Låt oss nu spinna vidare på tidigare inlägg, angående det här att kvinnors idrottsprestationer värderas lägre än de manliga motsvarigheterna. När jag pratade om jämställdhetsproblemen inom cykelsporten på Göteborgs Cykelfestival tidigare i våras fick jag bland annat en intressant fråga från publiken som handlade om ifall jag trodde att värdet hängde ihop med att mäns prestationer var mer övermänskliga och "hårdare" än tjejernas. De cyklade fortare osv.
Man kan ju tänka sig att det faktiskt finns ett samband där. Rent fysiologiskt är män i större utsträckning mer kapabla till att vara "världens bästa" på någonting. De orkar lyfta mest, inte bara i sin tävling, åldersgrupp eller tävlingsklass, utan mest av ALLA i hela världen. De kan springa snabbast av ALLA MÄNNISKOR i hela världen. Och så vidare. En kvinnlig idrottare kan ju i de flesta idrotter aldrig konkurrera ut alla män och därmed blir deras prestationer bara bra med tillägget "för en tjej".
För att vi ska bli riktigt imponerade av någonting krävs det ju att det ska kännas lite ouppnåeligt, och för de flesta män är damidrottarnas prestationer inte ouppnåeliga på det sätt som manliga elitidrottares är. En medelmåttig manlig sprinter kan hålla jämna steg med den absoluta dameliten, och därför anses dameliten också bara medelmåttig. Därför ser vi inte heller den här likvärdiga idoliseringen av kvinnliga idrottare. De är inga gladiatorer. Inga hjältar. Inga maskiner. Inga monster. Inga gudar.
Jag läste en intressant artikel för någon månad sen på temat idrottens utveckling. Författaren hävdade att eftersom idrott ursprungligen och under så lång tid varit något av och för män har den traditionellt formats till att premiera egenskaper där män tenderar att prestera bäst, tex snabbhet, styrka, kraft osv. Artikeln utvecklar sedan en tanke om att det eventuellt kan vara så att det i och med damernas inträde på idrottsarenorna (vilket trots allt är en rätt ny grej) framöver kommer ske en utveckling hos idrotten till att i större utsträckning än tidigare värdera egenskaper i vilka kvinnliga idrottare har fördelar, som tex flexibilitet, koordination, teknik etc.
Naturligtvis är det svårt att säga nu hur det kommer se ut i framtiden, men jag tycker inte att det är en helt orimlig tanke. Om man bortser från rena kraftsporter (styrkelyft?) och vissa friidrottsgrenar är det få idrotter som mäter absoluta värden och som därmed borde kunna utvecklas i annan riktning.
Vi vill nog gärna att det skall vara så (att männens idrottsprestationer anses överlägsna just därför att de i flera fall är just överlägsna i absoluta termer), men påståendet haltar tyvärr i alltför många fall för att jag skulle köpa det argumentet helt och hållet.
SvaraRaderaEn intressant analogi finns inom boxningen där man ju tävlar i olika viktklasser - och visst är det så att det är tungvikt som är absolut ballaste klassen. Vem bryr sig om världsmästaren i weltervikt, liksom.
Inom MMA, som är en nyare sport, ser det dock annorlunda ut - stjärnorna finns i olika viktklasser, och man drömmer om matcher mellan t.ex. giganter som GSP (welter) och Silva (mellanvikt). Jag tycker det är intressant att den klassiska och traditionella boxningen fungerar annorlunda på den punkten än den yngre MMA:n, vilket kanske skulle kunna tala för din teori om framtidens idrottande. (Båda är ju i någon mening teknik- taktik- och bedömningssporter, där råstyrkan inte är den absolut avgörande faktorn.)