsegraren.

 Och så undrar folk varför intresset för damidrott är mindre än det för herridrott bland både publik och sponsorer? Det är trots allt svårt att intressera sig för något man inte får någon information om.

One Way är too hot for me

The Guardian publicerade häromdagen en artikel på ämnet body-image, hur kvinnor förhåller sig till sina kroppar. I artikeln kunde man bland annat läsa att både ätstörningar och depressioner hos flickor och kvinnor har fördubblats från år 2000 till 2010 och att ju mer vi objektifierar våra egna kroppar - desto större är risken att hamna i en sådan problematik. Drygt 90% av vuxna kvinnor uppges vara missnöjda eller osäkra på sina kroppar, och då är alltså inte barn och, framför allt, tonårstjejer inräknade i den siffran vilka förmodligen annars skulle höja andelen markant. Det är en ganska stor grupp människor i riskzonen för depression det.

När TV kom till Fiji 1995 kunde man snabbt se hur 50% av de tonårstjejer som tidigare levt skyddade fick tillgång till mediet och plötsligt beskrev sig själva som tjocka, och 29% visade tecken på stor risk för ätstörningar. Idag utsätts vi till vardags, utöver TV, för ca 5000 photoshoppade bilder i veckan, varav en övervägande del föreställer tjejer och kvinnor (sälj grej med tjej, osv). Utöver det översköljs vi av dieter och metoder för att få bikinikroppen vi sägs ha drömt om, komma i jeansen, se bra ut nakna, tappa fem kilo, minska gäddhäng och få bort putmagar och så vidare i all oändlighet.

Att vi mår dåligt i våra kroppar är big business och något som hela skönhetsindustrin, matindustrin, gym- och träningsindustrin osv drar nytta av och ingen kommer underlätta för dig att känna på ett annat sätt. Det görs grova pengar på att vi ser oss själva som objekt vi vill förändra.

För min egen del har idrotten betytt mycket i det här. Att som tjej få möjligheten att se sin kropp som ett subjekt och ett verktyg att använda för att nå ett högre mål vände på hela bilden. Att istället för att se kroppen som ett objekt att finslipa och putsa ytan på, se den som en maskin som måste fungera, vara kraftfull och ge effekt. Det gör skillnad. Jag är övertygad om att prestationsidrottande kvinnor i betydligt större utsträckning än de som inte gör det har ett sundare förhållande till sina kroppar, helt enkelt för att det är en förutsättning för att kunna just prestera (jag är givetvis medveten om att ätstörningar förekommer även här, och att pressen i vissa idrotter är stor på att vara liten och lätt osv).

Att vi då, även inom idrottssfären, ett område som skulle kunna användas för att stärka tjejers självkänsla och förhållande till sig själva och sina egna kroppar, ska behöva utsättas för bilder likt den jag postade igår:

... och att företagen inte kan motivera sina skäl till att återigen sexualisera och objektifiera med något mer än det som One Way svarade angående sitt val av kampanj, nämligen det här:

"Egentligen väldigt enkelt. Skapa uppmärksamhet. Knappast en skida som kommer att säljas i Sverige i stora volymer men den skapar mycket kommentarer och det gör också att vi får varumärket att uppmärksammas.

Längdskidor har varit mycket traditionellt under alla år och nu finns det en helt ny kund som också ofta kommer från den alpina sidan där designer som detta funnits ett bra tag. Egentligen ingen nyhet men skapar mycket uppmärksamhet för att det finns på längdskidor där deignerna inte någon gång har varit så uppseendeväckande."

... det är både skamligt och beklagligt. Jag hade hoppats på ett något mer underbyggt argument än att "andra gör det också", och i ärlighetens namn - om man inte gör produkter som är tillräckligt bra för att skapa uppmärksamhet utan att behöva lägga till halvnaken tjej och eldsflammor, borde man inte då kanske lägga mer energi på produktutveckling än på att kreera reklamkampanjer som mest påminner om en sunkig tonårsfantasi från ett pojkrum i åttiotalets norrländska inland. 

Adrenaline City Cup III

Jag har fått ännu ett svar från Göteborgs kommun ang. Adrenaline City Cup. Det lyder såhär:

"Göteborg & Co är med som samarbetspartner vid många olika evenemang. De krav vi ställer på en arrangör är normalt sett att de ska följa lagar och regler vad gäller skatter, tillstånd osv. Sedan skulle vi naturligtvis reagera om arrangören skulle marknadsföra evenemanget på ett sätt som kunde uppfattas som förnedrande eller sexistiskt. Däremot lägger vi oss inte i hur man fördelar vinstsummor eller andra ersättningar till deltagare"

Att ge ett kön mindre betalt än ett annat är tydligen varken förnedrande eller sexistiskt och inget problem alls. Undrar om det gäller kommunal lönesättning i Göteborg också?

CF Fricyklisterna har fortfarande valt att inte kommentera sitt val.

Fem olika bilder av kvinnligt idrottande

Att Adrenaline City Cup inte vill ändra sina prispengar är kanske inte så förvånande med tanke på den mansdominans som finns i sporten. Därmed inte sagt att det inte finns duktiga tjejer. Amerikanska downhilltjejen Holly Feniak till exempel är en superbegåvning av sällan skådat slag. I USA har hon redan vid blott sexton(!) års ålder utklassat elitleden. Mountainbike/freeride-tidningen Pinkbike presenterar fullt logiskt detta barn(!) med en overklig idrottslig talang såhär, med titeln "Holly Feniak - so hot right now!":

 

En annan bild som florerat ute på nätet de senaste dagarna är skidmärket OneWay:s reklamkampanj för 2012. "Too hot for you".

Eld, snö, tjej i höga klackar och bikini, och just det, skidor!
Enligt One Way själva är detta det de står för: "We strive for excellence in all we do. We have a passion for continuous quality improvement. We measure what counts and take actions based on facts."

Ok.

Fler kreativa sätt att skildra kvinnligt idrottande är ju annars till exempel den här reklamen som var för sexig för att visas på TV:

Eller den årliga kalendern med kvinnliga cykelproffs, Cyclepassion:

 Lingerie Football League har tagit det ett steg längre och låter inte bara sina aktiva idrottare posera efter jobbet, utan de får helt enkelt spela i underkläder redan från början:

Deborah Malcolm har skrivit ett mycket bra reportage om LFL som jag rekommenderar alla att läsa: "A sad say for all women in sport"

Adrenaline City Cup 2012 del II

Vi har via arrangemangets facebooksida fått svar från Adrenaline City Cup, (ursprungsinlägget HÄR). De motiverar valet att fördela prispengarna så en vinst i herrklassen är värd fyra ggr så mycket som en seger i damklassen (20 000 kr respektive 5000 kr), båda körda på samma bana, såhär:

"Vinstsummorna är fördelade utifrån antal utövare/åkare. 

Största delen av vinstpengarna kommer från privatpersoner och inte från startavgifter. Motivet med tävlingen är att marknadsföra cykelgrenarna för almenheten samt att alla åkare skall ha en roligt upplevelse i Göteborg.Vi skulle vara gladast av alla om de fanns fler damer i tävlingarna"

De svarar alltså tråkigt nog egentligen inte någonting alls, och talar dessutom inte sanning. Vinstsummorna kan nämligen omöjligen vara fördelade efter antalet tävlande, då summorna var satta på förhand, innan tävlande anmält sig. Snarare är det så att storleken på prissummorna kommer locka (eller inte locka) olika antal startande till de olika klasserna.

En av arrangemangets samarbetspartners är Göteborgs Stad, som man tycker borde arbeta efter någon form utav jämställdhetspolicy, men de är måttligt intresserade av den här uppenbara snedfördelningen och har heller inte bemödat sig med att kontrollera att de lämnar korrekta uppgifter. Såhär svarar Anniela Forsell, Sport Event Manager hos Göteborgs Kommun:

"Göteborg & Co är inte arrangör av Adrenaline City Cup, men det stämmer att vi är en utav deras samarbetspartners.
Arrangören har fördelat prispengarna utifrån antalet tävlande i respektive klass.
För mer information hänvisar vi till arrangören. "


En annan samarbetspartner till eventet är Göteborgsposten, vars chefredaktör Jonathan Falck inte gått att nå för kommentar kring hur de ser på att stötta ett arrangemang med den typen av sexistisk syn på manligt och kvinnligt idrottande.

Inte heller arrangerande klubben CF Fricyklisterna verkar vilja kommentera eller motivera sitt beslut.


Jag tycker Kristin Svenson kommenterar bra på Adrenaline City Cup's facebooksida, och hon skriver såhär:

"Då har jag några följdfrågor/kommentarer:
1. Att det finns fler manliga än kvinnliga downhillcyklister är det nog ingen som säger emot, men tyvärr cementerar ni som arrangörer detta faktum genom att på förhand - dvs innan anmälningstiden gått ut - besluta om en fjärdedel lägre priser till kvinnorna. Incitamentet för långväga tjejer att åka till er tävling är därmed lika med noll, och så fortsätter den tråkiga spiralen med lågt kvinnligt deltagande.
2. Har dessa privatpersoner öronmärkt prispengar till herrklassen? Om så inte är fallet har ju ni möjlighet att påverka antalet startande damer genom att locka dem till er tävling med bra prispengar.
3. Motivet till tävlingen tycker jag är jättebra! Dock signalerar fördelningen av prispengarna att detta är en sport där mäns prestationer värderas högre än kvinnors och det tycker jag är synd. En väldigt bra PR hade varit att få duktiga tjejer till Göteborg som kan visa för allmänheten att "extremcykling" inte bara är en stereotypt manlig sport, vilket jag tror är precis vad många oinsatta förväntar sig."

GGIK:s gubbsjuka

Medan vi väntar på att Adrenaline City Cup ska höra av sig så kan jag tipsa om de här två läsvärda och mycket upprörande länkarna från Gefle Dagblad.


GGIK lägger ner damlaget.

