Det är så svårt det här med journalistiken

Cykelvasan passerade, så här rapporterade dalarnas två stora dagstidningar, Falu Kuriren och Dalademokraten, om tävlingen:

Det är ju visserligen kul att tjejerna numer får en egen spalt istället för att bara nämnas i slutet på herrarnas artikel, men det råder ju fortfarande inga tvivel om vilken klass som är den redaktionerna tycker är värd mest utrymme.

Men sportjournalistik är väl sällan några guldkorn, i SvD skrev Janne Bengtsson såhär efter OS:

Problemet var väl bara det att USA tog två medaljer i boxning, ett guld(!) och ett brons. Men Janne Bengtsson, på en av landets ledande dagstidningar, tyckte uppenbarligen att damidrotten var så trist och oviktig att han inte bara struntade i att titta på den, han bemödade sig inte ens med att kolla upp resultaten i efterhand. Oklart om man verkligen sköter sitt jobb då.

Gullig tjej, men även lite duktig.

Gabrielle Douglas är ett av USAs största medaljhopp inför stundande OS. Inför detta har Svenska Dagbladet gjort en intervju med den blott sextonåriga supertalangen. Som alla vet är inledning och avslutning av en text de viktigaste delarna, så förutom det i sammanhanget i sig irrelevanta i vilka djur guldkandidaten tycker är gulliga eller hur tilltalande utseende hon har är det även därför talande att SvD lagt upp sin artikel på följande vis.

De inleder med följande stycke:

"Sällan eller aldrig har en gymnast flugit så högt och så lätt genom luften som 16-åringen från Des Moines, Iowa, i USA. Smeknamnet ”Den flygande ekorren” passar perfekt:
–Jag älskar ekorrar, säger Gabrielle Douglas. Jag blir glad när jag ser en ekorre. De är så äventyrliga av sig… "

Därefter nämns ett OS-guld i förbifarten, men redan i nästa stycke är fokus tillbaka på det relevanta:

" Hon är mycket graciös under tävlingarna och utför allt mycket lätt och till synes utan ansträngning. Smeknamnet ”Den flygande ekorren” passar väldigt bra."

"Vinner Gabrielle Douglas, eller bara tar medalj, lär publiken i North Greenwich Arena i London också bjudas på ett litet extranummer: ”The Dougie”, en segerdans som den blott 151 cm långa och 43 kilo tunga Douglas brukar framföra för att fira en framgång."

Häremellan en infantil story om hur hon började med gymnastiken och hur "sprudlande glad" hon är över det. Slutligen avrundas artikeln med följande:

" 'Hon har ett utseende som en omslagsflicka, en personlighet som går rakt genom tv-rutan och ett smeknamn som man inte glömmer i första taget. Douglas har allt det som krävs för att bli den nästa Mary Lou eller Shawn', skriver AP.
Ett omdöme så gott som något."

Ursäkta franskan, Janne Bengtsson på SvD, men det är inte ett omdöme "så gott som något", när det är en artikel som ska skildra en idrottare i världsklass. Och är verkligen utseende, charmighet och ett klämmigt smeknamn det som krävs för att bli nästa idrottsliga storstjärna? Jag har länge trott att det är den faktiska prestationen som väger tungt när det kommer till det, men vad vet jag.

Peppar nu i alla fall oerhört på den artikel jag utgår ifrån att vi kan förvänta oss från SvDs sportredaktion vilken dag som helst, där Usain Bolt pratar om hur glad han blir när han ser en gullig kattunge, de är ju så busiga!!

Det här med sportjournalistiken

Responsen på den här bloggen har varit helt enorm och så himla positiv. Långt mer än vad jag hade räknat med. Tack snälla för alla delningar, länkar, mail och uppmuntran!

Vi kan säkert enas om att sportens medieutrymme går hand i hand med dess ekonomiska och sociala värde i ett fint litet kretslopp som föder varandra. Alla som intresserar sig för marginaliserade idrotter har nog någon gång suckat över att tidningarna och TV ofta bara visar fotboll, hockey och någon enstaka friidrottare. Svaret är ofta att det är det som "säljer", men givetvis blir vi i allmänhet mer och lättare intresserade av ämnen vi får tillgång till information om, och således är fotboll en större publiksport än exempelvis MMA = säljer bättre, osv osv. Skulle istället till exempel segling ha varit den stora mediesporten skulle betydligt fler följa deras tävlingssäsong och tycka att den var viktigare än fotbolls-EM.
Jag tror ni ser och förstår mönstret.

Givetvis går detta att applicera även på frågan om dam- och herridrott. Herridrotten får betydligt mer utrymme i medierna, oftast med samma argument som ovan, att "det säljer bättre". Men, också som ovan, självklart beror vårt intresse på vad vi matas med och vet om. Vi socialiseras sedan dag ett in i normer och har vi hela livet matats med information som talar om för oss att herridrotten är den som är värd pengar, uppmärksamhet och tid, så kommer vi givetvis sedan att tycka att det är så det är. Åtminstone tills den dag vi börjar reflektera och fundera kring det.
Det som är viktigt att förstå är dock att ingenting sådant uppkommer "naturligt" utan att vi alltid är en produkt av vår omvärld. Vi är inte födda med en faiblesse för killar i svettiga shorts, och det är något bra! För således är det också möjligt att ändra på.

För att kunna få en överblick och titta på det här har jag idag räknat lite på sportsidorna i våra fyra stora dagstidningar - SvD, DN, Aftonbladet och Expressen.
Håll i er, för nu blir det siffror! Det blir kul!


Andelen artiklar som handlar om män och/eller mäns sportutövande är i klar majoritet, nämligen såhär mycket*:

Expressen: 87 %
DN: 80 %
SvD: 71 %
Aftonbladet: 94 %

Inte så festlig läsning för oss som gillar mångfald.

MEN, kanske heller inte så förvånande med tanke på att andelen manliga författare till samma artiklar ser ut som följer:

Expressen: 96 %
DN: 83 %
SvD: 100 %
Aftonbladet: 79 %

Deppigt.
Dessvärre ser det inte roligare ut på den digitala sidan. Om man tittar på sportbloggarna** hos samma tidningar, som annars är ett område där man kan tänka sig att de skulle våga ta ut svängarna och vara lite mer edgy, ser andelen manliga skribenter såhär gammaldags och konservativt ut:

Expressen: 95 %
DN: 100 %
SvD: 100 %
Aftonbladet: 87 %


Jag hoppas att ni ser och förstår att det finns ett mönster här, och ett system och en tradition som reproduceras som gör att sporten hålls kvar som ett manligt territorium.

I kommande inlägg ska vi diskutera hur det kommer sig att det är såhär! Det blir spännande och intressant så det vill ni inte missa.

Tills vidare ska jag lämna er med två snapshots från annonserna bland kvällstidningarnas sportsidor, något som inte direkt förstärker intrycket av att det här är sidor som den kvinnliga läsarskaran ens ska bry sig om:

*Jag har inte tagit hänsyn till artiklarna storlek, innehåll eller omfattning, vilket skulle kunna bli en ännu intressantare analys men som blir lite för djupgående för det här inlägget men något jag kommer återkomma till.

**Med sportbloggar menar jag bloggar under varje tidnings sportavdelning, som berör sport på ett sätt liknande det redaktionella. Därför har jag inte räknat med exempelvis SvD:s maratonblogg eller andra bloggar som handlar om träning och hälsa snarare än idrott.