Tendens i P1 - fotbollsstjärna utan blingbling

Dagens Tendens i P1 handlar om Jane Törnqvist, fotbollsspelaren med fler landskamper än både Zlatan och Henke Larsson och med en 20 år lång elitkarriär.

Hon berättar skräckhistorier om hur det varit att vara "för bra". Hur just att vara tjej och kunna spela på lika villkor, med killarna, ibland är problemet. Hur det bara var ok att vara med i killarnas lag så länge hon spelade just "som en tjej", som man så populärt brukar kalla det inom idrott, men när hon blev lika bra eller bättre än killarna i lagen de mötte, och kunde konkurrera på lika villkor, plötsligt blev både förbjuden att delta och vid ett tillfälle fråntagen segern eftersom det var "en tjej i laget". En protest inlämnad av motståndarlagets tränare som innan matchen istället talat om hur kul det var med en tjej med och spelade. Inte lika kul när tjejen sedan kunde göra fler mål än hans egna grabbar, tydligen.



Jane pratar mycket om hur hon är nöjd med att uppskattas för sitt spel och att ha kunnat utvecklas i det, att det viktigaste är att vara nöjd med det man gör och inte att tjäna pengar. Hur hon är glad att få spela fotboll eftersom det är det hon älskar att göra. Hon beskriver sin karriär som en fantastisk resa trots att hon berättar historier som hur damlandslaget blev nekade bidrag från fotbollsförbundet för en veckas uppladdning inför VM, och istället blev tvungna att åka som ledare till fotbollsskolor mitt under uppladdningen.

Jag vet inte hur det är med er, men jag är personligen så less på att kvinnliga idrottare ska behöva vara så tacksamma. Det ska varas tacksamt för att det fås chanser, det ska varas tacksamt för att det arrangeras tävlingar, det ska varas tacksamt för att det som kvinnlig idrottare ens är möjligt att vara en del av den idrottsliga värld som är manligt självklar. Det är visserligen fint att vara nöjd med det man har, och jag delar verkligen uppfattningen att det är värt mer att göra något man tycker om än att tjäna grova pengar, men det är ändå folks karriärer och idrottsliga yrkesliv vi pratar om här. Som knappt avlönas.

Det är som att be alla kvinnor världen över att vara tacksamma för att de över huvudtaget är välkomna på arbetsmarknaden, för någon lön kan de inte räkna med att få. Men tänk vilken personlig utveckling det innebär att få ställas inför de krav och utmaningar ett jobb ger ändå! Det är värt mer än reda cash!  Och som kvinna borde man ha förstånd att uppskatta det!

Det är för den delen kanske snarare som att anse att kvinnor borde varit tacksamma över att förr faktiskt inte ens ha varit välkomna på arbetsmarknaden. Det är väl ändå mer utvecklande på det personliga planet att få vara hemma och dona istället. Man bör skaffa en man som försörjer en och eventuellt om det nu ska vara nödvändigt ägna sig åt lite rekreationell ideell verksamhet på fritiden för nöjes skull. Men inte mer än så. Någon måtta får det ju finnas, att få betalt för samma sak som en man får betalt för, det är ju befängt.