Cykelvasan misslyckas kapitalt

Att kvinnor generellt måste vara mycket bättre och prestera och leverera mer än män för att få motsvarande uppskattning/respekt/lön/osv är ju ett välbelagt faktum såväl i skolor som arbetsliv. Några som verkligen visar det här svart på vitt på ett obehagligt tydligt sätt är vasaloppsorganisationen och dess mountainbiketävling Cykelvasan.

Vasaloppets cykellopp är Sveriges största mountainbikelopp. Tyvärr med Sveriges minsta damklass. Detta beror inte på att färre kvinnliga cyklister vill köra just den tävlingen, tvärtom har det varit årets stora mål för många, utan på att de seedar damklassen betydligt hårdare än herrklassen.

För att begränsa tävlingsklassens storlek har Cykelvasan ett seedningssystem där endast de med en tid av segrartiden + 30% tillåts starta i tävlingsklass. Så långt allt fine & dandy, att man begränsar är förståeligt. Det upprörande är att damcyklisterna seedas mot herrsegrarens tid, dvs, inte på damsegrarinnans tid inom den klass de faktiskt ska tävla i. Detta medför förstås, då män och kvinnor har olika fysiska förutsättningar, att majoriteten av damcyklisterna inte kvalar in i sin klass, och bland annat faller i princip alla veterandamer bort. Resultatet har blivit att i förhållande till de drygt 600 stycken herrarna i tävlingsklassen är endast 23 damer. Resterande kvinnliga cyklister, som i vanliga fall kör tävlingsklass och som om de fått seedas mot andra damer skulla ha platsat i tävlingsklass även här, tvångsplaceras i motionsloppet och förvägras helt deltagande i tävlingen. Detta innefattar bland annat tjejer med pallplatser på övriga mountainbikelopp under året.

Givetvis är det här helt befängt. Sen när kvalar man på en klass man inte tävlar i? Kvalar längdhopparna på damsidan på herrarnas längder på hopp? Kvalar tyngdlyftartjejerna på herrarnas vikter? Om man ska kvala in i tävlingen på tiderna från en annan klass än den man tävlar i hade det varit precis lika rimligt att låta herrarna kvala på damsegrarinnans tid, och helt enkelt förvägra de som var snabbare än så ett deltagande i tävlingen. Det hade också gynnat ett jämnare startfält.

Vasaloppet motiverar sitt agerande såhär:

"I damklassen har vi på så sätt kommit fram till en typ ”elitklass” inom tävlingsklassen"

Det märkliga är ju varför damklassen ska vara en betydligt hårdare sållad klass än herrarnas. Varför ska damerna vara en "elitklass" inom tävlingsklassen, när herrklassen får bestå av allsköns motionärer? På vilka grunder är det rimligt att damerna ska behöva vara högpresterande för att ens få en chans att deltaga när detsamma inte gäller för herrklassen?

(Jag vill understryka att jag inte tycker att långsammare damcyklister ska seedas upp i en annan startfålla tillsammans med snabbare killar. Alla tjänar på att man startar med folk som är lika snabba som en själv. Däremot tycker jag att det är en självklarhet att villkoren för att få tävla är jämlika och rättvisa oavsett kön.)

Andra klassens idrottare

Det är OS-dags hörni! Toppidrottare från världens alla hörn skickas till London för att göra sina livs prestationer.

De japanska fotbollstjejerna är regerande världsmästare och åker till London med stor guldmedaljchans med samma flyg som japans fotbollsherrar, vilka i sin tur är ett lag som senast tog en olympisk medalj 1968, dvs för 42 år sedan.
Det märkliga i historien är förstås inte att damlaget presterat så mycket bättre än herrarna eller att de reser med samma flygplan, utan att damerna under OS-resan (igen, på SAMMA flyg) reser i economy medan herrarna flyger business class.

Även Australien är förvirrade när det kommer till biljettbokning. Också de skickar sina basketdamer, vilka under de senaste olympiska spelen tagit tre silvermedaljer och ett brons och är stora medaljhopp även i år, till OS i economy, medan herrarna får åka business. Ett herrlag som som aldrig tagit en enda olympisk medalj.

Det är lustigt ändå hur viktigt det är att ha utvilade och välpreppade herrkroppar som inte ens har medaljchanser, medan damerna med guldvittring på ett mycket påtagligt och bokstavligt sätt hanteras som andra klassens idrottare.

Gothia Cup - glädje, gemenskap och sexuella övergrepp!

Idrott är kul och fostrande, kidsen lär sig saker som rent spel, vikten av att samarbeta, och att det är helt okej att våldta tjejer! Toppen!

Under Gothia Cup, världens största fotbollsturnering för ungdomar, utsattes två 16-åriga tjejer för våldtäktsförsök av tre artonåringar. Killar från ett redan sedan tidigare erkänt problemfyllt lag som stört hela cupen påtagligt. Naturligtvis blev killarna efter detta grova brott utkickade från cupen och direkt hemskickade.

ELLER NEEEJ! Vänta! Så var det ju inte! Jag glömde att vi lever i ett samhälle som tycker det är helt okej med sexuella övergrepp på kvinnor och barn! Givetvis fick killarna vara kvar under helt vanliga omständigheter och kunde fortsätta röra sig helt fritt bland tjejerna på det gemensamma boendet.

För att hantera situationen förseddes istället tjejerna med vakter(!) som de tvingades anmäla sig till så fort de skulle göra någonting, och de har nu till slut åkt hem efter att ha fått utstå, utöver våldtäktsförsök, kommentarer och en stämning de själva beskriver som "otäck" bland killarnas övriga lagkamrater. För glöm inte att det alltid är brottsoffrets fel om denne blir utsatt för ett brott! Skönt att det rotas redan i unga år på en så stor och inflytelserik tillställning som Gothia Cup. Givetvis hade Gothia Cup hanterat situationen likadant om ett pojklag till exempel stulit något annat lags tillhörigheter eller slagit ner någon. Man kan trots allt inte skylla på den som är våldsam om någon går runt och ser ut att vilja ha en rak höger. Och "nej" betyder som bekant alltid "ja, men hårdare".

GP har skrivit om det HÄR.

Grenserittet gillar verkligen killar!

Det årligen återkommande stora mountainbikeloppet mellan Sverige och Norge, Grenserittet, älskar verkligen killar. Så mycket gillar de dem att de tillsammans med cykelmärket Merida ställer till med ett speciallopp där de särskilt vill visa vidden av sin kärlek genom att bara tillåta inbjudna män att uppvisningstävla en stund för en total prissumma av 75000 svenska kronor. Då gillar man VERKLIGEN något, vill jag lova.

Trist att de inte även kan gilla tjejer och tjejers idrottande på det viset. Norge har trots allt till exempel regerande och sexfaldig EM-mästarinna och tillika sexfaldig världsmästarinna, och bland de svenska damerna finns tjejer med junior-EM-guld, världscupsegrarinnor och en tidigare U-23-världsmästarinna. Det är inte direkt en så hög nivå som de lyckas skrapa ihop på herrsidan, om man säger så...

Jävligt fräscht och modernt drag alltså. Om det nu inte är för att separatismen hos tillställningen och prispengarna motiveras av en hög prestationsnivå hos deltagarna som inte skulle gå att hitta bland damcyklisterna så undrar man ju vad skälet till det här är? Kan det månne vara ingrodd gammal gubbighet och unkna traditioner som hör hemma i samma gamla grav som omyndigförklarande av kvinnor och annat som genom historien försökt ge sken av att människor har olika värde på grund av vilken kropp de råkat födas i?

Försök inte komma dragandes med de där gamla brudmeriterna till världsmästarränder...

Rätten till rumpa

Det har som bekant inte varit någon sommar att tala om. Termometrarnas dåliga vana att i år ligga på temperaturer motsvarande en halvbra aprildag ställer inte bara till det för sommarlovslediga barn, nu är även OS i farozonen för katastrof!

Det kylslagna vädret har nämligen gjort att beachvolleytjejerna i sin kamp om OS-guldet kan komma att behöva ha på sig plagg som är något mer täckande än bikini för att inte frysa, och som alla vet finns det inget annat värde i damidrott än exponerad hud. De stora brittiska tidningarnas reaktioner är därför naturligtvis helt rimliga och acceptabla. Dessutom tur att vi ÅTMINSTONE får se lite avklädd tjejröv i nyhetssammanhang om det nu ska ta ifrån oss under kommande matcher världseliten emellan.

