Fortfarande mest fun & games och inte så mycket business

Ledsen att det dröjt, jag har varit shit loads of busy, som man skulle kunna kalla det, och inte riktigt hunnit med. Under tiden har jag hittat en miljard nya uppslag och det är FÖR mycket, jag kan inte välja eller sålla och vet inte riktigt hur jag ska hantera.

När jag inte drunknat under information har jag varit på cykel-SM. Här är en bild från herrarnas prisutdelning:

 

Ettan, tvåan, trean och längst till höger U23-segraren i sin vita mästartröja. 

Här är en bild från damernas prisutdelning:

 

Ettan, tvåan, trean och - just det, ingen U23:a. Damerna får nämligen ingen U23-mästarinna då den klassen inte finns för kvinnliga cyklister i Sverige. Det tas ut U23-damer till EM, men något nationellt erkännande får de inte, till skillnad mot killarna. Lustigt ändå va? Enligt mina efterforskningar bland folk som varit i sporten länge har det heller aldrig funnits. Rätta mig om jag har fel.

I USA har det diskuterats en del kring just det där sedan deras nationella mästerskap som också precis gått av stapeln. Där fick visserligen segrarinnan i U23-klassen sin seger,

 

 men tvåan och trean berövades som synes sina pallplatser. Samtidigt som det bland herrarna såg ut såhär:

- hela 5 stycken som premierades i motsvarande klass. 

Möjligen något amerikansk cykling, såväl som svensk, bör se över för att inte fastna i artonhundratalet för all framtid...

Dessutom, på tal om proffsidrott och rättmätighet, Forbes publicerade i dagarna sin lista över de 100 bäst betalda idrottarna i världen. Gissa hur många kvinnor? 

Två.

Av. Hundra.

Hela listan finns HÄR.

Det tycker jag ni kan fundera på när ni börjar tänka i banor som att det nog inte skulle vara så stor skillnad trots allt. Lika lön för lika arbete gäller som bekant inte ens i det "vanliga" arbetslivet än, men för de som har idrottsarenorna som arbetsplats är det en ännu längre väg kvar att vandra.

FIFA(n)

Sista delen i tendens-serien handlar mer om fotbollen i samhället. Jag tänker inte sammanfatta mer än så för jag tycker verkligen ni ska lyssna på det. Ska ni bara lyssna på ett av avsnitten tycker jag ni ska lyssna på det här. Mycket om pengar och prioriteringar och framför allt tydliga och bra exempel på de ABSURDA skillnader i avtal mellan svenska dam- och herrspelare i såväl landslag som allsvenskan. Jag vill dö/gråta/gå i kloster.



Som en bonus ska ni få en bild på något som nämns i programmet - FIFA Executive Committee, ett glatt gäng i fotbollens innersta krets där det inte förrän nu ens varit möjligt för en kvinna att väljas in, det har inte varit tillåtet enligt dess bestämmelser. Då är vi plötsligt inte ens i samma århundrade som kvoteringsdiskussioner, utan nu sitter vi i någon form av artonhundratalets finrum och pratar Zlatan. Vad de däremot har haft uppe för diskussion kring det där runda bordet är den vettiga frågan om inte lösningen på skillnaderna är att tjejerna får spela i tightare shorts och mindre kläder för att locka publik till damfotbollen med hjälp av lite mer "kvinnlig estetik".

En bild av inte direkt vare sig kvinnor eller estetik:

Tendens i P1 - fotbollsstjärna utan blingbling

Dagens Tendens i P1 handlar om Jane Törnqvist, fotbollsspelaren med fler landskamper än både Zlatan och Henke Larsson och med en 20 år lång elitkarriär.

Hon berättar skräckhistorier om hur det varit att vara "för bra". Hur just att vara tjej och kunna spela på lika villkor, med killarna, ibland är problemet. Hur det bara var ok att vara med i killarnas lag så länge hon spelade just "som en tjej", som man så populärt brukar kalla det inom idrott, men när hon blev lika bra eller bättre än killarna i lagen de mötte, och kunde konkurrera på lika villkor, plötsligt blev både förbjuden att delta och vid ett tillfälle fråntagen segern eftersom det var "en tjej i laget". En protest inlämnad av motståndarlagets tränare som innan matchen istället talat om hur kul det var med en tjej med och spelade. Inte lika kul när tjejen sedan kunde göra fler mål än hans egna grabbar, tydligen.



Jane pratar mycket om hur hon är nöjd med att uppskattas för sitt spel och att ha kunnat utvecklas i det, att det viktigaste är att vara nöjd med det man gör och inte att tjäna pengar. Hur hon är glad att få spela fotboll eftersom det är det hon älskar att göra. Hon beskriver sin karriär som en fantastisk resa trots att hon berättar historier som hur damlandslaget blev nekade bidrag från fotbollsförbundet för en veckas uppladdning inför VM, och istället blev tvungna att åka som ledare till fotbollsskolor mitt under uppladdningen.

Jag vet inte hur det är med er, men jag är personligen så less på att kvinnliga idrottare ska behöva vara så tacksamma. Det ska varas tacksamt för att det fås chanser, det ska varas tacksamt för att det arrangeras tävlingar, det ska varas tacksamt för att det som kvinnlig idrottare ens är möjligt att vara en del av den idrottsliga värld som är manligt självklar. Det är visserligen fint att vara nöjd med det man har, och jag delar verkligen uppfattningen att det är värt mer att göra något man tycker om än att tjäna grova pengar, men det är ändå folks karriärer och idrottsliga yrkesliv vi pratar om här. Som knappt avlönas.

Det är som att be alla kvinnor världen över att vara tacksamma för att de över huvudtaget är välkomna på arbetsmarknaden, för någon lön kan de inte räkna med att få. Men tänk vilken personlig utveckling det innebär att få ställas inför de krav och utmaningar ett jobb ger ändå! Det är värt mer än reda cash!  Och som kvinna borde man ha förstånd att uppskatta det!

Det är för den delen kanske snarare som att anse att kvinnor borde varit tacksamma över att förr faktiskt inte ens ha varit välkomna på arbetsmarknaden. Det är väl ändå mer utvecklande på det personliga planet att få vara hemma och dona istället. Man bör skaffa en man som försörjer en och eventuellt om det nu ska vara nödvändigt ägna sig åt lite rekreationell ideell verksamhet på fritiden för nöjes skull. Men inte mer än så. Någon måtta får det ju finnas, att få betalt för samma sak som en man får betalt för, det är ju befängt.

Lite om OS i London 2012

OS i London närmar sig. En folkfest för alla idrottsintresserade?

 I de antika olympiska spelen, det första ägde rum 776 f.kr. var kvinnor inte tillåtna. När det första "moderna" OS ägde rum 1896 var kvinnor heller inte med i leken, deras deltagande skulle vara "impractical, uninteresting, unaesthetic, and incorrect.". Över tvåtusenfemhundra år efter starten, år 1900, deltog den första kvinnan. Men fortfarande idag, över hundra år efter det, är det inte givet att kvinnor ens får tävla i samma grenar som män får.

År 2000 tilläts kvinnor för första gången tävla i tyngdlyftning under OS, och i år, 2012, är det första gången som tjejer får ställa upp i boxning. I brottning får de kvinnliga deltagarna nöja sig med fyra viktklasser, och därmed medaljchanser, medan männen har över tre gånger så många - totalt 14 stycken. Samtidigt fortsätter den olympiska organisationen vara mansdominerad. I IOC, International Olympic Commitee, är till exempel bara 15 av 135 medlemmar kvinnor.

OS i London 2012 är positivt nog det första där mängden kvinnliga idrottare förväntas bli lika stor som mängden manliga. 2008 utgjorde kvinnorna 42%, vilket annars varit mest hittills men fortfarande finns länder som av kulturella och/eller religiösa skäl över huvud taget inte tillåter sina kvinnliga medborgare att delta.


Därmed inte sagt att britterna själva briljerar med sin jämställda sport. nya rapporter visar att värdlandet själva har en hel del att jobba med då endast 0,5 % av pengarna som går till idrottssponsring i landet går till kvinnor eller kvinnors idrottande. Inte ens en procent. Inte helt orimligt förmodligen bland annat en följd av att endast 2 % av brittisk mainstreammedia rapporterar om kvinnlig idrott. På brittiska BBC:s lista över nominerade till "Sports Personality of the Year" år 2011 var INGEN kvinna och sedan 2001 har endast tre kvinnor vunnit titeln.

Låt oss hoppas att London-OS blir ett tillfälle att visa på förmåga att gå åt rätt håll.

Tendens i P1 om damfotboll

Tendens i P1 har den här veckan temat "Den orättvisa sporten", mer info finns HÄR.

Det kommer handla om dam- och herrfotboll och såhär beskriver de själva ämnet:

"Damallsvenskan är en av de bästa ligorna i världen.
Men fram till i sommar har de inte fått ha sina efternamn på tröjorna, förutom i samband med mästerskapsmatcher. Och de får bara byta dem med motståndarna under VM-slutspelet. Annars blir det för dyrt.
En genomsnittlig lön för en spelare i damallsvenskan ligger på 7000 kronor, medan en spelare i herrallsvenskan får 57 000. Så kan man fortsätta.
Orättvisorna är enorma inom fotbollen beroende på om man är herr eller damspelare. Vad beror det på? Och vad gör man för att förändra det?"

Idag handlade det om Hammarbys F97-lag, ett lag med en uttalad satsning av tränaren Marie Appelgren att låta tjejerna träna under samma villkor och förutsättningar som killarna. Som resultat av det blev de ett av landets mest framgångsrika lag. Så bra att klubben till slut tyckte att de var för bra, för överlägsna och gjorde för mycket mål och sparkade tränaren Marie för att lösa det "problemet".

Lyssna på det här:



Extra sorgligt att höra tjejerna prata om hur de tränare de har nu inte ger dom uppmärksamhet, inte engagerar sig i träningar och matcher och hur de redan nu på flicklagsnivå vill spela i herrlag eftersom det är det som är värt nåt. Samt hur fotbollsförbundet hävdar att pojk- och flicklagen behandlas exakt likadant, trots att de uppenbarligen inte gör det.

Why we have too few women leaders

En mycket bra film som inte primärt handlar om idrott utan om arbete, men som är 100% applicerbar på allt vad kvinnliga idrottskarriärer heter. Se den!

Historien med Axa Summer Games fortsätter...

Jag vet att jag verkligen har tjatat om det här Mördarbacksloppet, men det tar nya vändningar hela tiden. Det ändrades ju så prispengarna blev likvärdiga för damer och herrar, förutsatt att minst 12 damer kom till start (herrarna var fler än så redan då). Det som hänt sedan dess är att det faktiskt rasslade in anmälningar på damsidan så de nådde upp till det efterfrågade antalet, dvs 12 stycken.
Kanon! Toppen! osv.

Idag gick så Axa Summergames ut med följande information:

 

Det som skett är alltså att båda klasserna, även damerna och inte - som innan - enbart herrarna, nått gränsen för antal startande. Det fanns ett förutbestämt antal som skulle uppnås, vilket det gjorde. 12 stycken. När det då gör det så ställer idrottsarrangören Mats Andreasson IN arrangemanget på grund av "för få anmälda löpare". Hur kan så många man efterfrågade vara "för få"?

Jag låter det tala för sig själv, men nog osar det både katt och kvinnoförakt alltid.

Som bonus har samme man professionellt nog kallat både mig och folk som håller med mig i den här frågan för allsköns tillmälen jag inte vill skriva ut i bloggen, och dessa personangrepp utan att hymla med det. Är det inte intressant ändå hur viljan till rättvisa kan vara så provocerande?