Förbundstips

Igår fick länkade jag på min twitter till det här briljanta blogginlägget av Anders Eriksson: Pressmeddelandet som SvFF borde ha skickat ut.

Eftersom jag tycker att det var ett sånt strålande exempel på hur man bäst hanterar en sådan praktblunder och hur SvFF HADE kunnat gå ur den här situationen med både någon heder i behåll samt lite goodwill så vill jag även citera det här.

Svenska Fotbollförbundet ber om ursäkt. Bot och bättring.

Igår på Fotbollsgalan tog vi, Svenska Fotbollförbundet tillfället i akt och tackade Anders Svensson för sin långa och trofasta karriär i landslaget. Vi ville genom detta agerande visa honom tacksamhet för att han med sina 145 matcher i blågult blivit en ikon inom svensk fotboll, en tacksamhet vi verkligen anser att han förtjänar. Det som vi dock tyvärr måste erkänna är att vi gjorde fel och att Anders inte är den enda vi står i tacksamhetsskuld till. Vårt agerande var helt enkelt ogenomtänkt och oprofessionellt då vi helt förbisåg Therese Sjögran som med sina 182 matcher i landslaget givetvis skulle ha fått samma uppvaktning som Anders. 

Vi har här misslyckats kapitalt och även om det inte var ett aktivt och medvetet val att ge en herrspelare en bil och samtidigt inte göra detsamma för en damspelare så skall sådant helt enkelt inte ske. Inte ens omedvetet. Vi har genom denna fadäs insett att vi är en organisation som inte utvecklats i samma tempo som samtiden, och jämställdhetsfrågor är helt tydligt ett område där vi måste förbättra oss. 

Förutom att vi vid ett separat tillfälle kommer försöka minimera den skedda skadan och givetvis uppvakta Therese på samma sätt, kommer vi att arbeta mer aktivt med dessa frågor. Då vi genom vårt agerande visat på vårt tillkortakommande kommer vi att ta extern hjälp för att arbeta med jämställdhet och genusfrågor. Vi behöver denna hjälp av en person med kunskap och utbildning inom dessa frågor för att vi i detta skede inte vill falla i nybörjarfällor av typen “kvinnor kan”. Vi är dessutom medvetna om att arbetet inte skall bygga på kortsiktiga lösningar utan måste vara ett långsiktigt strukturellt arbete för att verkligen göra skillnad i hela organisationen och på sikt förbättra hela fotbollssverige. Vår vision är att fotbollspelare, klubbar och fans skall behandlas lika oavsett kön eller sexuell läggning och vi ber därför återigen om ursäkt för vårt agerande och skall nu se till att göra allt för att det inte upprepas. 

 Innan detta meddelande publiceras har vi kontaktat Therese Sjögran för att dels be om ursäkt men också för att förklara att vår miss inte var medveten utan helt enkelt en frukt av vår okunskap.

 #hejasverige 

Vänligen, Svenska Fotbollförbundet

Jag önskar att alla idrottsföreningar aktivt faktiskt tänkte igenom det här. Om inte annat för att det här med att behandla alla likvärdigt faktiskt är ett superenkelt knep för att helt enkelt slippa hamna i medialt blåsväder. Om man inte beter sig rövigt finns det liksom ingen röv att hänga ut, så att säga.

En intressant del i det hela är förstås också det här att alla specialidrottsförbund (fotbollsförbundet, friidrottsförbundet, och alla andra idrotter) står under Riksidrottsförbundet vilkas riktlinjer måste följas av underförbunden. Det vill säga de MÅSTE inte, måste är ett starkt ord osv, det är mer som en "rekommendation". Som jag tagit upp förut kan man någonstans känna att det finns ett visst problem i metoden om en rekommendation man haft i över 20 år ännu inte gett verkan, och kanske borde man då testa ett nytt arbetssätt...?

Ett annat enkelt sätt att slippa pinsamheter skulle ju helt enkelt kunna vara att skärpa till sig lite från Riksidrottsförbundets sida och göra jämställdhetsplanen till en regel som det finns krav på att följa. På samma sätt som man inte får dopa sig utan att bli utesluten kan jag tycka att det vore helt rimligt att inte få diskriminera någon utan att också bli utesluten. Doping handlar trots allt bara om att manipulera den egna kroppen, diskriminering om att ta ifrån någon människovärde.



Hursomhelst så har ändå Riksidrottsförbundet en liten Q&A-avdelning på sin hemsida på ämnet, där kan man läsa det här svaret på varför inte idrotten är jämställd:

Lite förenklat hänger det samman med två saker. Dels är idrotten en spegelbild av samhället och den ojämställdhet och maktförhållanden mellan kvinnor och män som är där, dels hänger det samman med idrottens historia. Idrottsrörelsen startades av män, för män och präglas fortfarande mycket av manliga normer och maktstrukturer. Det innebär att vi måste jobba dels utifrån samhällsperspektivet, dels utifrån vår egen historia.

