Moderna medier - inte alltid så modernt

Det här är ett inlägg som jag publicerade på min andra blogg på Cykeltidningen Kadens, men som jag tycker har sin plats här också:

Häromdagen gick den här länken varm i de internetkanaler jag håller koll på: The Unofficial Unsanctioned Social Media Jersey.

Kortfattat handlar det om att två entusiaster beslutat sig för att den professionella damcyklingen är för skamligt underbetald för att det ska vara ok, att prissummorna för ledartröjor och poängtröjor inte är rimliga, och de har därför inrättat sin egen tröja med tillhörande cash money. Initiativtagarna själva går in med en summa var och ber nu om donationer från andra cykelintresserade. Beroende på hur mycket pengar man skänker får man till exempel en plats med sitt namn på den blivande tröjan, och priset delas sedan ut till den damcyklist som under två kommande lopp flitigast använt olika sociala medier för att marknadsföra sig själv, sitt lag och damcykling i allmänhet.

På sätt och vis är det här en enormt fin grej. Det är fantastiskt att se att folk aktivt gör något för damcykling och frivilligt engagemang är verkligen en sådan sak som får den kallaste av hjärtestenar att smälta. Förhoppningsvis kommer de få ihop en rejäl summa pengar att donera till de mest socialt aktiva cyklisterna.

Men det är också där det börjar skava. Visst är det kanon med mer pengar till damidrottare, det ska gudarna veta att det behövs. På sätt och vis tar också damcyklingen genom det här initiativet ett stort och väldigt konkret steg in i framtidens idrottsvärld, där prestationen inte längre är det som belönas utan förmågan att marknadsföra sig själv är det som väger tyngst. I viss mån är vi redan där, de flesta som haft något med individuell idrottssponsring att göra vet att det sällan är den som är snabbast eller starkast som är den som får de bästa kontrakten, utan helt enkelt den som gjort sig själv till tydligast varumärke. Sponsrande företag vill synas, och minuten på prispallen är marginell jämfört med 365 dagars exponering om året på en välbesökt blogg, till exempel.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att det är en desperat reaktion på den styvmoderliga behandling damcyklingen får av UCI och sponsorer. Att damcyklisterna, till skillnad från sina manliga kollegor, på grund av att de i grunden är så gravt underbetalda ska tvingas vara både elitidrottare och sina egna marknadsföringsmaskiner för att få ihop till brödfödan är svårt att motivera och bara ännu en variant av det dubbelarbete kvinnor så ofta förutsätts ägna sig åt.

Det finns också en aspekt i det här som gör att kvinnliga cyklister tvingas in i den stereotypa roll kvinnor ofta hamnar i, nämligen den där de förutsätts vara hemskt tillmötesgående och sk "medialt gångbara". Om damcyklingen blir beroende av att dess idrottare måste vara lättsamma, trevliga att se på och bra på att webmingla, istället för att låta dem vara badass tävlingsmänniskor som är fantastiskt bra på att cykla svinfort så har vi ett problem på flera sätt. Dels går det emot själva idrottens grundprinciper, och dels gör det att vi inte över huvud taget har kommit längre än att det fortfarande kommer vara okej att ha sidoevenemang där snyggaste damcyklist utses efter tävlingarna, där utvikningskalendern Cyclepassion blir ett normaliserat extraknäck för klungan och där damidrottare hålls kvar i ett mönster där deras prestationer fortfarande inte tas på allvar utan mer är som en lite kul grej man kanske ägnar sig åt vid sidan av det som är ens RIKTIGA jobb - att vara söt & rar och omtyckt.