"Men sluta göra dig till ett offer, gör något aktivt (ehehe min anm.) själv istället som är annorlunda då!"
Det sista påståendet där har vi ju rett ut tidigare här, men jag känner att vi faktiskt också måste reda ut hela det här med att "göra sig till ett offer" lite, för det verkar vara det mest svårbegripliga konceptet någonsin att döma av hur ofta det felanvänds och hur folk tankevurpar kring det som om hela livet vore slapstick.
Alltså: tesen de som ofta kommer med det där påståendet driver är ju att man genom att påtala ett upplevt problem därmed på något sätt också skapar problemet, och i det gör sig till ett offer för det. Enligt det tankesättet FINNS alltså inte problemet innan det påtalas, eftersom den som påtalar det själv GÖR SIG till ett "offer" för samma problem vilket per automatik säger att denne inte är ett offer innan dess.
Om det varit så livet fungerat hade deras tankesätt såklart varit fullt rimligt och relevant, men nu är det ju dessvärre inte riktigt så världen ser ut. Det är synd, för tänk var göttigt om man bara slapp alla problem genom att helt enkelt ignorera dem? Toppen!
Men, problem och orättvisor har tyvärr den osympatiska ovanan att skita fullständigt i huruvida någon påtalar deras existens eller inte. Det är ju i förlängningen någon sorts svans till den gamla filosofi A-frågan: "om ett träd faller i skogen och ingen är där för att se det, har det då hänt?" och svaret är naturligtvis ja - trädet faller, nynazisterna är lika hatiska oavsett om vi diskuterar deras hat eller inte, folk diskrimineras oavsett om vi skriver om det eller inte, problem finns även när ingen säger något om dem.
Snarare är det ju så att så länge problem eller missförhållanden INTE påtalas så kan dessa gro i godan ro, antingen genom okunskap, illvilja eller bara av gammal hävd och annat fokus. Och så länge ingen riktar ljuset mot problemen så får de utrymme att få ordentligt fäste. Problem är som vampyrer på det viset, släpar man ut dem i dagsljuset är det betydligt lättare att brotta ner dem. Alltså: lyckas man uppmärksamma ett missförhållande är oddsen betydligt bättre för att få till en förändring och då kommer den missgynnade att - tadaa - sluta vara ett offer för detsamma! Inte tvärtom! Att påtala problem gör inte att man gör sig till ett offer utan tvärtom att man SLUTAR vara just ett offer för de olika omständigheterna!
Det enda och allra säkraste sättet att "göra sig till ett offer" är alltså att hålla käft. Och det allra säkraste sättet att göra raka motsatsen och sluta göra sig till ett offer är att våga säga ifrån och peka på de situationer som är problematiska.
Det borde alla lovers av offerkofte-argumentet tänka på nästa gång de försöker tysta ner någon.
Såklart har du helt rätt både från din och från en objektiv synvinkel. Men det finns en annan synvinkel också. Jag hade tur med min uppväxt, är man, har ett bra jobb, bor i Sverige osv. Mina vänner har också bra jobb, hus och friska barn osv osv. Där jag står ser allt fint och bra ut, jag ser ingen diskriminering, Sedan kommer du och lyfter in den i min värld och eftersom det är obehagligt i sig och kan leda till nackdelar för mig om den åtgärdas så måste jag slå ifrån mig. Innan du "gjorde dig till offer" så fanns ingen diskriminering, alltså är den skapad av dig!
SvaraRaderaJag struntar i alla friskrivningar eftersom du är skärpt nog för att förstå vad jag menar.
Håller i all enkelhet med dig. Om inte problem och missförhållanden kläs i ord finns de inte. Detsamma gäller för övrigt det mesta som till exempel mående. Först när något ikläs språklig dräkt kan man resonera kring det och eventuellt åstadkomma förändringar.
SvaraRaderaStå på dig. Du är inte ensam!
Håkan: Absolut, verkligen relevant synpunkt! Det är ju såklart så att man kan uppleva att jag (eller någon annan) skapar ett problem iom att det då synliggörs. Samtidigt är det ju inte så att det som inte talas om inte finns (även om många kanske lever i den tron, eller åtminstone vill/försöker göra det). Jag förstår precis vad du menar, det är också där tror jag som problemet ofta ligger, att kunna lyfta ett problem utan att varken bagatellisera det eller att skrämma iväg folk.
