Adrenaline City Cup 2012

I juli i år anordnas Adrenaline City Cup i Göteborg. Ett event med promotiontävlingar inom slopestyle, downhill och paralellslalom. På deras egen sida går att läsa att europeisk elit kommer komma och visa upp sig och tävla i cykelsportens vildaste och hårdaste tävlingsgrenar.

Kanon! Att mindre idrotter tar sig in i städerna och visar upp sig i den här typen av event är precis vad som behövs för att medier, sponsorer och vanligt folk ska få upp ögonen för det.

Mindre kanon är vinstplanen som på samma sida redovisas enligt följande:

"Startgrupp. Herrar ELIT: Herrar Elit, Juniorer & Veteran

1.a pris 20 000: - Hard Rock Cafe: Banquet.

2.a pris 10 000:- Hard Rock Cafe: Banquet

3.a pris 4 000:- Hard Rock Cafe: Banquet

Startgrupp Damer Elit: Damer ELIT & Juniorer

1.a pris 5 000: - Hard Rock Cafe: Banquet.

2.a pris 2 500:- Hard Rock Cafe: Banquet 

3.a pris 1 000:- Hard Rock Cafe: Banquet"

Återigen - kul att ni kör, Adrenaline City Cup, men vad i helvete? Precis som i Axa-historien härom veckan så betalar damerna samma startavgifter och kör samma bana som herrarna, dvs insatserna är lika, och ändå värderas damsegern till en fjärdedel av herrsegern. Och precis som i den tävlingen är prissumman inte på något sätt baserad på antalet startande i de olika klasserna, utan en på förhand fastsatt värderingsmall som enbart visar hur mycket man tycker att en seger är värd, oavsett storlek på blivande startfält.

Att europeisk damelit kommer komma och visa upp sig för möjligheten att vinna 5000 spänn, vilket knappt täcker reskostnader ens från de allra närmaste grannländerna, känns ytterst tveksamt. Att däremot locka även damåkarna med en summa likvärdig herrarnas hade förmodligen tagit dit en och annan snabb tjej utifrån, men med tanke på fördelningen verkar det knappast vara något arrangören tycker är varken intressant eller relevant.

Samarbetspartners till tävlingen är bland annat Bauhaus, Göteborgsposten, Göteborgs turistbyrå, Hard Rock Cafe och andra stora namn, och precis som med Axas skidlopp kan man fråga sig hur de ställer sig till att deras varumärke kopplas samman med den här typen av orättvisa och sexistiska arrangemang?

 

Via downhillcyklisten Kristin Svenson som tipsade mig om det här och som även har ställt frågan om prispengarna till Adrenaline City Cups arrangör väntar vi på besked om motivet till prissättningen, så jag hoppas för deras egen skull kunna återkomma med en sjukt bra motivering imorgon.

Vem kommenterar EM?

Vilken debatt det blev i föregående inlägg. Kul! Intressant nog verkar vi alla vara överens om sakfrågan, att man ska behandla varandra trevligt och med respekt oavsett tävlingsklass eller kön, men istället visade det sig vara känsligt var man drar linjen mellan elitidrottare och motionärer. Spännande med vändningar.

Nåväl. En stor sporthändelse i nära framtid är förstås fotbolls-EM. Fina Rättviseförmedlingen har uppmärksammat att TV4 ställer upp den här likriktade skaran av kommentatorer inför denna stora tv-händelse:

Om ni inte redan gjort det så tycker jag ni ska gå in på Rättviseförmedlingens facebooksida och gilla den. Där kan ni också hjälpa dom att istället för den lite trista grupperingen med medelålders vita män här ovan hitta kvinnliga fotbollsexperter och förhoppningsvis få in ny kompetens i rutan. Om TV4 har problem i sin rekrytering så tycker jag att de förtjänar lite hjälp. Så kör!

Ledsam story från verkligheten som damidrottare

Vi ska återkomma till det där med journalistiken, men först lite fräscha storys från helgens verklighet som damidrottare.

Vi som cyklar har igår kört en deltävling i den nationella landsvägscupen. I elitklasserna står Sveriges främsta cyklister på startlinjen. Samtidigt körs cuptävlingar för veteraner, juniorer, ungdomar osv. Vi damcyklister brukar ibland på tävling starta samtidigt som någon herrklass, oftast herrjuniorerna, för att få lite större klungor och lite mer tidseffektiva tävlingar.

Nu i helgen startade vi tillsammans med H-40-klassen, det vill säga äldre män över 40 år som motionscyklar och tycker det är kul att tävla på fritiden ibland. Bland damerna fanns proffscyklister, landslagsåkare och nationell elit. Cyklister som satsar på sin idrott och flera som har det som primär sysselsättning.

