Jag har medan vi varit borta från varandra tex intervjuats på de här ämnena av bland annat Eurosport, Fria Tidningen och Radio P4. Förutom att jag såklart fortsatt blogga på Bicycling, tex om snedfördelningen i svenska landsvägscupen (del ett, del två), att tafsa på podiumflickor (del ett, del två), skönhetstävling i idrottstävling, tjejklassikern och villkoren för damproffs.
Jag publicerade också för en tid sedan den här texten som följer om hur allt idrottande är en av de mest tydliga feministiska handlingarna. Jag lägger den här också för jag tror ni kan vara intresserade, och jag vill gärna att ni läser och diskuterar med mig om, för jag vill som vanligt ha input!
Välkomna tillbaka!
------------------------------------------------------------
Ofrivillig genderbender
Redan Simone de Beauvoir (& de gamla grekerna!!!!) konstaterade att idrottande kan ge en känsla av kompetens och ägande av både sig själv och världen generellt på ett sätt som en ickeaktiv inte har. Hon menade att förmågan till revolt även utanför de sportsliga arenorna därmed var kopplad till den fysiska kapaciteten.
Spännande tanke, eller hur? Häng med mig i det här nu.
Om man ser på hur samhället generellt uppfostrar pojkar och män, så är de flesta överens om att normen ser ut på ett sådant sätt att idrott belönar och uppmuntrar det förväntade och uppskattade beteendet. Att vara/bli "man" innebär bland annat att vara en ledare, att vara den aktive parten i sammanhang, att vara fysiskt kapabel, att tävla och vinna, att anskaffa hårdhet, styrka etc. Idrottande blir således för många pojkar ett naturligt led i utvecklingen.
Om man däremot ser till den roll flickor skolas in i så är det som bekant en betydligt mer passiv sådan. I grova ordalag kan man göra jämförelsen att där manlighet i vår kultur är tätt förknippat med styrka, så är kvinnlighet inte bara förknippat med avsaknad av styrka, utan tvärtom till och med inlärd svaghet. Det är alltså inte bara så enkelt att det är avsaknad av en inlärning av makt, kontroll, styrka, utan faktiskt en aktiv inskolning i passivitet, svaghet, underlägsenhet, uppoffring.
Givetvis krockar detta för kvinnliga idrottare. I teorin kan man säga att man kan välja att lyckas som idrottare eller att lyckas som "kvinna", då de egenskaper som ger duktiga idrottare inte är förenliga med de som premieras som En Riktig Kvinna. Ett dilemma.
(Om ni tror att jag överdriver här, så är det enkelt att se att det jag påstår stämmer genom att ta en snabb titt på hur utbredd sexualiseringen av kvinnliga idrottare är i förhållande till den av manliga. Kvinnliga idrottare måste i betydligt större utsträckning "kompensera" för sitt icke-könsnormativa idrottande genom att på olika sätt visa att de är extremt heterosexuella, fysiskt tillgängliga, attraktiva, lättsamma tjejer som egentligen mest vill "ha kul". Dvs kvinnor i kvadrat. Mer om det en annan gång.)
I kvinnorollen innebär det bland annat att frånsäga sig rätten till sin egen kropp. Man kan tycka att det är ett uttjatat ämne, det här med objektifieringen av kvinnokroppen, men det är inte desto mindre sant eller närvarande (tips). Flickor skolas tidigt in i strukturer där deras kroppar primärt finns till för andra, något som lärs in både genom vad som ges positiv respons (att vara snygg, att vara smal, etc) och vad som hotas med (våldtäkt, sexuella trakasserier osv).
Idrottande däremot är att använda sin kropp på ett sätt som enbart är till nytta för ens egen skull, det är omöjligt att inte vara ett subjekt som aktiv idrottare. Det är omöjligt att prestera utan att äga sin egen kropp. Ingen tävlar för att vara snygg medan de gör det. Ingen rusar mjölksyreyrslig mot mållinjen i ett hundrameterslopp och funderar på en eventuell bröstförstoring. Ingen gör det avgörande målet i en fotbollsmatch och undrar om magen såg platt ut under tiden. När Marianne Vos tog OS-guld funderade hon knappast över huruvida hon hade ansetts hetare om hon gjort lite blonda slingor.
Jag är givetvis medveten om att man inte nödvändigtvis behöver se sig som feminist enbart på grund av att man är tjej och idrottar, det finns massor av exempel på damidrottare som uttrycker åsikter med rakt motsatt innehåll, men det går ändå inte att komma ifrån att man genom att idrotta bryter sig ur den könsroll man som kvinna fostras in i och istället tar sig in på klassiskt manliga domäner där egenskaper som kraftfullhet, aggressivitet och tävlingsinstinkt belönas mer än omhändertagande och tillgänglighet for your pleasure.
Idrottande är en av de mest egoistiska handlingar man kan utföra med sin egen kropp, och därför genomför alla kvinnliga idrottare varje gång de utövar sin sport en av de största och mest tydliga feministiska aktionerna av alla, vare sig de är medvetna om det eller inte.
En fantastiskt intressant och upplyftande tanke, om ni frågar mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar