Välkomna tillbaka (och om idrottande som feministisk handling)

Hej, det var ett tag sen, men läget är ju detsamma. Ska vi ta upp det här igen? Vad vill ni läsa om? Tipsa mig! Diskutera med mig!

Jag har medan vi varit borta från varandra tex intervjuats på de här ämnena av bland annat Eurosport, Fria Tidningen och Radio P4. Förutom att jag såklart fortsatt blogga på Bicycling, tex om snedfördelningen i svenska landsvägscupen (del ett, del två), att tafsa på podiumflickor (del ett, del två), skönhetstävling i idrottstävling, tjejklassikern och villkoren för damproffs.

Jag publicerade också för en tid sedan den här texten som följer om hur allt idrottande är en av de mest tydliga feministiska handlingarna. Jag lägger den här också för jag tror ni kan vara intresserade, och jag vill gärna att ni läser och diskuterar med mig om, för jag vill som vanligt ha input!

Välkomna tillbaka!

------------------------------------------------------------

Ofrivillig genderbender

Redan Simone de Beauvoir (& de gamla grekerna!!!!) konstaterade att idrottande kan ge en känsla av kompetens och ägande av både sig själv och världen generellt på ett sätt som en ickeaktiv inte har. Hon menade att förmågan till revolt även utanför de sportsliga arenorna därmed var kopplad till den fysiska kapaciteten.

Spännande tanke, eller hur? Häng med mig i det här nu.

Om man ser på hur samhället generellt uppfostrar pojkar och män, så är de flesta överens om att normen ser ut på ett sådant sätt att idrott belönar och uppmuntrar det förväntade och uppskattade beteendet. Att vara/bli "man" innebär bland annat att vara en ledare, att vara den aktive parten i sammanhang, att vara fysiskt kapabel, att tävla och vinna, att anskaffa hårdhet, styrka etc. Idrottande blir således för många pojkar ett naturligt led i utvecklingen.

Om man däremot ser till den roll flickor skolas in i så är det som bekant en betydligt mer passiv sådan. I grova ordalag kan man göra jämförelsen att där manlighet i vår kultur är tätt förknippat med styrka, så är kvinnlighet inte bara förknippat med avsaknad av styrka, utan tvärtom till och med inlärd svaghet. Det är alltså inte bara så enkelt att det är avsaknad av en inlärning av makt, kontroll, styrka, utan faktiskt en aktiv inskolning i passivitet, svaghet, underlägsenhet, uppoffring.

Givetvis krockar detta för kvinnliga idrottare. I teorin kan man säga att man kan välja att lyckas som idrottare eller att lyckas som "kvinna", då de egenskaper som ger duktiga idrottare inte är förenliga med de som premieras som En Riktig Kvinna. Ett dilemma.

(Om ni tror att jag överdriver här, så är det enkelt att se att det jag påstår stämmer genom att ta en snabb titt på hur utbredd sexualiseringen av kvinnliga idrottare är i förhållande till den av manliga. Kvinnliga idrottare måste i betydligt större utsträckning "kompensera" för sitt icke-könsnormativa idrottande genom att på olika sätt visa att de är extremt heterosexuella, fysiskt tillgängliga, attraktiva, lättsamma tjejer som egentligen mest vill "ha kul". Dvs kvinnor i kvadrat. Mer om det en annan gång.)

I kvinnorollen innebär det bland annat att frånsäga sig rätten till sin egen kropp. Man kan tycka att det är ett uttjatat ämne, det här med objektifieringen av kvinnokroppen, men det är inte desto mindre sant eller närvarande (tips). Flickor skolas tidigt in i strukturer där deras kroppar primärt finns till för andra, något som lärs in både genom vad som ges positiv respons (att vara snygg, att vara smal, etc) och vad som hotas med (våldtäkt, sexuella trakasserier osv).