Herrlagets fiasko mer värt än damernas succé.

Sammanfattning: GGIK hade två flicklag, 14 pojklag, ett herrlag som ligger på gränsen mellan div2 & div 3 och ett damlag som i år kvalade till elitserien. Pga dålig ekonomi behövde något göras - lösningen som ordförande Peter Nordqvist genomförde var att lägga ner det framgångsrika damlaget, pga att deras kostnader var för höga. Kostnader som bestod av tre övernattningar på ett år, samt samåkning med andra lags bussar till matcher.

Herrlagets SPELARLÖNER de fick för att harva runt i botten på division 2 var tydligen inte en mer rimlig post i budgeten att justera....
GGIK betalade 2010/11 ut löner till herrarna för 377 000 kr. Enligt Peter Nordqvis fattas det 250 000 kr för att kunna fortsätta med damlaget. Jag ser en oerhört enkel lösning här, gör inte ni?

(Obs att jag givetvis fattar att det inte är så enkelt som att flytta pengar från en ficka till en annan, men det är ett exempel som hemskt klart tydliggör vissa principer.)

Men än en gång är dåliga manliga idrottare mer värda än duktiga kvinnliga. Livet är en fest.

Adrenaline City Cup 2012

I juli i år anordnas Adrenaline City Cup i Göteborg. Ett event med promotiontävlingar inom slopestyle, downhill och paralellslalom. På deras egen sida går att läsa att europeisk elit kommer komma och visa upp sig och tävla i cykelsportens vildaste och hårdaste tävlingsgrenar.

Kanon! Att mindre idrotter tar sig in i städerna och visar upp sig i den här typen av event är precis vad som behövs för att medier, sponsorer och vanligt folk ska få upp ögonen för det.

Mindre kanon är vinstplanen som på samma sida redovisas enligt följande:

"Startgrupp. Herrar ELIT: Herrar Elit, Juniorer & Veteran

1.a pris 20 000: - Hard Rock Cafe: Banquet.

2.a pris 10 000:- Hard Rock Cafe: Banquet

3.a pris 4 000:- Hard Rock Cafe: Banquet

Startgrupp Damer Elit: Damer ELIT & Juniorer

1.a pris 5 000: - Hard Rock Cafe: Banquet.

2.a pris 2 500:- Hard Rock Cafe: Banquet 

3.a pris 1 000:- Hard Rock Cafe: Banquet"

Återigen - kul att ni kör, Adrenaline City Cup, men vad i helvete? Precis som i Axa-historien härom veckan så betalar damerna samma startavgifter och kör samma bana som herrarna, dvs insatserna är lika, och ändå värderas damsegern till en fjärdedel av herrsegern. Och precis som i den tävlingen är prissumman inte på något sätt baserad på antalet startande i de olika klasserna, utan en på förhand fastsatt värderingsmall som enbart visar hur mycket man tycker att en seger är värd, oavsett storlek på blivande startfält.

Att europeisk damelit kommer komma och visa upp sig för möjligheten att vinna 5000 spänn, vilket knappt täcker reskostnader ens från de allra närmaste grannländerna, känns ytterst tveksamt. Att däremot locka även damåkarna med en summa likvärdig herrarnas hade förmodligen tagit dit en och annan snabb tjej utifrån, men med tanke på fördelningen verkar det knappast vara något arrangören tycker är varken intressant eller relevant.

Samarbetspartners till tävlingen är bland annat Bauhaus, Göteborgsposten, Göteborgs turistbyrå, Hard Rock Cafe och andra stora namn, och precis som med Axas skidlopp kan man fråga sig hur de ställer sig till att deras varumärke kopplas samman med den här typen av orättvisa och sexistiska arrangemang?

 

Via downhillcyklisten Kristin Svenson som tipsade mig om det här och som även har ställt frågan om prispengarna till Adrenaline City Cups arrangör väntar vi på besked om motivet till prissättningen, så jag hoppas för deras egen skull kunna återkomma med en sjukt bra motivering imorgon.

Vem kommenterar EM?

Vilken debatt det blev i föregående inlägg. Kul! Intressant nog verkar vi alla vara överens om sakfrågan, att man ska behandla varandra trevligt och med respekt oavsett tävlingsklass eller kön, men istället visade det sig vara känsligt var man drar linjen mellan elitidrottare och motionärer. Spännande med vändningar.

Nåväl. En stor sporthändelse i nära framtid är förstås fotbolls-EM. Fina Rättviseförmedlingen har uppmärksammat att TV4 ställer upp den här likriktade skaran av kommentatorer inför denna stora tv-händelse:

Om ni inte redan gjort det så tycker jag ni ska gå in på Rättviseförmedlingens facebooksida och gilla den. Där kan ni också hjälpa dom att istället för den lite trista grupperingen med medelålders vita män här ovan hitta kvinnliga fotbollsexperter och förhoppningsvis få in ny kompetens i rutan. Om TV4 har problem i sin rekrytering så tycker jag att de förtjänar lite hjälp. Så kör!