ÄNDÅ - bland annat det här:

En av landslagsåkarna blev nerkörd i ett dike av veterangubbarna för att hon inte flyttade på sig.

En annan landslagsåkare försöktes först motas bort från sin plats i klungan av en grånad herre, och när hon inte ville flytta på sig för att mista sin placering i gruppen tillsagd att hon skulle hålla sig undan och inte vara i vägen.

Och idag fick jag det här twittrat till mig, vilket väl inte direkt kom som en överraskning med tanke på den stämning som rådde:

Alltså, jag har full förståelse för att det är viktigt med cuptävlingar även för folk över 40 år och att även lek kan kännas som allvar i stundens hetta och allt det där. MEN, det går inte att komma ifrån att det är damcyklisterna som cyklar på en högre nivå i det här fallet och för vilka det står större saker på spel. Ändå härjades det inget i damklungan på motsvarande sätt, trots att det i allra högsta grad påverkade vårt slutresultat att behöva samsas om vägbanan med veterancyklister.

Att de dessutom har mage att säga åt de betydligt mer meriterade damcyklisterna att "hålla sig undan" är så respektlöst att jag inte ens vet hur jag ska förhålla mig till det. Det är så uppenbart att damidrott även på elitnivå har så mycket lägre status att till och med motionärer anser sig vara bättre enbart på grund av att de är män. Man blir matt, trött och ledsen.

Det här med sportjournalistiken

Responsen på den här bloggen har varit helt enorm och så himla positiv. Långt mer än vad jag hade räknat med. Tack snälla för alla delningar, länkar, mail och uppmuntran!

Vi kan säkert enas om att sportens medieutrymme går hand i hand med dess ekonomiska och sociala värde i ett fint litet kretslopp som föder varandra. Alla som intresserar sig för marginaliserade idrotter har nog någon gång suckat över att tidningarna och TV ofta bara visar fotboll, hockey och någon enstaka friidrottare. Svaret är ofta att det är det som "säljer", men givetvis blir vi i allmänhet mer och lättare intresserade av ämnen vi får tillgång till information om, och således är fotboll en större publiksport än exempelvis MMA = säljer bättre, osv osv. Skulle istället till exempel segling ha varit den stora mediesporten skulle betydligt fler följa deras tävlingssäsong och tycka att den var viktigare än fotbolls-EM.
Jag tror ni ser och förstår mönstret.

Givetvis går detta att applicera även på frågan om dam- och herridrott. Herridrotten får betydligt mer utrymme i medierna, oftast med samma argument som ovan, att "det säljer bättre". Men, också som ovan, självklart beror vårt intresse på vad vi matas med och vet om. Vi socialiseras sedan dag ett in i normer och har vi hela livet matats med information som talar om för oss att herridrotten är den som är värd pengar, uppmärksamhet och tid, så kommer vi givetvis sedan att tycka att det är så det är. Åtminstone tills den dag vi börjar reflektera och fundera kring det.
Det som är viktigt att förstå är dock att ingenting sådant uppkommer "naturligt" utan att vi alltid är en produkt av vår omvärld. Vi är inte födda med en faiblesse för killar i svettiga shorts, och det är något bra! För således är det också möjligt att ändra på.

För att kunna få en överblick och titta på det här har jag idag räknat lite på sportsidorna i våra fyra stora dagstidningar - SvD, DN, Aftonbladet och Expressen.
Håll i er, för nu blir det siffror! Det blir kul!


Andelen artiklar som handlar om män och/eller mäns sportutövande är i klar majoritet, nämligen såhär mycket*:

Expressen: 87 %
DN: 80 %
SvD: 71 %
Aftonbladet: 94 %

Inte så festlig läsning för oss som gillar mångfald.

MEN, kanske heller inte så förvånande med tanke på att andelen manliga författare till samma artiklar ser ut som följer:

Expressen: 96 %
DN: 83 %
SvD: 100 %
Aftonbladet: 79 %

Deppigt.
Dessvärre ser det inte roligare ut på den digitala sidan. Om man tittar på sportbloggarna** hos samma tidningar, som annars är ett område där man kan tänka sig att de skulle våga ta ut svängarna och vara lite mer edgy, ser andelen manliga skribenter såhär gammaldags och konservativt ut:

Expressen: 95 %
DN: 100 %
SvD: 100 %
Aftonbladet: 87 %


Jag hoppas att ni ser och förstår att det finns ett mönster här, och ett system och en tradition som reproduceras som gör att sporten hålls kvar som ett manligt territorium.

I kommande inlägg ska vi diskutera hur det kommer sig att det är såhär! Det blir spännande och intressant så det vill ni inte missa.

Tills vidare ska jag lämna er med två snapshots från annonserna bland kvällstidningarnas sportsidor, något som inte direkt förstärker intrycket av att det här är sidor som den kvinnliga läsarskaran ens ska bry sig om:

*Jag har inte tagit hänsyn till artiklarna storlek, innehåll eller omfattning, vilket skulle kunna bli en ännu intressantare analys men som blir lite för djupgående för det här inlägget men något jag kommer återkomma till.

**Med sportbloggar menar jag bloggar under varje tidnings sportavdelning, som berör sport på ett sätt liknande det redaktionella. Därför har jag inte räknat med exempelvis SvD:s maratonblogg eller andra bloggar som handlar om träning och hälsa snarare än idrott.

Ganska bra, Axa Summer Games, men inte riktigt.

Nu händer det grejer hörni!
Kort efter gårdagens inlägg började det smälla till ute på internet och ni hjälpte till som om ni aldrig hade gjort annat, det länkades och retweetades och mailades och bloggades om det bland annat här, här, här, här, här och här (säkert på fler ställen? tipsa mig gärna så länkar jag till er med!). Strax efter hände detta:

Kanon såklart, Även om det är ett anmälningsmål som killarna redan når upp till men inte tjejerna. Men låt oss nu hoppas att fler tjejer anmäler sig, om inte annat för historien bakoms skull.

Mats är intervjuad i dagens lokala morgontidning, och det går att läsa här. Bra att det skrivs om det i pressen tycker jag förstås, men tråkigt att bara den ena sidan fick komma till tals. Som det är nu blir det arrangören som får definitionsrätten till problemsituationen, trots att det uppenbarligen inte var de som upplevde att det faktiskt var ett problem som behövde ändras. Det hade varit kul och intressant att till exempel ha med en kvinnlig deltagare i artikeln tycker jag.

Ännu en intressant detalj är att det i artikeln hävdas att det var AXA som varande sponsor som gick ut med direktiv om att pengarna var öronmärkta för pris i herrklassen, något som inte visar sig vara sant när jag ringer AXA och frågar. De hade sponsrat tävlingen med en summa på 10000 som stod arrangören fritt att fördela och sedan har arrangören fått in 15000 från annat håll, varav åtminstone 5000 av dessa initialt då gick till damerna. Att då gå ut i pressen och försöka få martyrpoäng genom att säga att man blivit tvungen att skjuta till från egen ficka tycker jag blir både löjligt och ansvarslöst när arrangören med all tydlighet hade kunnat fördela AXA:s pengar i förhållande till de övriga och fått ett precis hur jämlikt slutresultat som helst.

Enligt arrangören själv hade han motiverat de satta prissummorna med att han "kollade av intresset" för evenemanget bland de lokala elitskidåkarna och killarna verkade vara mer intresserade än tjejerna och därmed var de värda ett större pris. Men det han inte tänker på är det som Sofy tar upp så bra i sin blogg i länken här ovan, nämligen detta:

"vinstpengarna är satta och kommunicerade – och anmälan är fortfarande öppen. Tänk på den. Det betyder att summorna inte är ett resultat av de faktiska anmälningarna utan en på förhand konstruerad värderingsmodell"

 Det man gör i och med ett sådant agerande är alltså att, istället för att öppna upp för möjligheten att sprida intresset bland elittjejerna, befästa en social norm som säger att tjejer dels inte är lika intresserade eller lika intressanta, och dels inte gör det lika "bra" och därför inte borde vilja eller kunna vara med på samma nivå som killarna, trots att vi inom skidor precis som i många andra sporter har en kvinnlig elit som är större och mer framgångsrik och uppmärksammad än den manliga.

Att inte som varande arrangör istället försöka locka fler damer genom samma saftiga prissumma som herrarna (uppenbarligen) lockas av tyder ju på ett bristande intresse för damidrott som sådan eftersom man i det agerandet outtalat säger att det inte är viktigt att få damerna till start. Jag hoppas det är något som det kommer reflekteras över nästa gång det blir dags att anordna tävling.

I övrigt hoppas jag att alla tjejer med skidor nu anmäler sig och kommer till start, så någon grym skidtjej får möjlighet att vinna samma summa som den grymma kille som kommer vara snabbast upp!

AXA Summer Games har det inte heller lätt

Inte bara cykelsporten har problem med matematiken. Igår fick jag den här uppdateringen på facebook. Kul att ni kör, Axa, men det skulle se mer proffsigt ut om ni dels anlitade någon som kunde stava, och dels hade ett lite modernare perspektiv på kvinnligt och manligt idrottande.