Här är ett axplock av relevanta reaktioner:

 

 

 

Gullig tjej, men även lite duktig.

Gabrielle Douglas är ett av USAs största medaljhopp inför stundande OS. Inför detta har Svenska Dagbladet gjort en intervju med den blott sextonåriga supertalangen. Som alla vet är inledning och avslutning av en text de viktigaste delarna, så förutom det i sammanhanget i sig irrelevanta i vilka djur guldkandidaten tycker är gulliga eller hur tilltalande utseende hon har är det även därför talande att SvD lagt upp sin artikel på följande vis.

De inleder med följande stycke:

"Sällan eller aldrig har en gymnast flugit så högt och så lätt genom luften som 16-åringen från Des Moines, Iowa, i USA. Smeknamnet ”Den flygande ekorren” passar perfekt:
–Jag älskar ekorrar, säger Gabrielle Douglas. Jag blir glad när jag ser en ekorre. De är så äventyrliga av sig… "

Därefter nämns ett OS-guld i förbifarten, men redan i nästa stycke är fokus tillbaka på det relevanta:

" Hon är mycket graciös under tävlingarna och utför allt mycket lätt och till synes utan ansträngning. Smeknamnet ”Den flygande ekorren” passar väldigt bra."

"Vinner Gabrielle Douglas, eller bara tar medalj, lär publiken i North Greenwich Arena i London också bjudas på ett litet extranummer: ”The Dougie”, en segerdans som den blott 151 cm långa och 43 kilo tunga Douglas brukar framföra för att fira en framgång."

Häremellan en infantil story om hur hon började med gymnastiken och hur "sprudlande glad" hon är över det. Slutligen avrundas artikeln med följande:

" 'Hon har ett utseende som en omslagsflicka, en personlighet som går rakt genom tv-rutan och ett smeknamn som man inte glömmer i första taget. Douglas har allt det som krävs för att bli den nästa Mary Lou eller Shawn', skriver AP.
Ett omdöme så gott som något."

Ursäkta franskan, Janne Bengtsson på SvD, men det är inte ett omdöme "så gott som något", när det är en artikel som ska skildra en idrottare i världsklass. Och är verkligen utseende, charmighet och ett klämmigt smeknamn det som krävs för att bli nästa idrottsliga storstjärna? Jag har länge trott att det är den faktiska prestationen som väger tungt när det kommer till det, men vad vet jag.

Peppar nu i alla fall oerhört på den artikel jag utgår ifrån att vi kan förvänta oss från SvDs sportredaktion vilken dag som helst, där Usain Bolt pratar om hur glad han blir när han ser en gullig kattunge, de är ju så busiga!!

Big Babe Tennis

Jag fick för någon vecka sedan ett mail som löd såhär:

"Anna Kournikova är väl inte ihågkommen som någon större tennisstjärna men väl för hennes utseende. Men som jag minns det uppskattade även hennes tenniskollegor intresset kring Anna då alla tjejer vann på uppmärksamheten. Fler tittade på damtennis och prissummorna höjdes. Vad tycker du om det fenomenet som idrottande kvinna? Volleyboll och inte minst beachvolley spelar mycket på detta. Mina idrotter golf och utförsåkning har inte gjort det förrän Lindsey Vonn dök upp, inom damgolfen existerar inte utseendefixeringen. På din utmärkta blogg skriver du en hel del om detta, är det bara av ondo att utseendet används vid marknadsföringen av damidrott?"


Jag läste en artikel för ett tag sedan som jämförde damernas proffstennis med Sex and the City, och det tyckte jag var en klockren liknelse. Å ena sidan visar den delvis framgångsrika kvinnor som nästan är självständiga och uppe på samma nivåer vad gäller ekonomi, makt, karriär och uppmärksamhet som sina manliga kollegor, men å andra  sidan är det en framgång som är villkorad och som förutsätter att kriterier som ung, snygg, sexuellt tillgänglig, heterosexuell och normativt "kvinnlig" fylls för att den ska vara möjlig.

Inom damtennisen finns ett mycket talande uttryck, "Big Babe Tennis", något som myntades med systrarna Williams i spetsen för att beskriva de moderna damtennisspelarnas stil som är mer kraftfull och  "hård" än tidigare generationers, eller mer manlig om man vill använda en sådan term.
I en text av Ellie Gordon-Moershel tar hon upp det absurda i att referera till världens bästa idrottare som "babes" och jämför med hur vi skulle reagera om proffshockey gick under benämningen "super stud hockey" eller hur det skulle låta om man kallade NBA för "pretty boy basketball".