Idrottande däremot är att använda sin kropp på ett sätt som enbart är till nytta för ens egen skull, det är omöjligt att inte vara ett subjekt som aktiv idrottare. Det är omöjligt att prestera utan att äga sin egen kropp. Ingen tävlar för att vara snygg medan de gör det. Ingen rusar mjölksyreyrslig mot mållinjen i ett hundrameterslopp och funderar på en eventuell bröstförstoring. Ingen gör det avgörande målet i en fotbollsmatch och undrar om magen såg platt ut under tiden. När Marianne Vos tog OS-guld funderade hon knappast över huruvida hon hade ansetts hetare om hon gjort lite blonda slingor.

Jag är givetvis medveten om att man inte nödvändigtvis behöver se sig som feminist enbart på grund av att man är tjej och idrottar, det finns massor av exempel på damidrottare som uttrycker åsikter med rakt motsatt innehåll, men det går ändå inte att komma ifrån att man genom att idrotta bryter sig ur den könsroll man som kvinna fostras in i och istället tar sig in på klassiskt manliga domäner där egenskaper som kraftfullhet, aggressivitet och tävlingsinstinkt belönas mer än omhändertagande och tillgänglighet for your pleasure.

Idrottande är en av de mest egoistiska handlingar man kan utföra med sin egen kropp, och därför genomför alla kvinnliga idrottare varje gång de utövar sin sport en av de största och mest tydliga feministiska aktionerna av alla, vare sig de är medvetna om det eller inte.

En fantastiskt intressant och upplyftande tanke, om ni frågar mig.

Dalademokratens inte så demokratiska idrottshållning

Ledsen för stilltje, har haft fullt upp med att idrotta, jobba för brödfödan och ta de här diskussionerna live. Det är ett fasligt sjå etc, men nu är jag här.

Jag har ju tidigare skrivit mycket om den snedfördelning som finns i mediernas bevakning av dam- & herridrott. Efter en cykeltävling i Falun som även den följdes av herrkvoterade artiklar IN ABSURDUM (dvs där damklassen inte bara fick mindre utrymme, utan totalt ignorerades i artikeln) så rann glaset över för mig och jag kallade lokalpressens sportjournalister för gubbslem och en hög med bajs på min andra blogg. Inte mitt mest välformulerade moment kanske, men bra på så vis att det fick igång en debatt. Här är den efterföljande mailkonversationen mellan mig och Dalademokratens sportchef Bosse Hedenskog:



Hej, Lisa!
Vid kontakt med Kalle Bern i måndags framförde jag en förhoppning om någon form av ursäkt från dig till DD-sportens medarbetare, men eftersom den uteblivit tar jag mig friheten att bemöta ditt blogginlägg på det här viset. Känner att det inte får vara helt oemotsagt.
Det språkbruk du använde är direkt kränkande och jag skulle säga att inte ens det så kallade ”apberget” i AIK:s fruktade klack använder sig av sådan vokabulär.
För mig är det oförklarligt att en 28-årig tjej som studerar retorik vid Uppsala universitet kan göra ett sådant kraftigt övertamp.
Dessutom ska du veta att Dala-Demokratens sportredaktion består av fem medarbetare – tre killar och två med dig jämngamla tjejer!
Dala-Demokraten är, som du skriver, en lokaltidning och sportredaktionens huvudsakliga uppgift är att rapportera om dalaidrottarnas framfart på idrottsarenor världen runt. Vid den aktuella tävlingen hade vår rutinerade frilansreporter hittat tre dalakillar, från samma lilla by som vann tre olika klasser. En given vinkling. Damklassen vanns dubbelt av Åsa Erlandsson från Varberg. Vid dalaseger även i damklassen hade detta självklart omskrivits ordentligt.
Du skriver att Dala-Demokraten inte hade en rad om damtävlingen. Det är inte sant. I direkt anslutning till texten fanns resultatredovisning från båda dagarnas tävlingar, där damtävlingen redovisades precis som herrklasserna.
I sammanhanget bör påpekas att arrangörerna inte verkar ta damtävlingen på fullt allvar. I de resultatlistor som skickades till media fanns inte några tider redovisade i söndagens damklass. Varför???
Till saken hör också att i just den här måndagstidningen gjorde DD-sporten en medveten satsning på damidrott. Vi var på plats med både skribent och fotograf på daminnebandy i Mora, damishockey i Leksand och damhandboll i Borlänge. Dessutom var det stora ungdomstävlingar i simning och orientering i Falun, där vi också fanns på plats och i text och bild inte gjorde någon skillnad på killar och tjejer. Det var till och med fler tjejer än killar på bilderna från orienteringen. Och simtexten illustrerades med en bild på en tjej.
Sidan med cykeltexten som du förargas över toppas för övrigt av damhandboll med bild.
Jag vill också berätta att Dala-Demokraten varje år sedan 1946 delar ut pris till Dalarnas bästa idrottare. Ett prestigefyllt pris som många världsstjärnor fått genom årens lopp. Det är våra sportmedarbetare som röstar fram vinnaren. De senaste sex åren – och åtta gånger de senaste nio åren – har en tjej fått det priset.
Och 10-i-topp-listan bestod förra året av inte mindre än sju tjejer!
Jag skulle säga att det inte finns någon annan lokaltidning i Sverige som har så mycket damidrott i tidningen som just Dala-Demokraten.
Duktiga cykeltjejer som till exempel Jennie Stenerhag, Kajsa Snihs, Jenny Rissveds och Madeleine Lindberg (när hon tävlade för Borlänge) har genom åren uppmärksammats med många spaltmeter text och bild i DD.

Med vänlig hälsning
Bosse Hedenskog
Sportchef
Dala-Demokraten
Box 825
791 29  FALUN
Tel: 023-475 54
Mobil: 070-655 99 16
Fax: 023-291 15
e-post: bo.hedenskog@daladem.se
www.dalademokraten.se

--------------------------------------------------------------------------

Hej Bosse,

Jag pratade med Kalle efter att ni talades vid, och blogginlägget är nu redigerat. Jag är ledsen om någon upplevde det som kränkande, jag vill dock poängtera att jag ingenstans i texten har eller hade riktat mig mot någon personligen utan var upprörd över den lokala sportjournalistiken generellt. Något som också framgick tydligt var att min upprördhet inte gällde enbart den aktuella rapporteringen från cykelcrosstävlingen, utan att just den snarare var droppen som fick ett av åratal med irritation och förringande bräddfyllt glas att rinna över.

Det är naturligtvis jättebra att ni hade en tjejspecial, men även i den alltså medvetna satsningen med "tjejspecialen" under måndagen handlade 15 texter om män eller mansidrott, och bara 5 om damer eller flickor?
Jag har även tittat på hur er tidning rapporterat under resten av den gångna veckan, och totalt har jag fått det till 50 texter om mansidrott och 13 om damidrott (då har jag även räknat mindre marginaltexter, räknar man bara större artiklar har jag fått det till 26 stycken om män och 4 om kvinnor). Håller ni inte med om att det finns en snedfördelning här? Hur tänker ni på redaktionen när ni motiverar detta? (Jag har i dessa exempel bortsett helt från de texter som handlar om både damer och herrar i likvärdig utsträckning).

Det är mycket möjligt att det är som du säger, att ingen annan lokaltidning har lika mycket damidrott som Dalademokraten. Det vet jag ingenting om då jag inte läser andra lokaltidningar än de som är relevanta för mig här i Falun. Vad jag däremot vet säkert är att när 18 av 83 texter under en vecka handlar om damidrott, och resten om herrar, så är det inte en jämställd, modern eller rättvis fördelning. Det är mindre än 25%. Och det under en vecka som dessutom varit mer inriktad på damidrott än vanligt med en extra "tjejspecial". Hur ser ni på det här? Anser ni att ni har en jämställd fördelning i er rapportering från idrottsdalarna?