Jättebra att de inser att de måste jobba själva med sin egen historia! Tråkigt ändå att till exempel fotbollsförbundet får fortsätta särbehandla damer och herrar både vad gäller tid, uppmärksamhet, ekonomi, prestige osv osv utan att något händer. Jag tror ju personligen att hela damlandslaget gladeligen hade tagit emot den retroaktiva mellanskillnaden i lön (herrar 57000, damer 7000 enligt sveriges radio i fjol) för en svensk fotbollsspelare.

 Men nu får Sjögran en bil från Peugeot. Kanske.

En fråga om allvar

Idag har jag fått veta att Bicycling, som jag tagit upp i inläggen här nedan, faktiskt varit i kontakt med precis lika många tjejer som killar i båda fallen. Det tycker jag såklart är extremt föredömligt och gör mig superglad! Så himla bra med folk som tar ansvar!
Men det för ju in oss på ett helt annat problem, nämligen det att nästan bara killarna har svarat/tackat ja.

Det här är ju en otroligt mycket mer intressant fråga. Det är ju så uppenbart inte en fråga om individuella preferenser utan ett strukturellt problem, sett till att så många tjejer tackat nej oberoende av varandra. Men vad är det som gör att tjejer eller kvinnor tackar nej till att intervjuas och prata om det de gör, som proffs, i sin yrkesroll eller gällande sitt fritidsintresse? Varför är det självklart för en manlig tävlingscyklist att vilja berätta om det, men inte för en kvinnlig? Varför är ett manligt intresse också så självklart av allmänhetens intresse, medan en kvinna känner att det är en privatsak?

Jag har ju tidigare skrivit om problemet med att inte ta tjejers idrottsutövande på allvar, till exempel här: Varför slutar tjejer idrotta, och jag tror ju att vi där är något på spåren även här.

Som idrottande tjej har man sällan fått sin satsning tagen på allvar. En tioårig fotbollsspelande kille får frågan om han ska bli proffs när han blir stor. En tjej i samma situation får höra att det är kul att hon har en hobby, men snart kommer hon bli intresserad av killar istället. Det anses aldrig riktigt rimligt att en ung tjej ska vilja offra allt för sin idrott. Det är på sin höjd ett kul substitut fram till punkten då de sanna kvinnliga begären - män, barn, hus, cupcakes - kommer göra sig påminda.

Den tränande och tävlande tjejen lär sig tidigt att ursäkta sin satsning på det viset. Det är ju något man gillar och så, men det är liksom inget som är på riktigt.

Om någon frågar dig då om du vill ställa dig och berätta om den här lilla låtsashobbyn du har, vad tror du att du svarar?

Är det som får kvinnor som brinner för sitt intresse eller sin profession att tacka nej till att synas och höras kanske samma struktur som låter mannen i ett heterosexuellt förhållande köra bilen, prata med banken och beställa på restaurangen? Är det samma struktur som får Therese Sjögran att, istället för att bli fly förbannad, ursäkta fotbollsförbundet med att det bara "är lite konstigt" att hennes 182 landskamper inte belönas på det sätt som hennes manlige kollegas 146? Är det samma struktur som gör att kvinnor i yrkeslivet i betydligt högre utsträckning än män undervärderar sina prestationer och kvalifikationer (kul läsning på ämnet: Not qualified for your job? Wait, you probably are!)? Kan det vara så att i och med inpräntningen av att ett intresse ändå aldrig kan bli "på riktigt" som tjejer inte tycker det är lika viktigt att marknadsföra sig som en kille med siktet inställt på en karriär?

Jag tror det ligger mycket i det där.

(Jag tror även att många kvinnor överlag har en större tröskel inför hela grejen med att ställa sig på en scen eller i uppmärksamhetens centrum då den kvinnliga kroppen generellt sett är mer utsatt för ett dömande samhälleligt öga än den manliga. Att synas är alltid en fråga om att bli bedömd, och det kan vara oerhört jobbigt om man genom livet skolats i den osäkerhet kring jaget som ett liv i ångest över att inte passa in i den snäva mall som kvinnlighet ofta innebär. Även män har en snäv roll, men rent visuellt är den mer tillåtande. Mer om det någon annan gång).

Titta vem som snackar

Har ni hängt med i det här med amerikanska sportjournalisten Damon Bruce?
Pretty much har känd amerikansk radioprofil i sändning gått loss på temat hur alla dessa jääää-häää-hääävla brudar förstör sporten. Typiskt tjejer. Uppenbarligen är det inte första gången han, eller någon, går loss på det här temat, men nu var det ganska grovt.

Två talande citat:

"Sports has lost its way, and part of the reason is that we've got women giving us directions. For some of you, this is going to come across as ... very misogynistic. I don't care because I'm very right. I'm very, very right.

I'm willing to share my sandbox, as long as you remember: You're in my box. I didn't get into yours. I didn't all of a sudden slip into your world. You came into mine.

There is a serious group of you fellas out there, that have just been so feminized by the sensitive types out there who continue to now interject their ultra-sensitive opinions into the world of sports."

"I enjoy MANY of the women's contributions to the sports wor-Well, that's a lie. I can't even pretend that that's true. There are very few, small handful of women who are any good at this, at all. That's the truth. The amount of women talking in sports, to the amount of women who actually have something to say, is one of the more disproportionate ratios I've ever seen in my frickin' life."

Och på den vägen fortsätter det.

Reaktionerna har såklart inte låtit vänta på sig. Flera amerikanska sportjournalister har kommenterat eländet. Gott så. Intressant nog har inga kvinnliga sportjournalister gjort det. På samma sätt som inga kvinnliga sportjournalister kommenterar sexismen i svensk sportjournalistik.

Varför? En inte helt vild gissning är att det helt enkelt beror på att de knappt finns på redaktionerna, och de som ändå finns tillåts betydligt färre "snedsteg" än sina manliga diton (som exempel: kvinnlig sportjourre från min lokala blaska fick i åratal straffas för att ha skrivit en dålig parentes i en rapport om lokal hockeymatch(!), medan alla snubbar på den nu helmanliga redaktionen gjort åtskilliga blunders och kommit undan med det).

Andelen kvinnor som skriver/producerar/sänder sport är så extremt liten att det sällan eller aldrig är värt för dem (oss!) att riskera sina jobb eller sin karriär eller att få ett rykte om sig att vara "krångliga" genom att ta sig an den uppenbarligen oerhört provocerande vinkeln att den sportjournalistiska världen skulle vara en aning sexistisk i hela sitt väsen, sin struktur, sitt universum.

Nåväl. Ett klassiskt argument är ju att det inte FINNS tjejer som vill skriva om sport. Det finns inga att anställa, det finns inga att fråga, det finns ingen expertis, det finns inget intresse.

Det stämmer som bekant inte (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7).

Är det för att det inte fanns några intressanta tjejer? Eller är det helt enkelt det här gamla vanliga:

That's some old-school, old boys' network bullshit. It reminds us Just Who's In Charge.

Apropå tidigare:

Ge tjejen en bil, eller åtminstone lite mikrofontid

Vi fortsätter väl på det här månatliga. Vet inte om jag hoppas på att någon gång slippa, men så rinner bägaren ständigt över pga denna värld är, ja, denna värld.

Igår på fotbollsgalan var det som väntat en fest. Bland annat detta:

 

Fotbollsförbundet och Volvo valde också att dela ut en bonusbil till kille som spelat mycket match. Med all rätt har de kritiserats hårt för att helt ha bortsett från att Therese Sjögran spelat betydligt fler (nästan 40 stycken men who's counting... just! fotbollsförbundet gör! om du är snubbe!) landskamper.

När förbundet ställs mot väggen i den frågan resulterar det i detta:

– Det var ett samarbete med en av våra största sponsorer. Vi har tillsammans velat uppmärksamma Anders, då han med säkerhet gjort sin sista VM-kvalmatch. Therese Sjögran är fortfarande aktiv, säger ordförande Karl-Erik Nilsson.

Intressant är ju då faktumet att Anders Svensson också är aktiv, uttagen i Erik Hamréns VM-playoff-trupp mot Portugal och har uttryckt en önska att spela ett eventuellt VM.

Enligt länken ovan sa Svensson själv såhär angående det hela:

– Hon har gjort fler, hon kan ta min. Hon är också värd en bil efter en sin karriär och hon håller fortfarande bra tycker jag.

Jag ser med STOR spänning nu fram emot att Anders Svensson kommer ge bort sin bil. Alternativt att någon biltillverkare med mer sund människosyn än Volvo tar tillfället i akt att kamma hem goodwill-poäng.




På annat ämne har sveriges största cykeltidning livesända intervjuer under helgens stundande cykelmässa, Sweden Bike Expo. Tanken är att ta sig en pratstund med "intressanta människor" inom cykelsverige. Här är uppställningen:

Richard Herrey
Jozo Matovac
Jens Österström
Stockholm Gran Fondo
Gabriella Ekström
Firefighters/Upsala CK
Krister Isaksson
Emma Johansson
Svenska Cykelförbundet
Henrik Van Ingenlandt
Fredrik Ericsson
Alexandra Engen
Jenny Rissveds
Daniel Rytz
Calle Friberg
Michael Lindgren
Jonas Bauer
Jonas Ljungblad
Anders Annerstedt

Lätt räknat 12 män och 4 tjejer (och några ospecifierade arrangörer/föreningar). Det är tydligen o-er-hört svårt att hitta några kvinnliga cyklister som har några intressanta åsikter eller kunskaper om någonting cykelrelaterat i det här landet. Så svårt att man MÅSTE ta in tre gånger så många killar istället. Himla märkligt ändå, med tanke på hur stor cyklingen ändå är även bland damer....