One Way är too hot for me

The Guardian publicerade häromdagen en artikel på ämnet body-image, hur kvinnor förhåller sig till sina kroppar. I artikeln kunde man bland annat läsa att både ätstörningar och depressioner hos flickor och kvinnor har fördubblats från år 2000 till 2010 och att ju mer vi objektifierar våra egna kroppar - desto större är risken att hamna i en sådan problematik. Drygt 90% av vuxna kvinnor uppges vara missnöjda eller osäkra på sina kroppar, och då är alltså inte barn och, framför allt, tonårstjejer inräknade i den siffran vilka förmodligen annars skulle höja andelen markant. Det är en ganska stor grupp människor i riskzonen för depression det.

När TV kom till Fiji 1995 kunde man snabbt se hur 50% av de tonårstjejer som tidigare levt skyddade fick tillgång till mediet och plötsligt beskrev sig själva som tjocka, och 29% visade tecken på stor risk för ätstörningar. Idag utsätts vi till vardags, utöver TV, för ca 5000 photoshoppade bilder i veckan, varav en övervägande del föreställer tjejer och kvinnor (sälj grej med tjej, osv). Utöver det översköljs vi av dieter och metoder för att få bikinikroppen vi sägs ha drömt om, komma i jeansen, se bra ut nakna, tappa fem kilo, minska gäddhäng och få bort putmagar och så vidare i all oändlighet.

Att vi mår dåligt i våra kroppar är big business och något som hela skönhetsindustrin, matindustrin, gym- och träningsindustrin osv drar nytta av och ingen kommer underlätta för dig att känna på ett annat sätt. Det görs grova pengar på att vi ser oss själva som objekt vi vill förändra.

För min egen del har idrotten betytt mycket i det här. Att som tjej få möjligheten att se sin kropp som ett subjekt och ett verktyg att använda för att nå ett högre mål vände på hela bilden. Att istället för att se kroppen som ett objekt att finslipa och putsa ytan på, se den som en maskin som måste fungera, vara kraftfull och ge effekt. Det gör skillnad. Jag är övertygad om att prestationsidrottande kvinnor i betydligt större utsträckning än de som inte gör det har ett sundare förhållande till sina kroppar, helt enkelt för att det är en förutsättning för att kunna just prestera (jag är givetvis medveten om att ätstörningar förekommer även här, och att pressen i vissa idrotter är stor på att vara liten och lätt osv).

Att vi då, även inom idrottssfären, ett område som skulle kunna användas för att stärka tjejers självkänsla och förhållande till sig själva och sina egna kroppar, ska behöva utsättas för bilder likt den jag postade igår:

... och att företagen inte kan motivera sina skäl till att återigen sexualisera och objektifiera med något mer än det som One Way svarade angående sitt val av kampanj, nämligen det här:

"Egentligen väldigt enkelt. Skapa uppmärksamhet. Knappast en skida som kommer att säljas i Sverige i stora volymer men den skapar mycket kommentarer och det gör också att vi får varumärket att uppmärksammas.

Längdskidor har varit mycket traditionellt under alla år och nu finns det en helt ny kund som också ofta kommer från den alpina sidan där designer som detta funnits ett bra tag. Egentligen ingen nyhet men skapar mycket uppmärksamhet för att det finns på längdskidor där deignerna inte någon gång har varit så uppseendeväckande."

... det är både skamligt och beklagligt. Jag hade hoppats på ett något mer underbyggt argument än att "andra gör det också", och i ärlighetens namn - om man inte gör produkter som är tillräckligt bra för att skapa uppmärksamhet utan att behöva lägga till halvnaken tjej och eldsflammor, borde man inte då kanske lägga mer energi på produktutveckling än på att kreera reklamkampanjer som mest påminner om en sunkig tonårsfantasi från ett pojkrum i åttiotalets norrländska inland.