SvaraRaderaJohn: Tack! Håller verkligen men dig, är en stor förespråkare av att saker ska ut i ljus :)
"Det enda och allra säkraste sättet att "göra sig till ett offer" är alltså att hålla käft. Och det allra säkraste sättet att göra raka motsatsen och sluta göra sig till ett offer är att våga säga ifrån och peka på de situationer som är problematiska." har man ju vetat länge men resonemanget här genom texten är klockrent. Och Håkans kommentar uppskattas också. Det är ju precis vad som händer, och jag förstår honom. Men min öppenhet för hans situation kräver också att han är öppen för min. Vi behöver inte övertyga varandra, men förstår vi varandra kan vi jobba mer effektivt på våra håll, han med sin världsbild(och den riktigt skrämmande rädslan för att påverkas negativt av jämställdhet) och jag med att förmedla min ståndpunkt på ett tydligt men inkluderande sätt.
SvaraRaderaTack för detta. fantastiskt. <3
Egentligen ska jag inte kommentera sånt här men hela bloggen andas att kvinnor har rätt till det män har på samma villkor eller på sina egna villkor om männens inte är möjliga att nå. Jag kan förstå att utgångspunkten att kvinnor på olika sätt hindrats från att ägna sig åt idrott och att de därför inte kunnat bygga den infrastruktur som omger mäns idrottande. Samtidigt så får man tänka på att mäns idrottande inte har handlat om alla mäns idrottande för deras egen skull utan ofta om att det varit vissa mäns idrottande för nationens ära, riskabel underhållning som ska generera intäkter och/eller manlig fostran. Kvinnor har också periodvis berörts av detta och jag har svårt att se på vilket sätt det gjort något bättre. Snarare ser jag den national-/lokalpatriotiska chauvinism som omger det mesta idrottandet som ett stort problem.
SvaraRaderaNär det handlar om motionsidrottande som jag anser är den enda sunda formen av idrottande så har jag aldrig upplevt att kvinnor hindras eller nekas utrymme. Snarare är alla måna om att inte lämna den där tjejen som kanske inte orkade med tempot. Klart som fan att det svider rejält i hennes självkänsla att märka att hon inte klarar tempot men det är inte könsspecifikt. Lösningen på sånt är ju träning i grupper utifrån förutsättningar vilket förekommer åtminstone bland cykelmotionärer i Stockholm. Lösningen är inte att skapa speciella kvinnliga grupper och motionslopp. Det är bättre att acceptera den nivå vi själva ligger på utan att samtidigt jämföra det med den nivå vi upplever oss vara på och döma oss själva för den framfantiserade skillnaden.
Vad gäller elitidrottande så gillar jag bra sport. Alltså sport på så hög nivå att den är en njutning att se. Att ge pengar till svenska fotbollslandslag oavsett kön är därför totalt vansinnigt och det utrymme som ges det svenska herrlandslaget en förolämpning av fotbollen som idrott.
Men jag vill verkligen ändå säga att kvinnor faktiskt har mycket att vinna på att starta smått precis som alla nuvarande idrotter gjort. Att de flesta idrotter och motionslopp börjat som en liten verksamhet av några män och efter, i många fall, många år vuxit till något stort är som det bör vara. Värt att minnas är att de allra flesta av såna aktiviteter aldrig kom längre än till de direkt inblandade under den tid de gjorde det. Det är alltså inte så att allt per automatik blir världsomspännande proffsidrotter bara för några män kom på att de ville ha det så.
"men hela bloggen andas att kvinnor har rätt till det män har på samma villkor eller på sina egna villkor om männens inte är möjliga att nå." Ja, det förefaller väl högst rimligt, tycker du inte?
RaderaDet är skapligt förminskande när du baserar hela din uppfattning på att du "aldrig upplevt att kvinnor hindras eller nekas utrymme". Är du intresserad av att ha din bild ifred och inte störas i den, eller har du övervägt att åtminstone lyssna på alla idrottande kvinnor som upplever en annan verklighet?
Tror du verkligen detta handlar om att vi ska "starta smått", och att genom att inte ta för mycket plats, vara för obekväma eller ställa krav att kvinnors idrottande ges samma förutsättningar som mäns -- så kommer allt jämna ut sig med tiden? Tror du verkligen detta kan reduceras till att kvinnor ska ha tålamod? Hur länge tycker du vi ska uppvisa det här tålamodet? Om nu vi ser att förutsättningarna och förhållandena ser olika ut, vari ligger det orimliga i att vi tillsammans, både kvinnor och män, tar ansvar för att jobba för en mer jämlik idrott?