Att nedskriva idrottsliga prestationer av världsklass till något utseenderelaterat som "big babe tennis" gör precis som när kvinnliga idrottare på andra sätt ges uppmärksamhet för sitt utseende och inte sina prestationer, att uppmärksamheten flyttas från själva idrottandet i sig. Därmed görs de aktiva till objekt som istället för sina atletiska framgångar bedöms för sitt utseende och sin grad av sexuell attraktionskraft. Det funkar till och med så att ju mer framgångsrika kvinnliga idrottare blir inom sina respektive grenar, desto mer fokuseras det på deras yttre, ofta både från andras och deras eget håll. På många sätt fungerar det som ett sätt att framstå som mindre hotfull, något framgången annars hade kunnat ha som bieffekt. Att kvinnliga idrottare ofta beskrivs med olika liknelser till djur eller skildras gråtande av glädje efter segrar till skillnad mot manliga knytnävar i luften, segergester och jublanden är även det en del i detta.

Tjej & rack(-et)

Att damidrott ges mer uppmärksamhet på grund av fixstjärnor som är snälla mot medieögon tycker jag därför inte är ett vettigt sätt att föra detsamma framåt. Jag kan se hur det i ett kortare perspektiv ger fördelar för enskilda idrottskvinnor, men i det större perspektivet så bekräftar det och ger sitt stöd till ett system där kvinnliga idrottare fortfarande inte blir framgångsrika på grund av sina prestationer utan sin förmåga att uppfylla en förlegad kvinnlig roll där könstillhörigheten kopplas samman med egenskaper som skör och undergiven och där förmågan att, utöver behärska sin idrott, kunna vara "sexig" under arbetet är det som väger tyngst i karriären. Få andra yrken har idag den arbetsbeskrivningen.

(För den som är intresserad av hur det faktiskt gick till när damtennisen blev välbetald, en historia i äkta rebellanda och kvinnligt skiter-i, så kan man börja läsa om the Original 9)

Fortfarande mest fun & games och inte så mycket business

Ledsen att det dröjt, jag har varit shit loads of busy, som man skulle kunna kalla det, och inte riktigt hunnit med. Under tiden har jag hittat en miljard nya uppslag och det är FÖR mycket, jag kan inte välja eller sålla och vet inte riktigt hur jag ska hantera.

När jag inte drunknat under information har jag varit på cykel-SM. Här är en bild från herrarnas prisutdelning:

 

Ettan, tvåan, trean och längst till höger U23-segraren i sin vita mästartröja. 

Här är en bild från damernas prisutdelning:

 

Ettan, tvåan, trean och - just det, ingen U23:a. Damerna får nämligen ingen U23-mästarinna då den klassen inte finns för kvinnliga cyklister i Sverige. Det tas ut U23-damer till EM, men något nationellt erkännande får de inte, till skillnad mot killarna. Lustigt ändå va? Enligt mina efterforskningar bland folk som varit i sporten länge har det heller aldrig funnits. Rätta mig om jag har fel.

I USA har det diskuterats en del kring just det där sedan deras nationella mästerskap som också precis gått av stapeln. Där fick visserligen segrarinnan i U23-klassen sin seger,

 

 men tvåan och trean berövades som synes sina pallplatser. Samtidigt som det bland herrarna såg ut såhär:

- hela 5 stycken som premierades i motsvarande klass. 

Möjligen något amerikansk cykling, såväl som svensk, bör se över för att inte fastna i artonhundratalet för all framtid...

Dessutom, på tal om proffsidrott och rättmätighet, Forbes publicerade i dagarna sin lista över de 100 bäst betalda idrottarna i världen. Gissa hur många kvinnor? 

Två.

Av. Hundra.

Hela listan finns HÄR.

Det tycker jag ni kan fundera på när ni börjar tänka i banor som att det nog inte skulle vara så stor skillnad trots allt. Lika lön för lika arbete gäller som bekant inte ens i det "vanliga" arbetslivet än, men för de som har idrottsarenorna som arbetsplats är det en ännu längre väg kvar att vandra.