sportslig, adj. -t -a, korrekt, juste; sport-; ett sportsligt uppträdande; ha en s. chans, O-, anger motsatta egenskaper till dem som anges i efterleden; utgör en negativ förstärkning av efterleden; omänsklig; odjur.

torsdag 18 juli 2013

Scoreboard for Equality

Det här är bara ett kort tips, men det var ju ett himla fint initiativ!

Det ska tydligen vara Molly Arenberg som lackat, och SOM VI ÄR TACKSAMMA för det. Här har ni Scoreboard for Equality (det finns en Twitter också!).


Om tumblren enligt den själv:

Mission
Scoreboard for Equality monitors sexism in sport media coverage.
Vision
Scoreboard for Equality envisions a sport culture where major media coverage reflects the equal value of male and female athletes. 


Fett, säger jag.
Hon kommer även med pedagogiska exempel, så som att tidningarna rapporterar mer om idrotter under fel säsong - än om kvinnligt idrottande totalt, att de skriver mer om manliga idrottare i artiklar som över huvud taget inte berör deras idrott - än om kvinnligt idrottande totalt, och så vidare in i oändligheten.

Därifrån har jag snott den här bilden på årets Wimbledonvinnare som förkovrar sig lite i artiklar om sig själv och sin egen seger:


Som tur är slipper kvinnor som idrottar bekymra sig om sådana tidstjuvar till aktiviteter och kan träna istället. Man vet ju hur lång tid det tar att läsa bara EN morgontidning. Puh.

torsdag 11 juli 2013

Herrar, damer & bollar

Ni tänker kanske att det åtminstone är bättre i Sverige, att här må visserligen inte intresset för damidrott vara lika stort som för herridrott men folk kallas åtminstone inte för fula lesbiska horor när de enda de gör är att utöva sin idrott? Tänk igen:


Kul ändå att killarna engagerar sig i damfotbollen?

Och apropå damfotboll, igår publicerades den här krönikan i Dalademokraten - "Låt Pia Sundhage leda herrlandslaget", i vilken Ivar Andersen tycker att det är dags för henne att få steppa upp nu.

Jag tror att Andersens tanke egentligen är god här, citat som "Om herridrotten inte vill finna sig i att leva i ett århundrade där kompetens värderas högre än biologiskt kön får väl de ansvariga helt enkelt släpa dit den." tyder på en vilja att visa att han värderar en kvinnlig tränares kompetens lika högt som en manlig, men problemet är att hela grundtanken för krönikan i sig är en dubbelmoral. 

Om kompetens värderades högre än biologiskt kön skulle det nämligen inte finnas några som helst skäl för Sundhage att vilja gå över till herrlandslaget, eftersom damfotbollen skulle vara lika prestigefull. Nu är grundantagandet att damfotbollen är något som står under herrfotbollen. Det är något som kan vara kul och bra, men naturligtvis är det herrlandslaget som är toppen av karriären. Det är den "riktiga" eliten, det "riktiga" landslaget. 

Andersen skriver:
"Jag och några likasinnade hade diskuterat en läktaraktion. Vi tänkte oss att vi skulle köpa biljetter på en välexponerad sektion och där veckla ut en banderoll. Det skulle stå någonting i stil med: ”Pia, vi respekterar din önskan att leda damerna till guldet, men därefter kräver vi att du gör samma sak med herrarna.”"

Även här, förmodligen en god tanke. Särskilt om man läser vidare och ser att han velat underteckna banderollen med "feministiska fotbollsfans", men: vi respekterar din önskan att ägna dig åt damfotboll, men kräver att du byter till herrfotboll, underförstått "riktig" fotboll. Slösa inte bort din talang på något så oviktigt som damfotboll, killarna finns här och kan tänka sig att ta emot dig.

Oerhört tröttsamt att gemene man (& kvinna) antas utgå ifrån perspektivet att det bästa som finns är manlig sfär.

onsdag 10 juli 2013

Sportkossor

Här är en bild från 1977, där skotska fans går nutz på Wembley:



Det kände man ju för att göra själv i år också när 28-åriga Marion Bartoli vann Wimbledon, hurra! Här är en bild från det:


Rätt jävla ÄG att kamma hem den titeln. Men eftersom alla vet att det inte spelar så stor roll om man är bra eller inte om man är tjej, om man inte anses fuckable, så mottogs det naturligtvis såhär:



Jaha, men det där var ju bara några få kommentarer, tänker ni. Åhåhåhåhåånej, säger jag, gå in och bilda er lite på den här länken, varsågoda.


Som om inte detta var nog i Wimbledonskandaler, hos herrarna vann en skotte. Woho, hemmaseger, osv osv! Nationen har jublat och festat som om det vore '99. Hemmasegerrrr! Äntligeennnn! För första gången på 77 år!
Även här i sverige jublar medier man tycker borde vara skapligt pålästa, som SVT, SR, SvD, Metro och Expressen, över denna MILSTOLPE.

Allt fint, kul när folk är glada, FÖRUTOM ATT det under de 77 åren varit inte mindre än 4 hemmasegrar, på damsidan. Men den här bilden förklarar det väl ganska bra:


Inom idrotten är kvinnor som bekant inte människor och därför räknas såklart inte de hemmasegrar som inte sker på herrsidan. Det är väl därför det är fullt rimligt att det här är svaret på frågan om man ska följa fotbolls-EM:



(För perspektiv kan vi minnas den rikstäckande gråtfest som uppstod när män en enda gång jämfördes med djur här hemma....)

måndag 1 juli 2013

Om omänskliga prestationer

Låt oss nu spinna vidare på tidigare inlägg, angående det här att kvinnors idrottsprestationer värderas lägre än de manliga motsvarigheterna. När jag pratade om jämställdhetsproblemen inom cykelsporten på Göteborgs Cykelfestival tidigare i våras fick jag bland annat en intressant fråga från publiken som handlade om ifall jag trodde att värdet hängde ihop med att mäns prestationer var mer övermänskliga och "hårdare" än tjejernas. De cyklade fortare osv.

Man kan ju tänka sig att det faktiskt finns ett samband där. Rent fysiologiskt är män i större utsträckning mer kapabla till att vara "världens bästa" på någonting. De orkar lyfta mest, inte bara i sin tävling, åldersgrupp eller tävlingsklass, utan mest av ALLA i hela världen. De kan springa snabbast av ALLA MÄNNISKOR i hela världen. Och så vidare. En kvinnlig idrottare kan ju i de flesta idrotter aldrig konkurrera ut alla män och därmed blir deras prestationer bara bra med tillägget "för en tjej".

För att vi ska bli riktigt imponerade av någonting krävs det ju att det ska kännas lite ouppnåeligt, och för de flesta män är damidrottarnas prestationer inte ouppnåeliga på det sätt som manliga elitidrottares är. En medelmåttig manlig sprinter kan hålla jämna steg med den absoluta dameliten, och därför anses dameliten också bara medelmåttig. Därför ser vi inte heller den här likvärdiga idoliseringen av kvinnliga idrottare. De är inga gladiatorer. Inga hjältar. Inga maskiner. Inga monster. Inga gudar.


Jag läste en intressant artikel för någon månad sen på temat idrottens utveckling. Författaren hävdade att eftersom idrott ursprungligen och under så lång tid varit något av och för män har den traditionellt formats till att premiera egenskaper där män tenderar att prestera bäst, tex snabbhet, styrka, kraft osv. Artikeln utvecklar sedan en tanke om att det eventuellt kan vara så att det i och med damernas inträde på idrottsarenorna (vilket trots allt är en rätt ny grej) framöver kommer ske en utveckling hos idrotten till att i större utsträckning än tidigare värdera egenskaper i vilka kvinnliga idrottare har fördelar, som tex flexibilitet, koordination, teknik etc.

Naturligtvis är det svårt att säga nu hur det kommer se ut i framtiden, men jag tycker inte att det är en helt orimlig tanke. Om man bortser från rena kraftsporter (styrkelyft?) och vissa friidrottsgrenar är det få idrotter som mäter absoluta värden och som därmed borde kunna utvecklas i annan riktning.

tisdag 25 juni 2013

Varför slutar tjejer idrotta?

Läste den här artikeln på Sydsvenskans webb idag: Varför slutar tjejer idrotta?
(Relaterad artikel HÄR)

Intressant text, på många sätt tycker jag den kopplar till mitt inlägg här nedan.
Tex detta:
"Följden av skyddandet och omhändertagandet var att flickor förblev flickor som spelar fotboll och inte utvecklades till att bli fotbollsspelare."

Som jag tog upp tidigare finns det en så tydlig krock mellan de två sakerna att vara "kvinna" och att vara "idrottare", där "kvinna" är det som vår kultur anser eftersträvansvärt. Således uppmuntras inte unga tjejer att omfamna den idrottsliga identiteten på samma sätt som en kille vilket naturligtvis leder till andra idrottsliga resultat. Det är välkänt att elitidrott på hög nivå kräver en 100%-ig insats och med det kommer att se sig själv som en idrottare i första hand. Något som flickor alltså inte ges samma förutsättningar att göra redan från tidig ålder, varken från föräldrar eller ledare.

Jag ska nu göra ett wild shot här, men om vi bortser från att det i kraftgrenar osv naturligtvis finns fysiska förutsättningar som begränsar kvinnor till att inte hoppa lika högt/kasta lika långt/osv så tror jag att det här problemet med att behöva balansera och jonglera två motstridiga identiteter på samma gång är en stor bidragande faktor till att kvinnor ofta presterar "sämre" än sina manliga kollegor. Det säger sig självt att du gör ett sämre jobb som dubbelarbetande.


En annan intressant del ur artikeln tycker jag är detta:
 "Och om engagemanget är lågt bland vuxna för idrottande flickors aktiviteter och om förväntan är låg kring flickornas idrottande kan det leda till ett ljummet intresse att se på, sponsra och engagera sig när några av dem, trots allt, presterar på en nivå som ingen, eller mycket få, trodde var möjlig?"

 Det är en så oerhört sorglig tanke, men visst är det så. En kvinnlig världsstjärna tjänar sämre, får mindre uppmärksamhet och mindre status än en manlig - helt enkelt på grund av att intresset är mindre. Det är ju till och med så långt gånget att en nationell idrottare på herrsidan i allmänhet har det bättre ställt på alla dessa fronter än en internationell på damsidan, trots alltså betydligt bättre resultat från damidrottaren i fråga.

Jag har en teori om det här också, återkommer om den i nästa inlägg!

onsdag 5 juni 2013

Osportsligt på Göteborgs Cykelfestival

I helgen kommer jag till Göteborgs Cykelfestival för att prata om (surprise!) jämställdhet och cykelsport. Såhär ser det ut i festivalbloggen:


Jag tycker det ska bli jätteroligt. Kom och diskutera!
Det är förstås lite nischat för just cykelsporten, men de flesta frågor är ju applicerbara på det mesta. En ojämställdhet är en ojämställdhet är en ojämställdhet, osv.

torsdag 23 maj 2013

Välkomna tillbaka (och om idrottande som feministisk handling)

Hej, det var ett tag sen, men läget är ju detsamma. Ska vi ta upp det här igen? Vad vill ni läsa om? Tipsa mig! Diskutera med mig!

Jag har medan vi varit borta från varandra tex intervjuats på de här ämnena av bland annat Eurosport, Fria Tidningen och Radio P4. Förutom att jag såklart fortsatt blogga på Bicycling, tex om snedfördelningen i svenska landsvägscupen (del ett, del två), att tafsa på podiumflickor (del ett, del två), skönhetstävling i idrottstävling, tjejklassikern och villkoren för damproffs.

Jag publicerade också för en tid sedan den här texten som följer om hur allt idrottande är en av de mest tydliga feministiska handlingarna. Jag lägger den här också för jag tror ni kan vara intresserade, och jag vill gärna att ni läser och diskuterar med mig om, för jag vill som vanligt ha input!

Välkomna tillbaka!

------------------------------------------------------------

Ofrivillig genderbender


Redan Simone de Beauvoir (& de gamla grekerna!!!!) konstaterade att idrottande kan ge en känsla av kompetens och ägande av både sig själv och världen generellt på ett sätt som en ickeaktiv inte har. Hon menade att förmågan till revolt även utanför de sportsliga arenorna därmed var kopplad till den fysiska kapaciteten.