Jag har mailat både ansvarig för Axa Summer Games och stora Axas centrala pressansvarige och frågat om motiv och om den här sexistiska synen är något som återspeglas även i barn- och ungdomsverksamheten som är Axa Summer Games huvudaktiviteter. Jag vet nämligen inte hur det är med er, men jag skulle inte vilja skicka mina kids till tävlingar och träningsläger hos en organisation som så tydligt värderar prestationer såhär ojämställt.
Återstår att se om jag får svar från någon eller båda av dom.

En inte helt vild gissning är ju att de kommer dra startlistekortet och bara "men det är faktiskt MÅNGA FLER killar anmälda!!". Tråkigt nog för dom är ju det lättaste argumentet no.1 att svara mot eftersom det är självklart att det är fler män till start, de tävlar ju om en summa likvärdig två månadsinkomster för en genomsnittlig ¨konditionsidrottare på nationell nivå, då gör man givetvis plats för det i sin tränings- och tävlingskalender. Om man på samma sätt skulle ekonomiskt kvotera in tjejerna som man nu gör med den rådande manskvoteringen kan jag garantera att det skulle stå bra mycket fler tjejer på startlinjen.

Nåväl, återkommer i frågan.

Därför är det här inte bara "tjafs"

Jag har mött några kommentarer från folk på olika nivåer inom idrotten de senaste dagarna som försöker hävda att det här med jämställdhetsfrågor inom idrotten faktiskt inte är så viktigt. Nu ska jag förklara varför det är det.

Jag tycker inte att det är viktigt för att det egentligen spelar så stor roll exakt hur mycket som ligger i det där priskuvertet. Ingen blir rik på nationella tävlingar ändå och jag tror inte heller att någon har det som mål. Jag tycker heller inte det är särskilt kul att vara motvalls enbart för sakens skull, det är snarare rätt jobbigt. Däremot är jag övertygad om att alla i ett samhälle i längden tjänar på rättvisa, lika möjligheter och att inte begränsas pga ålder, kön, hudfärg, sexuell läggning, yrkesval, whatever osv osv. På en del håll är folk medvetna om det här och inom vissa områden arbetas det mer på det än på andra och idrotten är tyvärr en av de ställen där vi i stor utsträckning fortfarande befinner oss 50 år tillbaka i tiden och där tjejerna eller damklasserna får vara med på nåder, dvs om de inte stör eller tar fokus och uppmärksamhet ifrån den "riktiga" sporten, alltså herrarnas.

Det här börjar redan i skolan, alla som varit med på skolgymnastik de senaste decennierna och behärskar någon form av analys och/eller förmåga till reflektion borde kunna skriva under på detta. Man pratar ofta om att flickor presterar bättre än pojkar i skolan, får högre betyg i nästan alla ämnen och läser vidare i större utsträckning, men skolgymnastiken hör inte dit. Det är en egen killdomän där sjuåriga pojkar får lära sig att det är deras rike fritt att härska i, inte sällan uppmuntrad av obetänksamma idrottslärare som tycker det är kul med killar som gillar att kicka boll. Klart som fan tjejerna blir kassa på (infoga valfri skolgympaaktivitet här) om de från dag ett väljs bort och möts av hånskratt och suckar när de försöker lära sig, och klart de slutar försöka lära sig när den kritik de möts av enbart bekräftar deras egna retoriska försvarsfras "men jag kan inte!!". Jag har oräkneliga exempel på fall där detta gett folk men för livet och en aversion mot all form av fysisk aktivitet som faktiskt är hemskt sorglig på flera plan, både personliga och ur ett folkhälsoperspektiv.

Givetvis innebär en direkt lösning på just det problemet att idrottslärare 1. tar ansvar, 2. utbildas, 3. nolltolererar respektlöshet. Men medan vi väntar på att det ska hända kan vi se till de grymma unga tjejer som trots detta ändå söker sig till idrotten på sin fritid för att träna och tävla och som faktiskt är starka och ser sin kompetens tillräckligt för att ställa sig på en startlinje. Att då inte bara undvika att uppmuntra, utan att dessutom medvetet nedvärdera deras prestation är att inte bara skriva under på att det som majoriteten av tjejer som grupp får och har fått höra genom sina skolår var rätt utan att dessutom ännu en gång bekräfta att det var sant, att de inte kan och att de inte ens borde försöka.

Idrottsrörelsen är frivillig och borde vara en lustfylld motvikt till de negativa upplevelser av träning och fysisk aktivitet som folk eventuellt kan ha utsatts för, inte en del av dom. För min del känns det oerhört viktigt att belysa detta. Jag må vara naiv och blåögd men jag tror inte att någon med flit vill sända ut den sortens signaler, men det verkar som att det ibland kan behövas en påminnelse.
Därför är det viktigt.