För mig är det tydligt att det finns ett stort behov av en betydligt större medvetenhet och kunskap om de här frågorna hos lokalpressen. Jag tror inte att någon varken hos er eller Falu Kuriren är en dålig människa, men jag tror att sportjournalistiken dras med ett stort ok av gamla normer och värderingar som tillåts reproduceras genom generation efter generation av sportskribenter, och det är något som är oerhört viktigt att uppmärksamma och att arbeta aktivt med.

Jag kan givetvis följa upp med ett inlägg i bloggen där ni får ge er syn på saken om ni känner att ni vill få er synvinkel redovisad, men kanske att vi då skulle försöka få till ett möte?

Med vänlig hälsning
Lisa Ström

(Jag vill i en bisats tillägga att varken min ålder, mitt kön eller mina studier och min professionella kunskap inom retorikämnet knappast är relevant för hur jag väljer att uttrycka min i min privata och ej professionella blogg. Inte heller tycker jag att det hör till sakfrågan huruvida den arrangerande klubben tog damtävlingen på allvar eller inte, det är något man kan ta upp med dom om man vill. Kanske vore det något för er tidning att gräva i varför det är så att klubbarna inte skickar ut damresultat?)

-----------------------------------------------------------------------------------

Hej, Lisa!

Du kallade DD-sporten (och även FK för den skull) för ”en sexistisk och gubbig slemhög till människoavskräde”. Med det pekar du ut oss alla som jobbar på sportredaktionen. Du drog oss alla över en kam. Något vi alla kände oss sårade över. Så är det med det.

Du har rätt att tycka vad du vill, det vi reagerade på var ditt hemska sätt att uttrycka dig på.

Måste också få kommentera din ”undersökning”. Många räknar antal artiklar som du, men gör då en ”vurpa”.
Det kan ju knappast vara sportjournalisternas eller tidningarnas fel att det till exempel bara spelades en enda fotbollsmatch med tjejer (Gustafs 16-årslag i SM) i Dalarna helgen 13-14 oktober. Damserierna var redan avslutade för säsongen. Menar du på allvar att vi i så fall skulle låta bli att skriva om alla utom en av herrmatcherna bara för att det skulle bli jämlikt i tidningen?

Låt mig ta ett annat exempel. I Dalarna finns bara ett damlag i ishockey (Leksand). Dom spelar oftast matcher bara på helgerna, två matcher lördag-söndag, vilka vi refererar om i måndagstidningen.

Samtidigt har Dalarna elva herrlag på så hög nivå att det motiverar bevakning/referat. Herrlagen spelar matcher två-tre gånger i veckan, alla veckodagar. Därför blir det, när du räknar artiklar, herrishockey i tidningen i stort sett varje dag.

Hur ska rapporteringen någonsin kunna bli jämlik med de förutsättningarna? Vi kan ju inte låta bli att skriva om herrhockey bara för att det bara finns ett enda damlag.

Daminnebandyn har tänkt till. Tidigare spelade de som damishockey, två matcher på helgerna (man gör en långresa och passar på att klara av två bortamatcher), och fick då oftast ett sammanfattande referat i måndagstidningen.

Till den här säsongen är serieupplägget omgjort, nu spelar man alltid bara en match.

Det innebär automatiskt att man kommer att få fördubblat antal artiklar i lokalpressen under en säsong.

Mvh

Bosse Hedenskog

----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hej Bosse,

Självklart tycker jag inte att ni ska låta bli att skriva om de övriga tio herrlagen i hockey som du tar upp i ditt exempel. Men jag tycker det är lika självklart att tidningen ska ha motsvarande tio artiklar om damidrott. Dessa behöver inte handla om damhockey, om det är svårt att få till, men det finns en hel massa andra idrotter i dalarna där många tjejer är aktiva - hästsport, orientering, friidrott, cykel, konståkning, löpning, gymnastik, innebandy, handboll, simning, osv osv osv, som ni skulle kunna skriva om för att få till en rättvis och jämlik rapportering om herr- och damidrott. Varför gör ni inte det? På vilket sätt menar du att ni då inte har förutsättningar för att kunna göra en jämlik rapportering? Handlar det inte snarare bara om vilka artiklar ni väljer att skriva och publicera?

Ett annat alternativ kan ju vara att i de fall där det varit både aktiva herrar och damer välja att fokusera på damerna, för att på så sätt jämna ut den myckna herridrottsrapporteringen i övrigt, på det sättet ni till exempel gjorde när det gällde just cykelcrosstävlingen. På samma sätt som ni valde att ha vinkeln "killar från skuggarvet" i den, kan ni välja att vinkla tävlingsrapportering mot damernas prestationer även i de fall då det varit både damer och herrar i topp.

Det kräver förstås ett aktivt arbete och en vilja att behandla alla människor likvärdigt, men jag är säker på att det ganska snart kommer kännas naturligt och som det rätta att göra. Trots allt är det faktiskt till och med en grundlagsfråga att ingen ska diskrimineras på grund av kön. Att konstant behandla ett kön styvmoderligt på det sätt som sportredaktionerna nu gör är tråkigt nog tydlig diskriminering.
I och med att välja att agera på det sättet gör ni på sportredaktionen precis det som du anklagar mig för att göra - drar alla damidrottare över en kam och talar om för oss att vi är mindre värda. Självklart är vi precis lika sårade av det som du blir över att jag kallade din redaktion för skit. Med skillnaden att jag gjorde det vid ett enstaka tillfälle, medan vi blir behandlade såhär på daglig basis, 365 dagar om året. Jag tror det är något ni kanske inte tänkt på.

Mvh
Lisa

------------------------------------------------------------------------------------------

 Bosse ville varken träffa mig eller svara på mina frågor i mitt sista mail, och Dalademokraten har sedan fortsatt sitt redaktionella arbete på precis samma sexistiska och ojämställda sätt. Det är tragiskt, sorgligt och skamligt att folk som lyfter lön för att utföra ett jobb tillåts sköta det på ett så diskriminerande sätt år 2012. Att välja att ignorera en grupp av samhället enbart på grund av kön och sedan kunna stå för det är över mitt förstånd. Att dessutom Dalademokratens ledning uppenbarligen står bakom detta är inget annat än en skam för hela tidningsbranschen och journalistkåren.

Västgötacupen snedfördelar

Västgötacupen är en svensk mountainbikeserie som anordnas av Västergötlands Cykelförbund. Den består av flera deltävlingar fördelade under säsongen där damer och herrar kör samma antal lopp och man får poäng efter placering i varje deltävling, vilket sedan ger cupsegrare. I princip hela den svenska eliten inom mountainbike, både på dam- och herrsidan, är med i cupen.

Igår uppdaterade de sin facebooksida med det här:

Soft.

Moderna medier - inte alltid så modernt

Det här är ett inlägg som jag publicerade på min andra blogg på Cykeltidningen Kadens, men som jag tycker har sin plats här också:

Häromdagen gick den här länken varm i de internetkanaler jag håller koll på: The Unofficial Unsanctioned Social Media Jersey.

Kortfattat handlar det om att två entusiaster beslutat sig för att den professionella damcyklingen är för skamligt underbetald för att det ska vara ok, att prissummorna för ledartröjor och poängtröjor inte är rimliga, och de har därför inrättat sin egen tröja med tillhörande cash money. Initiativtagarna själva går in med en summa var och ber nu om donationer från andra cykelintresserade. Beroende på hur mycket pengar man skänker får man till exempel en plats med sitt namn på den blivande tröjan, och priset delas sedan ut till den damcyklist som under två kommande lopp flitigast använt olika sociala medier för att marknadsföra sig själv, sitt lag och damcykling i allmänhet.

På sätt och vis är det här en enormt fin grej. Det är fantastiskt att se att folk aktivt gör något för damcykling och frivilligt engagemang är verkligen en sådan sak som får den kallaste av hjärtestenar att smälta. Förhoppningsvis kommer de få ihop en rejäl summa pengar att donera till de mest socialt aktiva cyklisterna.

Men det är också där det börjar skava. Visst är det kanon med mer pengar till damidrottare, det ska gudarna veta att det behövs. På sätt och vis tar också damcyklingen genom det här initiativet ett stort och väldigt konkret steg in i framtidens idrottsvärld, där prestationen inte längre är det som belönas utan förmågan att marknadsföra sig själv är det som väger tyngst. I viss mån är vi redan där, de flesta som haft något med individuell idrottssponsring att göra vet att det sällan är den som är snabbast eller starkast som är den som får de bästa kontrakten, utan helt enkelt den som gjort sig själv till tydligast varumärke. Sponsrande företag vill synas, och minuten på prispallen är marginell jämfört med 365 dagars exponering om året på en välbesökt blogg, till exempel.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att det är en desperat reaktion på den styvmoderliga behandling damcyklingen får av UCI och sponsorer. Att damcyklisterna, till skillnad från sina manliga kollegor, på grund av att de i grunden är så gravt underbetalda ska tvingas vara både elitidrottare och sina egna marknadsföringsmaskiner för att få ihop till brödfödan är svårt att motivera och bara ännu en variant av det dubbelarbete kvinnor så ofta förutsätts ägna sig åt.

Det finns också en aspekt i det här som gör att kvinnliga cyklister tvingas in i den stereotypa roll kvinnor ofta hamnar i, nämligen den där de förutsätts vara hemskt tillmötesgående och sk "medialt gångbara". Om damcyklingen blir beroende av att dess idrottare måste vara lättsamma, trevliga att se på och bra på att webmingla, istället för att låta dem vara badass tävlingsmänniskor som är fantastiskt bra på att cykla svinfort så har vi ett problem på flera sätt. Dels går det emot själva idrottens grundprinciper, och dels gör det att vi inte över huvud taget har kommit längre än att det fortfarande kommer vara okej att ha sidoevenemang där snyggaste damcyklist utses efter tävlingarna, där utvikningskalendern Cyclepassion blir ett normaliserat extraknäck för klungan och där damidrottare hålls kvar i ett mönster där deras prestationer fortfarande inte tas på allvar utan mer är som en lite kul grej man kanske ägnar sig åt vid sidan av det som är ens RIKTIGA jobb - att vara söt & rar och omtyckt.

Vasaloppet lär sig inte

Vasaloppet å sin sida gör inga strålande insatser på området jämställd rapportering de heller. Deras egen Vasastafetten gick av stapeln i helgen även den, och det segrande herrlaget förärades såväl rubrik, huvudbild samt en relativt lång artikel på Vasaloppets egen hemsida.

Om ni har tid och ork nog att läsa igenom alltihop kan ni hitta exakt tre stycken meningar om det segrande damlaget längst ner i artikeln. Lite skillnad mot de åtta textstycken som tilldelats killarna.

Här är artikelns bilder i den storlek de publicerats på Vasaloppets sida, även det ganska talande:

Kalmar Ironman har tydligen mer i namnet än vad man kan tro

I helgen avgjordes Kalmar Ironman, internationell triatlontävling och tillika SM på distansen. I herrklassen blev bäste svensk (och därmed nya svenske mästaren) fyra och i damklassen blev den nya svenska mästarinnan även segrare i hela tävlingen. Vem tror ni det rapporterades om på SVT, fyran eller totalsegrarinnan?

Inte raketforskning att lista ut, nej:

Samtidigt, på hemmaplan: