Hej, det var ett tag sen, men läget är ju detsamma. Ska vi ta upp det här igen? Vad vill ni läsa om? Tipsa mig! Diskutera med mig!
Jag har medan vi varit borta från varandra tex intervjuats på de här ämnena av bland annat
Eurosport,
Fria Tidningen och
Radio P4. Förutom att jag såklart fortsatt blogga på
Bicycling, tex om snedfördelningen i svenska landsvägscupen (
del ett,
del två), att tafsa på podiumflickor (
del ett,
del två),
skönhetstävling i idrottstävling,
tjejklassikern och
villkoren för damproffs.
Jag publicerade också för en tid sedan den här texten som följer om hur allt idrottande är en av de mest tydliga feministiska handlingarna. Jag lägger den här också för jag tror ni kan vara intresserade, och jag vill gärna att ni läser och diskuterar med mig om, för jag vill som vanligt ha input!
Välkomna tillbaka!
------------------------------------------------------------
Ofrivillig genderbender
Redan Simone de Beauvoir (& de gamla grekerna!!!!) konstaterade
att idrottande kan ge en känsla av kompetens och ägande av både sig
själv och världen generellt på ett sätt som en ickeaktiv inte har. Hon
menade att förmågan till revolt även utanför de sportsliga arenorna
därmed var kopplad till den fysiska kapaciteten.
Spännande tanke, eller hur? Häng med mig i det här nu.
Om man ser på hur samhället generellt uppfostrar pojkar och män, så
är de flesta överens om att normen ser ut på ett sådant sätt att idrott
belönar och uppmuntrar det förväntade och uppskattade beteendet. Att
vara/bli "man" innebär bland annat att vara en ledare, att vara den
aktive parten i sammanhang, att vara fysiskt kapabel, att tävla och
vinna, att anskaffa hårdhet, styrka etc. Idrottande blir således för
många pojkar ett naturligt led i utvecklingen.
Om man däremot ser till den roll flickor skolas in i så är det som
bekant en betydligt mer passiv sådan. I grova ordalag kan man göra
jämförelsen att där manlighet i vår kultur är tätt förknippat med
styrka, så är kvinnlighet inte bara förknippat med avsaknad av styrka,
utan tvärtom till och med inlärd svaghet. Det är alltså inte bara så
enkelt att det är avsaknad av en inlärning av makt, kontroll, styrka,
utan faktiskt en aktiv inskolning i passivitet, svaghet, underlägsenhet,
uppoffring.
Givetvis krockar detta för kvinnliga idrottare. I teorin kan man säga
att man kan välja att lyckas som idrottare eller att lyckas som
"kvinna", då de egenskaper som ger duktiga idrottare inte är förenliga
med de som premieras som En Riktig Kvinna. Ett dilemma.
(Om ni tror att jag överdriver här, så är det enkelt att se att det
jag påstår stämmer genom att ta en snabb titt på hur utbredd
sexualiseringen av kvinnliga idrottare är i förhållande till den av
manliga. Kvinnliga idrottare måste i betydligt större utsträckning
"kompensera" för sitt icke-könsnormativa idrottande genom att på olika
sätt visa att de är extremt heterosexuella, fysiskt tillgängliga,
attraktiva, lättsamma tjejer som egentligen mest vill "ha kul". Dvs
kvinnor i kvadrat. Mer om det en annan gång.)
I kvinnorollen innebär det bland annat att frånsäga sig rätten till
sin egen kropp. Man kan tycka att det är ett uttjatat ämne, det här med
objektifieringen av kvinnokroppen, men det är inte desto mindre sant
eller närvarande (
tips).
Flickor skolas tidigt in i strukturer där deras kroppar primärt finns
till för andra, något som lärs in både genom vad som ges positiv respons
(att vara snygg, att vara smal, etc) och vad som hotas med (våldtäkt,
sexuella trakasserier osv).
Idrottande däremot är att använda sin kropp på ett sätt som enbart är
till nytta för ens egen skull, det är omöjligt att inte vara ett
subjekt som aktiv idrottare. Det är omöjligt att prestera utan att äga
sin egen kropp. Ingen tävlar för att vara snygg medan de gör det. Ingen
rusar mjölksyreyrslig mot mållinjen i ett hundrameterslopp och funderar
på en eventuell bröstförstoring. Ingen gör det avgörande målet i en
fotbollsmatch och undrar om magen såg platt ut under tiden. När Marianne
Vos tog OS-guld funderade hon knappast över huruvida hon hade ansetts
hetare om hon gjort lite blonda slingor.
Jag är givetvis medveten om att man inte nödvändigtvis behöver se sig
som feminist enbart på grund av att man är tjej och idrottar, det finns
massor av exempel på damidrottare som uttrycker åsikter med rakt
motsatt innehåll, men det går ändå inte att komma ifrån att man genom
att idrotta bryter sig ur den könsroll man som kvinna fostras in i och
istället tar sig in på klassiskt manliga domäner där egenskaper som
kraftfullhet, aggressivitet och tävlingsinstinkt belönas mer än
omhändertagande och tillgänglighet for your pleasure.
Idrottande är en av de mest egoistiska handlingar man kan utföra med
sin egen kropp, och därför genomför alla kvinnliga idrottare varje gång
de utövar sin sport en av de största och mest tydliga feministiska
aktionerna av alla, vare sig de är medvetna om det eller inte.
En fantastiskt intressant och upplyftande tanke, om ni frågar mig.