sportslig, adj. -t -a, korrekt, juste; sport-; ett sportsligt uppträdande; ha en s. chans, O-, anger motsatta egenskaper till dem som anges i efterleden; utgör en negativ förstärkning av efterleden; omänsklig; odjur.

måndag 31 mars 2014

Om du var min cykel

Hur går det för sporten undrar ni? Ja, förutom att den dras med en massa mansproblem som våld etc så går det väl..... inget vidare ändå nej.

Cykelsporten slog till exempel alla sina egna rekord genom att härom veckan använda sig av följande affisch för lite cykeltävling:



Jaa.....

Jag vet inte ens var man börjar? Det är alltså fyra tjejer varav tre bildar en cykel, och den fjärde ska vara en cyklist. Det är inte tal om att bara objektifiera eller sexualisera kvinnokroppen här på nåt standardsätt, vilket vi ju annars är vana vid inom cykelsporten, utan om att låta kvinnokroppen rent bokstavligt bli till ett objekt, dvs cykeln. Som om det inte vore nog i sig är de tre cykeldelarna dessutom iklädda någon form av tvångströjor(!!?!) som verkligen understryker deras passivitet och definition av icke-subjekt. En tvångströjas hela syfte är ju att bäraren inte ska kunna röra sig eller agera.
Samtidigt som de knäböjer i tvångströja har de ett hopkrupet kroppsspråk och vänder bort ögonen och ansiktet från betraktaren, det vill säga exakt ALLA detaljer som används för att avpersonifiera någon. Det är så mycket checkande av objektifieringsboxar här att jag blir helt MATT, jag vet knappt ens hur jag ska förhålla mig.

Om man skulle bli orolig över att den fjärde tjejen i bilden som då föreställer cyklisten skulle kunna tänkas bli för aktiv och därmed för mycket av ett eget subjekt eller en egen person som kanske skulle göra något för sin egen skull, tex vara ute och cykla för att det är kul eller givande, så har man safe:at upp den biten genom att inte låta henne ha några kläder alls på sig utan istället få vara naken och kroppsmålad. Ska man inte vara passiv och bunden ska man åtminstone vara naken!

Jag. Vet. Inte. Ens.

Herregud????

(Ironiskt nog vann Peter "rövklämmarn" Sagan loppet vilket ju nästan är för lämpligt för att vara sant......)


tisdag 11 mars 2014

Nu reder vi ut den här gamla offerkoftan

Jag hade en diskussion i en tråd i ett forum (varför gör man ens så mot sig själv? så destruktivt att med en dåres envishet argumentera med internettroll...) för ett tag sen om det här med them sportz & them feminismz, detta eviga ämne. Eftersom världen är rätt oföränderlig i det korta perspektivet så möttes jag såklart rätt snabbt och för hundrade gången av denna klassiker:

"Men sluta göra dig till ett offer, gör något aktivt (ehehe min anm.) själv istället som är annorlunda då!"

Det sista påståendet där har vi ju rett ut tidigare här, men jag känner att vi faktiskt också måste reda ut hela det här med att "göra sig till ett offer" lite, för det verkar vara det mest svårbegripliga konceptet någonsin att döma av hur ofta det felanvänds och hur folk tankevurpar kring det som om hela livet vore slapstick.

Alltså: tesen de som ofta kommer med det där påståendet driver är ju att man genom att påtala ett upplevt problem därmed på något sätt också skapar problemet, och i det gör sig till ett offer för det. Enligt det tankesättet FINNS alltså inte problemet innan det påtalas, eftersom den som påtalar det själv GÖR SIG till ett "offer" för samma problem vilket per automatik säger att denne inte är ett offer innan dess.

Om det varit så livet fungerat hade deras tankesätt såklart varit fullt rimligt och relevant, men nu är det ju dessvärre inte riktigt så världen ser ut. Det är synd, för tänk var göttigt om man bara slapp alla problem genom att helt enkelt ignorera dem? Toppen!

Men, problem och orättvisor har tyvärr den osympatiska ovanan att skita fullständigt i huruvida någon påtalar deras existens eller inte. Det är ju i förlängningen någon sorts svans till den gamla filosofi A-frågan: "om ett träd faller i skogen och ingen är där för att se det, har det då hänt?" och svaret är naturligtvis ja - trädet faller, nynazisterna är lika hatiska oavsett om vi diskuterar deras hat eller inte, folk diskrimineras oavsett om vi skriver om det eller inte, problem finns även när ingen säger något om dem.

Snarare är det ju så att så länge problem eller missförhållanden INTE påtalas så kan dessa gro i godan ro, antingen genom okunskap, illvilja eller bara av gammal hävd och annat fokus. Och så länge ingen riktar ljuset mot problemen så får de utrymme att få ordentligt fäste. Problem är som vampyrer på det viset, släpar man ut dem i dagsljuset är det betydligt lättare att brotta ner dem. Alltså: lyckas man uppmärksamma ett missförhållande är oddsen betydligt bättre för att få till en förändring och då kommer den missgynnade att - tadaa - sluta vara ett offer för detsamma! Inte tvärtom! Att påtala problem gör inte att man gör sig till ett offer utan tvärtom att man SLUTAR vara just ett offer för de olika omständigheterna!

Det enda och allra säkraste sättet att "göra sig till ett offer" är alltså att hålla käft. Och det allra säkraste sättet att göra raka motsatsen och sluta göra sig till ett offer är att våga säga ifrån och peka på de situationer som är problematiska.

Det borde alla lovers av offerkofte-argumentet tänka på nästa gång de försöker tysta ner någon.

lördag 8 mars 2014

to all my bad bitches, I can see your halo

Lugn bara, det kommer inlägg här. Tyvärr finns det bara 24h per dygn men jag har de senaste veckorna istället varit lite flitig på MIN ANDRA BLOGG där jag nog tror att det också finns inlägg av intresse för smarta människor som ni. Gå in och kolla vettja.

Men eftersom det är 8:e mars idag så tyckte jag det ändå var läge att posta det här briljanta svaret från Pia Sundhage:



Samt såklart denna gurlpowwah-dänga:




Hörs snart!

tisdag 18 februari 2014

"Men gör nåt själv då!"

När jag under förra året kritiserade Svenska Cykelförbundet rätt friskt för att de i extremt många fall missat att behandla damcyklisterna med respekt fick jag väldigt ofta mothugget "men gör det själv då??", "men starta en egen tävling då, med lika mycket prispengar för alla klasser!", "men starta en egen Svenska Cupen då, med lika många deltävlingar för damer som för herrar!", och så vidare.

Detsamma har såklart gällt i många andra frågor som jag till exempel tagit upp i den här bloggen, och som alla som i olika sammanhang påpekar orättvisor känner igen.

"Men byt intresse då!", "Men håll på med nån annan sport då!", "Men skicka in egna sportbevakande artiklar till tidningen då!", "Men starta en egen tv-kanal som sänder damidrott då!". Exemplen kan som ni förstår göras oändliga.

Idag läste jag en artikel av Kawa Zolfagary på Politism som på ett jättebra sätt tar upp det löjeväckande i den sortens motfrågor.

Precis som han skriver där ligger det absurda i den sortens argumenterande i att ansvaret förflyttas till den utsatta, istället för den som utsätter. Det är plötsligt den idrottande tjejens ansvar att andra diskriminerar henne, och vill hon ha en lösning på det problemet är det då inte de andra som ska sluta diskriminera, utan hon som helt enkelt får lämna rummet och hitta på något eget att göra istället för att komma och kräva någon jobbig rättvis likabehandling.

Det är såklart ett väldigt bekvämt sätt att försöka slå sig fri. "Vi gör det här på vårt sätt, passar det inte så gör något eget på det sätt ni vill ha det istället då" - en extrem form av att sköta sig själv och skita i andra som även känns igen från hur man hanterar bland annat skuldfrågan i våldtäktsmål: "Men gå inte ut i kort kjol och se kåt ut om du inte vill råka ut för övergrepp då!".

Förutom det rentav löjliga, som även Zolfagary tar upp, i att det inte går att dra någon gräns i det där: Jaha, vi startar vår egen tävling. Men den uppmärksammas inte inom vår egen idrott? Nähä, då startar vi vårt eget idrottsförbund. Men vi får ingen medial uppmärksamhet? Nähä, då startar vi våra egna tv- och tidningsbolag. Men vi får inga bidrag eller sponsorer? Nähä, då startar vi våra egna företag, vårt eget ekonomiska system, våra egna samhällen, vår egen civilisation där vi kan ha våra egna intressen utan att störa den redan existerande vita herrklubben som paxat de nuvarande platserna ända in i evigheten.

Rimligt.

Så förutom det där tramsiga, som redan där tar udden av den typen av argument, så är det ju också ett tankesätt som har allt gemensamt med sånt som gamla hederliga rasister brukar slänga sig med. "Passar det inte så åk hem", ungefär.

Eftersom Riksidrottsförbundets värdegrund består av delarna "Glädje och gemenskap, Demokrati och delaktighet, Allas rätt att vara med, Rent spel", och detta skall prägla all RF-ansluten idrott i Sverige, så kan man ju lugnt påstå att man misslyckats om man inom idrotten fostrat individer vars åsikter och värderingar går rakt emot just allt detta, och att dessa individer dessutom högt och gärna uttrycker det, både på offentlig post och som helt vanliga idrottsaktiva privatpersoner...

