Jag har mött några kommentarer från folk på olika nivåer inom
idrotten de senaste dagarna som försöker hävda att det här med
jämställdhetsfrågor inom idrotten faktiskt inte är så viktigt. Nu ska
jag förklara varför det är det.
Jag tycker inte att det är viktigt för att det egentligen spelar så
stor roll exakt hur mycket som ligger i det där priskuvertet. Ingen blir
rik på nationella tävlingar ändå och jag tror inte heller att någon har
det som mål. Jag tycker heller inte det är särskilt kul att vara
motvalls enbart för sakens skull, det är snarare rätt jobbigt. Däremot
är jag övertygad om att alla i ett samhälle i längden tjänar på
rättvisa, lika möjligheter och att inte begränsas pga ålder, kön,
hudfärg, sexuell läggning, yrkesval, whatever osv osv. På en del håll är
folk medvetna om det här och inom vissa områden arbetas det mer på det
än på andra och idrotten är tyvärr en av de ställen där vi i stor
utsträckning fortfarande befinner oss 50 år tillbaka i tiden och där
tjejerna eller damklasserna får vara med på nåder, dvs om de inte stör
eller tar fokus och uppmärksamhet ifrån den "riktiga" sporten, alltså
herrarnas.
Det här börjar redan i skolan, alla som varit med på skolgymnastik de
senaste decennierna och behärskar någon form av analys och/eller
förmåga till reflektion borde kunna skriva under på detta. Man pratar
ofta om att flickor presterar bättre än pojkar i skolan, får högre betyg
i nästan alla ämnen och läser vidare i större utsträckning, men
skolgymnastiken hör inte dit. Det är en egen killdomän där sjuåriga
pojkar får lära sig att det är deras rike fritt att härska i, inte
sällan uppmuntrad av obetänksamma idrottslärare som tycker det är kul
med killar som gillar att kicka boll. Klart som fan tjejerna blir kassa
på (infoga valfri skolgympaaktivitet här) om de från dag ett väljs bort
och möts av hånskratt och suckar när de försöker lära sig, och klart de
slutar försöka lära sig när den kritik de möts av enbart bekräftar deras
egna retoriska försvarsfras "men jag kan inte!!". Jag har oräkneliga
exempel på fall där detta gett folk men för livet och en aversion mot
all form av fysisk aktivitet som faktiskt är hemskt sorglig på flera
plan, både personliga och ur ett folkhälsoperspektiv.
Givetvis innebär en direkt lösning på just det problemet att
idrottslärare 1. tar ansvar, 2. utbildas, 3. nolltolererar
respektlöshet. Men medan vi väntar på att det ska hända kan vi se till
de grymma unga tjejer som trots detta ändå söker sig till idrotten på
sin fritid för att träna och tävla och som faktiskt är starka och ser
sin kompetens tillräckligt för att ställa sig på en startlinje. Att då
inte bara undvika att uppmuntra, utan att dessutom medvetet nedvärdera
deras prestation är att inte bara skriva under på att det som
majoriteten av tjejer som grupp får och har fått höra genom sina skolår
var rätt utan att dessutom ännu en gång bekräfta att det var sant, att
de inte kan och att de inte ens borde försöka.
Idrottsrörelsen är frivillig och borde vara en lustfylld motvikt till
de negativa upplevelser av träning och fysisk aktivitet som folk
eventuellt kan ha utsatts för, inte en del av dom. För min del känns det
oerhört viktigt att belysa detta. Jag må vara naiv och blåögd men jag
tror inte att någon med flit vill sända ut den sortens signaler, men det
verkar som att det ibland kan behövas en påminnelse.
Därför är det viktigt.
Bra jobb med bloggen!
SvaraRaderaVill passa på att tipsa om en etnologisk studie av pojkfotboll och maskulinitet: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9172035137