Riksidrottsförbundets tidning Svensk Idrott har i senaste numret en artikel om jämställdhet och föreningsliv, den går att läsa här: Jämställdhet - Så funkar det.
Jag hade tidigare i våras en diskussion med just Riksidrottsförbundet om de frågor som tas upp i texten, angående en artikel till en cykeltidning nära dig, men jag vill ogärna tro att det var en del i att de valde att publicera den här artikeln nu utan hoppas att det var planerat sedan innan och att de tycker att det är såpass viktigt ändå. Hur som helst, läs den gärna. Den ger lite olika handfasta tips kring hur ni i er förening kan jobba för en mer jämställd idrott och föreningsverksamhet.
Det är alltid positivt när det skrivs om det här, men något som jag dock tycker är tråkigt är detta:
"En av föreningsidrottens grundpelare är att den ska vara öppen för alla. Men det finns inga givna bestämmelser eller juridiska krav vad gäller jämställdhetsfrågor. En förening bestämmer alltid över sin egen verksamhet, och styrs efter de beslut som medlemmar och förtroendevalda fattar. Den måste därför själv skapa förutsättningar för likabehandling."
RF har en jämställdhetsplan, men den fungerar alltså enbart som en "rekommendation" och har så gjort i 23 år. Man kan tycka att det vore på sin plats med lite hårdare tag när likabehandlingen efter så lång tid uppenbarligen fortfarande är såpass bristfällig som den är inom idrottsvärlden, och att Riksidrottsförbundet kanske skulle prioritera den här frågan i sitt arbete mot Specialförbunden. Inom vilka andra områden skulle man inte byta strategi om ett problem fortfarande kvarstår efter drygt ett kvarts sekel av mindre framgångsrik arbetsmetod?
torsdag 14 juni 2012
onsdag 13 juni 2012
Vinnare och mindre viktiga vinnare i Stockholm Marathon
Jag gillar ju att prata om det här med prispengar eftersom det är så konkret och mätbart, men precis som i övriga samhället är det naturligtvis inte det enda jämställdhetsproblem som finns. Lika lön ger inte per automatik jämställdhet, även om det skulle vara ett stort steg i rätt riktning.
Inom idrott är medial uppmärksamhet också oerhört viktigt för de aktiva. Medieutrymme ger sponsorer, uppdrag och möjligheter att marknadsföra sig och är nu för tiden nästan en förutsättning för att kunna leva som professionell idrottare. Resultat räcker långt, men ofta behövs mer än en placering i en lista för att locka sponsorer.
Samtidigt är mängden medieutrymme man ger olika idrotter och/eller idrottare en ganska tydlig symbol för hur vi värderar dessa även statusmässigt. Sporter med hög status, till exempel fotboll, hockey, etc, ges mycket tid och stort utrymme medan till exempel konståkning eller mtb-orientering och andra mindre sporter inte är fullt lika tunga ämnen för mainstreammedia.
På samma sätt kan man se ett tydligt mönster på hur vi prioriterar manligt idrottande framför kvinnligt. För att visa det här konkret och med ett aktuellt ämne så tog jag mig en titt på medierapporteringen efter Stockholm Marathon 2012. Det är ett lite extra intressant val eftersom det dels lockar världseliten och det dels är en tävling där kvinnor och män genomför exakt samma lopp på exakt samma sträcka, dvs genomför en likvärdig prestation på alla sätt.
Jag har tittat på de artiklar om segrarna som skrivits och publicerats på webben hos Sveriges Television, Sveriges Radio, Göteborgsposten, Östersundsposten, Svenska Dagbladet, Stockholm Marathons hemsida, Expressen, Dagens Nyheter, Eurosport, Aftonbladet, marathon.se samt Löpning för Alla.
Resultatet blev följande:
Om de manliga segrarna skrevs 14358 tecken sammanlagt.
Om de kvinnliga, det lite mer blygsamma 5430.
Strax över en tredjedel alltså, inte ens hälften av uppmärksamheten av en prestation där det enligt all logik borde renderat precis lika mycket. Då har jag inte ens tagit med rubrikerna i beräkningen, som till 100% fokuserade på herrsegraren.
Och så undrar folk varför intresset för damidrott är mindre än det för herridrott bland både publik och sponsorer? Det är trots allt svårt att intressera sig för något man inte får någon information om.
Inom idrott är medial uppmärksamhet också oerhört viktigt för de aktiva. Medieutrymme ger sponsorer, uppdrag och möjligheter att marknadsföra sig och är nu för tiden nästan en förutsättning för att kunna leva som professionell idrottare. Resultat räcker långt, men ofta behövs mer än en placering i en lista för att locka sponsorer.
Samtidigt är mängden medieutrymme man ger olika idrotter och/eller idrottare en ganska tydlig symbol för hur vi värderar dessa även statusmässigt. Sporter med hög status, till exempel fotboll, hockey, etc, ges mycket tid och stort utrymme medan till exempel konståkning eller mtb-orientering och andra mindre sporter inte är fullt lika tunga ämnen för mainstreammedia.
På samma sätt kan man se ett tydligt mönster på hur vi prioriterar manligt idrottande framför kvinnligt. För att visa det här konkret och med ett aktuellt ämne så tog jag mig en titt på medierapporteringen efter Stockholm Marathon 2012. Det är ett lite extra intressant val eftersom det dels lockar världseliten och det dels är en tävling där kvinnor och män genomför exakt samma lopp på exakt samma sträcka, dvs genomför en likvärdig prestation på alla sätt.
Jag har tittat på de artiklar om segrarna som skrivits och publicerats på webben hos Sveriges Television, Sveriges Radio, Göteborgsposten, Östersundsposten, Svenska Dagbladet, Stockholm Marathons hemsida, Expressen, Dagens Nyheter, Eurosport, Aftonbladet, marathon.se samt Löpning för Alla.
Resultatet blev följande:
Om de manliga segrarna skrevs 14358 tecken sammanlagt.
Om de kvinnliga, det lite mer blygsamma 5430.
Strax över en tredjedel alltså, inte ens hälften av uppmärksamheten av en prestation där det enligt all logik borde renderat precis lika mycket. Då har jag inte ens tagit med rubrikerna i beräkningen, som till 100% fokuserade på herrsegraren.
Och så undrar folk varför intresset för damidrott är mindre än det för herridrott bland både publik och sponsorer? Det är trots allt svårt att intressera sig för något man inte får någon information om.
tisdag 12 juni 2012
One Way är too hot for me
The Guardian publicerade häromdagen en artikel på ämnet body-image, hur kvinnor förhåller sig till sina kroppar. I artikeln kunde man bland annat läsa att både ätstörningar och depressioner hos flickor och kvinnor har fördubblats från år 2000 till 2010 och att ju mer vi objektifierar våra egna kroppar - desto större är risken att hamna i en sådan problematik. Drygt 90% av vuxna kvinnor uppges vara missnöjda eller osäkra på sina kroppar, och då är alltså inte barn och, framför allt, tonårstjejer inräknade i den siffran vilka förmodligen annars skulle höja andelen markant. Det är en ganska stor grupp människor i riskzonen för depression det.
När TV kom till Fiji 1995 kunde man snabbt se hur 50% av de tonårstjejer som tidigare levt skyddade fick tillgång till mediet och plötsligt beskrev sig själva som tjocka, och 29% visade tecken på stor risk för ätstörningar. Idag utsätts vi till vardags, utöver TV, för ca 5000 photoshoppade bilder i veckan, varav en övervägande del föreställer tjejer och kvinnor (sälj grej med tjej, osv). Utöver det översköljs vi av dieter och metoder för att få bikinikroppen vi sägs ha drömt om, komma i jeansen, se bra ut nakna, tappa fem kilo, minska gäddhäng och få bort putmagar och så vidare i all oändlighet.
Att vi mår dåligt i våra kroppar är big business och något som hela skönhetsindustrin, matindustrin, gym- och träningsindustrin osv drar nytta av och ingen kommer underlätta för dig att känna på ett annat sätt. Det görs grova pengar på att vi ser oss själva som objekt vi vill förändra.
För min egen del har idrotten betytt mycket i det här. Att som tjej få möjligheten att se sin kropp som ett subjekt och ett verktyg att använda för att nå ett högre mål vände på hela bilden. Att istället för att se kroppen som ett objekt att finslipa och putsa ytan på, se den som en maskin som måste fungera, vara kraftfull och ge effekt. Det gör skillnad. Jag är övertygad om att prestationsidrottande kvinnor i betydligt större utsträckning än de som inte gör det har ett sundare förhållande till sina kroppar, helt enkelt för att det är en förutsättning för att kunna just prestera (jag är givetvis medveten om att ätstörningar förekommer även här, och att pressen i vissa idrotter är stor på att vara liten och lätt osv).
Att vi då, även inom idrottssfären, ett område som skulle kunna användas för att stärka tjejers självkänsla och förhållande till sig själva och sina egna kroppar, ska behöva utsättas för bilder likt den jag postade igår:
När TV kom till Fiji 1995 kunde man snabbt se hur 50% av de tonårstjejer som tidigare levt skyddade fick tillgång till mediet och plötsligt beskrev sig själva som tjocka, och 29% visade tecken på stor risk för ätstörningar. Idag utsätts vi till vardags, utöver TV, för ca 5000 photoshoppade bilder i veckan, varav en övervägande del föreställer tjejer och kvinnor (sälj grej med tjej, osv). Utöver det översköljs vi av dieter och metoder för att få bikinikroppen vi sägs ha drömt om, komma i jeansen, se bra ut nakna, tappa fem kilo, minska gäddhäng och få bort putmagar och så vidare i all oändlighet.
Att vi mår dåligt i våra kroppar är big business och något som hela skönhetsindustrin, matindustrin, gym- och träningsindustrin osv drar nytta av och ingen kommer underlätta för dig att känna på ett annat sätt. Det görs grova pengar på att vi ser oss själva som objekt vi vill förändra.
För min egen del har idrotten betytt mycket i det här. Att som tjej få möjligheten att se sin kropp som ett subjekt och ett verktyg att använda för att nå ett högre mål vände på hela bilden. Att istället för att se kroppen som ett objekt att finslipa och putsa ytan på, se den som en maskin som måste fungera, vara kraftfull och ge effekt. Det gör skillnad. Jag är övertygad om att prestationsidrottande kvinnor i betydligt större utsträckning än de som inte gör det har ett sundare förhållande till sina kroppar, helt enkelt för att det är en förutsättning för att kunna just prestera (jag är givetvis medveten om att ätstörningar förekommer även här, och att pressen i vissa idrotter är stor på att vara liten och lätt osv).
Att vi då, även inom idrottssfären, ett område som skulle kunna användas för att stärka tjejers självkänsla och förhållande till sig själva och sina egna kroppar, ska behöva utsättas för bilder likt den jag postade igår:
... och att företagen inte kan motivera sina skäl till att återigen sexualisera och objektifiera med något mer än det som One Way svarade angående sitt val av kampanj, nämligen det här:
"Egentligen väldigt enkelt. Skapa uppmärksamhet. Knappast en skida som kommer att säljas i Sverige i stora volymer men den skapar mycket kommentarer och det gör också att vi får varumärket att uppmärksammas.
Längdskidor har varit mycket traditionellt under alla år och nu finns det en helt ny kund som också ofta kommer från den alpina sidan där designer som detta funnits ett bra tag. Egentligen ingen nyhet men skapar mycket uppmärksamhet för att det finns på längdskidor där deignerna inte någon gång har varit så uppseendeväckande."
... det är både skamligt och beklagligt. Jag hade hoppats på ett något mer underbyggt argument än att "andra gör det också", och i ärlighetens namn - om man inte gör produkter som är tillräckligt bra för att skapa uppmärksamhet utan att behöva lägga till halvnaken tjej och eldsflammor, borde man inte då kanske lägga mer energi på produktutveckling än på att kreera reklamkampanjer som mest påminner om en sunkig tonårsfantasi från ett pojkrum i åttiotalets norrländska inland.
måndag 11 juni 2012
Adrenaline City Cup III
Jag har fått ännu ett svar från Göteborgs kommun ang. Adrenaline City Cup. Det lyder såhär:
"Göteborg & Co är med som samarbetspartner vid många olika evenemang. De krav vi ställer på en arrangör är normalt sett att de ska följa lagar och regler vad gäller skatter, tillstånd osv. Sedan skulle vi naturligtvis reagera om arrangören skulle marknadsföra evenemanget på ett sätt som kunde uppfattas som förnedrande eller sexistiskt. Däremot lägger vi oss inte i hur man fördelar vinstsummor eller andra ersättningar till deltagare"
Att ge ett kön mindre betalt än ett annat är tydligen varken förnedrande eller sexistiskt och inget problem alls. Undrar om det gäller kommunal lönesättning i Göteborg också?
CF Fricyklisterna har fortfarande valt att inte kommentera sitt val.
"Göteborg & Co är med som samarbetspartner vid många olika evenemang. De krav vi ställer på en arrangör är normalt sett att de ska följa lagar och regler vad gäller skatter, tillstånd osv. Sedan skulle vi naturligtvis reagera om arrangören skulle marknadsföra evenemanget på ett sätt som kunde uppfattas som förnedrande eller sexistiskt. Däremot lägger vi oss inte i hur man fördelar vinstsummor eller andra ersättningar till deltagare"
Att ge ett kön mindre betalt än ett annat är tydligen varken förnedrande eller sexistiskt och inget problem alls. Undrar om det gäller kommunal lönesättning i Göteborg också?
CF Fricyklisterna har fortfarande valt att inte kommentera sitt val.
Fem olika bilder av kvinnligt idrottande
Att Adrenaline City Cup inte vill ändra sina prispengar är kanske inte så förvånande med tanke på den mansdominans som finns i sporten. Därmed inte sagt att det inte finns duktiga tjejer. Amerikanska downhilltjejen Holly Feniak till exempel är en superbegåvning av sällan skådat slag. I USA har hon redan vid blott sexton(!) års ålder utklassat elitleden. Mountainbike/freeride-tidningen Pinkbike presenterar fullt logiskt detta barn(!) med en overklig idrottslig talang såhär, med titeln "Holly Feniak - so hot right now!":
Eld, snö, tjej i höga klackar och bikini, och just det, skidor!
Enligt One Way själva är detta det de står för: "We strive for excellence in all we do. We have a passion for continuous quality improvement. We measure what counts and take actions based on facts."
Ok.
Fler kreativa sätt att skildra kvinnligt idrottande är ju annars till exempel den här reklamen som var för sexig för att visas på TV:
Eller den årliga kalendern med kvinnliga cykelproffs, Cyclepassion:
Lingerie Football League har tagit det ett steg längre och låter inte bara sina aktiva idrottare posera efter jobbet, utan de får helt enkelt spela i underkläder redan från början:
Deborah Malcolm har skrivit ett mycket bra reportage om LFL som jag rekommenderar alla att läsa: "A sad say for all women in sport"
En annan bild som florerat ute på nätet de senaste dagarna är skidmärket OneWay:s reklamkampanj för 2012. "Too hot for you".
Enligt One Way själva är detta det de står för: "We strive for excellence in all we do. We have a passion for continuous quality improvement. We measure what counts and take actions based on facts."
Ok.
Fler kreativa sätt att skildra kvinnligt idrottande är ju annars till exempel den här reklamen som var för sexig för att visas på TV:
Eller den årliga kalendern med kvinnliga cykelproffs, Cyclepassion:
Lingerie Football League har tagit det ett steg längre och låter inte bara sina aktiva idrottare posera efter jobbet, utan de får helt enkelt spela i underkläder redan från början:
Deborah Malcolm har skrivit ett mycket bra reportage om LFL som jag rekommenderar alla att läsa: "A sad say for all women in sport"
fredag 8 juni 2012
Adrenaline City Cup 2012 del II
Vi har via arrangemangets facebooksida fått svar från Adrenaline City Cup, (ursprungsinlägget HÄR). De motiverar valet att fördela prispengarna så en vinst i herrklassen är värd fyra ggr så mycket som en seger i damklassen (20 000 kr respektive 5000 kr), båda körda på samma bana, såhär:
"Vinstsummorna är fördelade utifrån antal utövare/åkare.
En av arrangemangets samarbetspartners är Göteborgs Stad, som man tycker borde arbeta efter någon form utav jämställdhetspolicy, men de är måttligt intresserade av den här uppenbara snedfördelningen och har heller inte bemödat sig med att kontrollera att de lämnar korrekta uppgifter. Såhär svarar Anniela Forsell, Sport Event Manager hos Göteborgs Kommun:
"Göteborg & Co är inte arrangör av Adrenaline City Cup, men det stämmer att vi är en utav deras samarbetspartners.
Arrangören har fördelat prispengarna utifrån antalet tävlande i respektive klass.
För mer information hänvisar vi till arrangören. "
En annan samarbetspartner till eventet är Göteborgsposten, vars chefredaktör Jonathan Falck inte gått att nå för kommentar kring hur de ser på att stötta ett arrangemang med den typen av sexistisk syn på manligt och kvinnligt idrottande.
Inte heller arrangerande klubben CF Fricyklisterna verkar vilja kommentera eller motivera sitt beslut.
Jag tycker Kristin Svenson kommenterar bra på Adrenaline City Cup's facebooksida, och hon skriver såhär:
"Då har jag några följdfrågor/kommentarer:
1. Att det finns fler manliga än kvinnliga downhillcyklister är det nog ingen som säger emot, men tyvärr cementerar ni som arrangörer detta faktum genom att på förhand - dvs innan anmälningstiden gått ut - besluta om en fjärdedel lägre priser till kvinnorna. Incitamentet för långväga tjejer att åka till er tävling är därmed lika med noll, och så fortsätter den tråkiga spiralen med lågt kvinnligt deltagande.
2. Har dessa privatpersoner öronmärkt prispengar till herrklassen? Om så inte är fallet har ju ni möjlighet att påverka antalet startande damer genom att locka dem till er tävling med bra prispengar.
3. Motivet till tävlingen tycker jag är jättebra! Dock signalerar fördelningen av prispengarna att detta är en sport där mäns prestationer värderas högre än kvinnors och det tycker jag är synd. En väldigt bra PR hade varit att få duktiga tjejer till Göteborg som kan visa för allmänheten att "extremcykling" inte bara är en stereotypt manlig sport, vilket jag tror är precis vad många oinsatta förväntar sig."
"Vinstsummorna är fördelade utifrån antal utövare/åkare.
Största delen av vinstpengarna kommer från privatpersoner och inte från startavgifter. Motivet med tävlingen är att marknadsföra cykelgrenarna för almenheten samt att alla åkare skall ha en roligt upplevelse i Göteborg.Vi skulle vara gladast av alla om de fanns fler damer i tävlingarna"
De svarar alltså tråkigt nog egentligen inte någonting alls, och talar dessutom inte sanning. Vinstsummorna kan nämligen omöjligen vara fördelade efter antalet tävlande, då summorna var satta på förhand, innan tävlande anmält sig. Snarare är det så att storleken på prissummorna kommer locka (eller inte locka) olika antal startande till de olika klasserna.
En av arrangemangets samarbetspartners är Göteborgs Stad, som man tycker borde arbeta efter någon form utav jämställdhetspolicy, men de är måttligt intresserade av den här uppenbara snedfördelningen och har heller inte bemödat sig med att kontrollera att de lämnar korrekta uppgifter. Såhär svarar Anniela Forsell, Sport Event Manager hos Göteborgs Kommun:
"Göteborg & Co är inte arrangör av Adrenaline City Cup, men det stämmer att vi är en utav deras samarbetspartners.
Arrangören har fördelat prispengarna utifrån antalet tävlande i respektive klass.
För mer information hänvisar vi till arrangören. "
En annan samarbetspartner till eventet är Göteborgsposten, vars chefredaktör Jonathan Falck inte gått att nå för kommentar kring hur de ser på att stötta ett arrangemang med den typen av sexistisk syn på manligt och kvinnligt idrottande.
Inte heller arrangerande klubben CF Fricyklisterna verkar vilja kommentera eller motivera sitt beslut.
Jag tycker Kristin Svenson kommenterar bra på Adrenaline City Cup's facebooksida, och hon skriver såhär:
"Då har jag några följdfrågor/kommentarer:
1. Att det finns fler manliga än kvinnliga downhillcyklister är det nog ingen som säger emot, men tyvärr cementerar ni som arrangörer detta faktum genom att på förhand - dvs innan anmälningstiden gått ut - besluta om en fjärdedel lägre priser till kvinnorna. Incitamentet för långväga tjejer att åka till er tävling är därmed lika med noll, och så fortsätter den tråkiga spiralen med lågt kvinnligt deltagande.
2. Har dessa privatpersoner öronmärkt prispengar till herrklassen? Om så inte är fallet har ju ni möjlighet att påverka antalet startande damer genom att locka dem till er tävling med bra prispengar.
3. Motivet till tävlingen tycker jag är jättebra! Dock signalerar fördelningen av prispengarna att detta är en sport där mäns prestationer värderas högre än kvinnors och det tycker jag är synd. En väldigt bra PR hade varit att få duktiga tjejer till Göteborg som kan visa för allmänheten att "extremcykling" inte bara är en stereotypt manlig sport, vilket jag tror är precis vad många oinsatta förväntar sig."
torsdag 7 juni 2012
GGIK:s gubbsjuka
Medan vi väntar på att Adrenaline City Cup ska höra av sig så kan jag tipsa om de här två läsvärda och mycket upprörande länkarna från Gefle Dagblad.
GGIK lägger ner damlaget.
Herrlagets fiasko mer värt än damernas succé.
Sammanfattning: GGIK hade två flicklag, 14 pojklag, ett herrlag som ligger på gränsen mellan div2 & div 3 och ett damlag som i år kvalade till elitserien. Pga dålig ekonomi behövde något göras - lösningen som ordförande Peter Nordqvist genomförde var att lägga ner det framgångsrika damlaget, pga att deras kostnader var för höga. Kostnader som bestod av tre övernattningar på ett år, samt samåkning med andra lags bussar till matcher.
Herrlagets SPELARLÖNER de fick för att harva runt i botten på division 2 var tydligen inte en mer rimlig post i budgeten att justera....
GGIK betalade 2010/11 ut löner till herrarna för 377 000 kr. Enligt Peter Nordqvis fattas det 250 000 kr för att kunna fortsätta med damlaget. Jag ser en oerhört enkel lösning här, gör inte ni?
(Obs att jag givetvis fattar att det inte är så enkelt som att flytta pengar från en ficka till en annan, men det är ett exempel som hemskt klart tydliggör vissa principer.)
Men än en gång är dåliga manliga idrottare mer värda än duktiga kvinnliga. Livet är en fest.
GGIK lägger ner damlaget.
Herrlagets fiasko mer värt än damernas succé.
Sammanfattning: GGIK hade två flicklag, 14 pojklag, ett herrlag som ligger på gränsen mellan div2 & div 3 och ett damlag som i år kvalade till elitserien. Pga dålig ekonomi behövde något göras - lösningen som ordförande Peter Nordqvist genomförde var att lägga ner det framgångsrika damlaget, pga att deras kostnader var för höga. Kostnader som bestod av tre övernattningar på ett år, samt samåkning med andra lags bussar till matcher.
Herrlagets SPELARLÖNER de fick för att harva runt i botten på division 2 var tydligen inte en mer rimlig post i budgeten att justera....
GGIK betalade 2010/11 ut löner till herrarna för 377 000 kr. Enligt Peter Nordqvis fattas det 250 000 kr för att kunna fortsätta med damlaget. Jag ser en oerhört enkel lösning här, gör inte ni?
(Obs att jag givetvis fattar att det inte är så enkelt som att flytta pengar från en ficka till en annan, men det är ett exempel som hemskt klart tydliggör vissa principer.)
Men än en gång är dåliga manliga idrottare mer värda än duktiga kvinnliga. Livet är en fest.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)