Jag har skrivit om liknande ämnen här: "Därför är det här inte bara 'tjafs'", ""Varför slutar tjejer idrotta?", "Jämställdhet - så funkar det inte" och, för all del, i alla andra inlägg här.


fredag 14 februari 2014

Dagens hemövning:


När ni tittar på OS nästa gång, jämför hur ofta kommentatorerna kallar de tävlande i damklasserna för "tjejer", respektive hur ofta de manliga deltagarna kallas för "killar". Eller om man kallar dem för något annat.

Fundera sedan på vad det kan bero på.

(Ledtråd: det är betydligt vanligare med "tjejer". Männen kallas i anmärkningsvärt större utsträckning för "åkare", "spelare", etc.)

torsdag 13 februari 2014

Är det... är det... ÄR DET???

Ni vet hur det är... det är vinter-OS. Ingen höjdargrej för damsporten. Det är långt borta med beachvolleyballrumpor, tjejer i friidrotts-trosa, gymnaster med bara ben, vippiga tenniskjolar och annat som ändå kan göra tjejer som idrottar lite kul att titta på. Det är trots allt svårare att associera en slalomåkerska (med hjälm! inte ens ett trevligt leende får man se!!!!!) med sexual healing än det är med någon som bjur på lite svettblank klyfta i sommarvärmen.

MEN SÅ PLÖTSLIGT HÄNDER DET! OS äger rum på en plats med värme även på vintern! Till och med skidåkarna VISAR LITE HUD! SKYNDA! SKYNDA! LASSA PÅ RUBRIKERNA! FOTA! GÖR BILDPSECIAL!!!! DET ÄR TJEJHUD!!!!!!!!!!! PÅ VINTERN!!!!! DET ÄR SOM EN OSANNOLIK DRÖM SOM PLÖTSLIGT GÅR I UPPFYLLELSE!!!!!!!!! PRISA GUDARNA!!!!!!





onsdag 12 februari 2014

Att få reproducera en världsbild

Man blir ju som man umgås sägs det, så jag försöker förstås i möjligaste mån omge mig med kloka och briljanta människor så det kanske ska smitta av sig även på mig en vacker dag. En av dessa är min vän Emma, hon är inte bara supertränare på meriterade Toppfysik OCH ansvarig för konditionsgrenarna på Vansbro Cykelgymnasium, hon har också tidigare skrivit en examensuppsats i idrottsvetenskap med titeln "Är den tillämpade idrottsforskningen könsneutral?".

JAG VET, så briljant. Hon har alltså kodat 291 vetenskapliga artiklar för att få ut könet på försökspersoner samt förstaförfattare. Det kortfattade resultatet blev följande:
 "Totalt identifierades 8643 försökspersoner varav 4191 var av manligt kön. 1440 av kvinnligt kön och 3012 gick inte att koda till en könskategori. Fler än 50% av artiklarna identifierades med ett urval av enbart män, 6% med ett urval av enbart kvinnor, 21% blandat urval och resterande gick inte att koda. I 84% av fallen identifierades förstaförfattare som man." 

Jag har ju tidigare skrivit om problematiken i att även idrottsforskning som senare leder till teorier som appliceras på kvinnor i stor utsträckning görs enbart på män (Periodisera mera, läs det!), och det är ju en kvarn som onekligen vattnas här.

Eftersom jag är retoriker i grunden och således älskar de där orden, så tycker jag att det är hemskt intressant att se att "orden anthropometry, defiency, iron, ability och shuttle" enbart används i artiklar med kvinnlig urvalsgrupp, medan ord som "power, exercise, sport, intensity, resistance och muscle" inte förekommer alls i någon artikel med kvinnlig urvalsgrupp, men i de med manlig eller tvåkönad.

Man kan i och med det anta att det är en viss typ av idrottsforskning som bedrivs på kvinnor ("ÅÅÅ varför har ni järnbrist och konstiga kroppsmått, era kroppar är inte funktionsdugliga som männens utan så himla PROBLEMATISKA med mens och allt möjligt, låtom oss forska på detta!") och en viss typ som bedrivs på män ("maxa er power outcome, öka intensiteten, få manliga muskler och VINN SPORTER!! ELITE!!!!! MAXIMUM SUPER POWER RESEARCH!!!!").

Spännande va? Hur tror ni det gör att fördomar och "sanningar", förutsättningar och teser eller teorier förs vidare i forskningsleden och fortsätter befästa idrotten som den manligaste av alla manliga arenor?

Så himla intressant, jag vet.


Jag vill avsluta med det här citatet från uppsatsen:

"Om en enkönad urvalsgrupp bestående av män anses bättre att studera så kan det genom genussystemet också förstärka synen på mannen-kvinnan som A-a, där kvinnan ses som en sämre version av mannen. Detta förstärker i sin tur idrotten som en arena för män. Den idrottsvetenskapliga forskningen blir då en del i ett genussystem som påverkas av, och påverkar, maktrelationerna mellan kvinna och man[...]"

 Hela uppsatsen finns HÄR.