Spännande tanke, eller hur? Häng med mig i det här nu.

Om man ser på hur samhället generellt uppfostrar pojkar och män, så är de flesta överens om att normen ser ut på ett sådant sätt att idrott belönar och uppmuntrar det förväntade och uppskattade beteendet. Att vara/bli "man" innebär bland annat att vara en ledare, att vara den aktive parten i sammanhang, att vara fysiskt kapabel, att tävla och vinna, att anskaffa hårdhet, styrka etc. Idrottande blir således för många pojkar ett naturligt led i utvecklingen.

Om man däremot ser till den roll flickor skolas in i så är det som bekant en betydligt mer passiv sådan. I grova ordalag kan man göra jämförelsen att där manlighet i vår kultur är tätt förknippat med styrka, så är kvinnlighet inte bara förknippat med avsaknad av styrka, utan tvärtom till och med inlärd svaghet. Det är alltså inte bara så enkelt att det är avsaknad av en inlärning av makt, kontroll, styrka, utan faktiskt en aktiv inskolning i passivitet, svaghet, underlägsenhet, uppoffring.

Givetvis krockar detta för kvinnliga idrottare. I teorin kan man säga att man kan välja att lyckas som idrottare eller att lyckas som "kvinna", då de egenskaper som ger duktiga idrottare inte är förenliga med de som premieras som En Riktig Kvinna. Ett dilemma.

(Om ni tror att jag överdriver här, så är det enkelt att se att det jag påstår stämmer genom att ta en snabb titt på hur utbredd sexualiseringen av kvinnliga idrottare är i förhållande till den av manliga. Kvinnliga idrottare måste i betydligt större utsträckning "kompensera" för sitt icke-könsnormativa idrottande genom att på olika sätt visa att de är extremt heterosexuella, fysiskt tillgängliga, attraktiva, lättsamma tjejer som egentligen mest vill "ha kul". Dvs kvinnor i kvadrat. Mer om det en annan gång.)

I kvinnorollen innebär det bland annat att frånsäga sig rätten till sin egen kropp. Man kan tycka att det är ett uttjatat ämne, det här med objektifieringen av kvinnokroppen, men det är inte desto mindre sant eller närvarande (tips). Flickor skolas tidigt in i strukturer där deras kroppar primärt finns till för andra, något som lärs in både genom vad som ges positiv respons (att vara snygg, att vara smal, etc) och vad som hotas med (våldtäkt, sexuella trakasserier osv).

Idrottande däremot är att använda sin kropp på ett sätt som enbart är till nytta för ens egen skull, det är omöjligt att inte vara ett subjekt som aktiv idrottare. Det är omöjligt att prestera utan att äga sin egen kropp. Ingen tävlar för att vara snygg medan de gör det. Ingen rusar mjölksyreyrslig mot mållinjen i ett hundrameterslopp och funderar på en eventuell bröstförstoring. Ingen gör det avgörande målet i en fotbollsmatch och undrar om magen såg platt ut under tiden. När Marianne Vos tog OS-guld funderade hon knappast över huruvida hon hade ansetts hetare om hon gjort lite blonda slingor.

Jag är givetvis medveten om att man inte nödvändigtvis behöver se sig som feminist enbart på grund av att man är tjej och idrottar, det finns massor av exempel på damidrottare som uttrycker åsikter med rakt motsatt innehåll, men det går ändå inte att komma ifrån att man genom att idrotta bryter sig ur den könsroll man som kvinna fostras in i och istället tar sig in på klassiskt manliga domäner där egenskaper som kraftfullhet, aggressivitet och tävlingsinstinkt belönas mer än omhändertagande och tillgänglighet for your pleasure.

Idrottande är en av de mest egoistiska handlingar man kan utföra med sin egen kropp, och därför genomför alla kvinnliga idrottare varje gång de utövar sin sport en av de största och mest tydliga feministiska aktionerna av alla, vare sig de är medvetna om det eller inte.

En fantastiskt intressant och upplyftande tanke, om ni frågar mig.