Hjälp damcyklisterna till Tour de France

I helgen avslutades Tour de France, ett av världens största idrottsarrangemang. För män, that is. Under tre veckor cyklas åtskilliga mil, omsätts miljarder och miljoner människor tittar på. Det är en cirkus.
Tidigare fanns Tour Feminin, som var ett motsvarande lopp för kvinnor, men på grund av bland annat ekonomiska problem, bristande medialt intresse, problem med bansträckning samt, intressant nog, juridiskt ståhej med ASO (som organiserar en mängd stora sporthändelser, däribland då Tour de France) som istället för att vilja bredda sin egen tour med en kvinnlig motsvarighet tjurade över att de tyckte deras varumärke blev snyltat på.

På grund av alla dessa problem gick den kvinnliga touren från att ha följt herrarnas bansträckning till att minskas ner mer och mer tills den till slut bara var fyra dagar lång (originalet är tre veckor) innan den så småningom gick i graven fullständigt.

I år har några av världens främsta kvinnliga cyklister börjat jobba för att de återigen ska få möjligheten att delta i denna världens största cykeltävling, och vill ni hjälpa till kan ni skriva under här:

Allow female professional cycling teams to race the Tour de France

Glädjande nog har över 70,000 underskrifter kommit in på mindre än två veckor.

Mindre glädjande är den här löjliga ickeresponsen från ASO där plötsligt allt som inte är problem har blivit problem:

“We need to work out the right economic model, get the media on board and discuss with public authorities about closing the roads,” Amaury said in a phone interview. “All these parameters need to be planned. It’s not likely to happen next year.”

Trist med denna stockkonservativa ovilja. Hur som helst tycker jag namninsamlingen tar upp en intressant aspekt, bortsett från den principiella, nämligen den här:

"Having a women's pro field at the Tour de France will also create an equal opportunity to debunk the myths of physical "limitations" placed upon female athletes. In the late 1960s people assumed that women couldn't run the marathon. 30 years on we can look back and see how erroneous this was. Hopefully 30 years from now, we will see 2014 as the year that opened people's eyes to true equality in the sport of cycling."

Jag är som vi tidigare diskuterat övertygad om att kvinnliga idrottsprestationer i många fall begränsas av att de helt enkelt ställs in för lägre förväntningar och sedan barnsben inpräntade idéer om att tjejer på något vis inte skulle vara lika kapabla till att vara idrottare. Genom att vidga ramen för vad en kvinnlig idrottare kan och bör göra kommer gränserna för vad som faktiskt presteras garanterat att flyttas de också. Om inte annat är det ensamt ett tillräckligt gott skäl för en dam-Tour.

Scoreboard for Equality

Det här är bara ett kort tips, men det var ju ett himla fint initiativ!

Det ska tydligen vara Molly Arenberg som lackat, och SOM VI ÄR TACKSAMMA för det. Här har ni Scoreboard for Equality (det finns en Twitter också!).

Om tumblren enligt den själv:

Mission
Scoreboard for Equality monitors sexism in sport media coverage.
Vision

Scoreboard for Equality envisions a sport culture where major media coverage reflects the equal value of male and female athletes. 

Fett, säger jag.
Hon kommer även med pedagogiska exempel, så som att tidningarna rapporterar mer om idrotter under fel säsong - än om kvinnligt idrottande totalt, att de skriver mer om manliga idrottare i artiklar som över huvud taget inte berör deras idrott - än om kvinnligt idrottande totalt, och så vidare in i oändligheten.

Därifrån har jag snott den här bilden på årets Wimbledonvinnare som förkovrar sig lite i artiklar om sig själv och sin egen seger:

Som tur är slipper kvinnor som idrottar bekymra sig om sådana tidstjuvar till aktiviteter och kan träna istället. Man vet ju hur lång tid det tar att läsa bara EN morgontidning. Puh.

Herrar, damer & bollar

Ni tänker kanske att det åtminstone är bättre i Sverige, att här må visserligen inte intresset för damidrott vara lika stort som för herridrott men folk kallas åtminstone inte för fula lesbiska horor när de enda de gör är att utöva sin idrott? Tänk igen:

 

Kul ändå att killarna engagerar sig i damfotbollen?

Och apropå damfotboll, igår publicerades den här krönikan i Dalademokraten - "Låt Pia Sundhage leda herrlandslaget", i vilken Ivar Andersen tycker att det är dags för henne att få steppa upp nu.

Jag tror att Andersens tanke egentligen är god här, citat som "Om herridrotten inte vill finna sig i att leva i ett århundrade där kompetens värderas högre än biologiskt kön får väl de ansvariga helt enkelt släpa dit den." tyder på en vilja att visa att han värderar en kvinnlig tränares kompetens lika högt som en manlig, men problemet är att hela grundtanken för krönikan i sig är en dubbelmoral. 

Om kompetens värderades högre än biologiskt kön skulle det nämligen inte finnas några som helst skäl för Sundhage att vilja gå över till herrlandslaget, eftersom damfotbollen skulle vara lika prestigefull. Nu är grundantagandet att damfotbollen är något som står under herrfotbollen. Det är något som kan vara kul och bra, men naturligtvis är det herrlandslaget som är toppen av karriären. Det är den "riktiga" eliten, det "riktiga" landslaget. 

Andersen skriver:

"Jag och några likasinnade hade diskuterat en läktaraktion. Vi tänkte oss att vi skulle köpa biljetter på en välexponerad sektion och där veckla ut en banderoll. Det skulle stå någonting i stil med: ”Pia, vi respekterar din önskan att leda damerna till guldet, men därefter kräver vi att du gör samma sak med herrarna.”"

Även här, förmodligen en god tanke. Särskilt om man läser vidare och ser att han velat underteckna banderollen med "feministiska fotbollsfans", men: vi respekterar din önskan att ägna dig åt damfotboll, men kräver att du byter till herrfotboll, underförstått "riktig" fotboll. Slösa inte bort din talang på något så oviktigt som damfotboll, killarna finns här och kan tänka sig att ta emot dig.

Oerhört tröttsamt att gemene man (& kvinna) antas utgå ifrån perspektivet att det bästa som finns är manlig sfär.

Sportkossor

Här är en bild från 1977, där skotska fans går nutz på Wembley:

Det kände man ju för att göra själv i år också när 28-åriga Marion Bartoli vann Wimbledon, hurra! Här är en bild från det:

 

Rätt jävla ÄG att kamma hem den titeln. Men eftersom alla vet att det inte spelar så stor roll om man är bra eller inte om man är tjej, om man inte anses fuckable, så mottogs det naturligtvis såhär:

 

Jaha, men det där var ju bara några få kommentarer, tänker ni. Åhåhåhåhåånej, säger jag, gå in och bilda er lite på den här länken, varsågoda.

Som om inte detta var nog i Wimbledonskandaler, hos herrarna vann en skotte. Woho, hemmaseger, osv osv! Nationen har jublat och festat som om det vore '99. Hemmasegerrrr! Äntligeennnn! För första gången på 77 år!

Även här i sverige jublar medier man tycker borde vara skapligt pålästa, som SVT, SR, SvD, Metro och Expressen, över denna MILSTOLPE.

Allt fint, kul när folk är glada, FÖRUTOM ATT det under de 77 åren varit inte mindre än 4 hemmasegrar, på damsidan. Men den här bilden förklarar det väl ganska bra:

Inom idrotten är kvinnor som bekant inte människor och därför räknas såklart inte de hemmasegrar som inte sker på herrsidan. Det är väl därför det är fullt rimligt att det här är svaret på frågan om man ska följa fotbolls-EM:

(För perspektiv kan vi minnas den rikstäckande gråtfest som uppstod när män en enda gång jämfördes med djur här hemma....)

Om omänskliga prestationer

Låt oss nu spinna vidare på tidigare inlägg, angående det här att kvinnors idrottsprestationer värderas lägre än de manliga motsvarigheterna. När jag pratade om jämställdhetsproblemen inom cykelsporten på Göteborgs Cykelfestival tidigare i våras fick jag bland annat en intressant fråga från publiken som handlade om ifall jag trodde att värdet hängde ihop med att mäns prestationer var mer övermänskliga och "hårdare" än tjejernas. De cyklade fortare osv.

Man kan ju tänka sig att det faktiskt finns ett samband där. Rent fysiologiskt är män i större utsträckning mer kapabla till att vara "världens bästa" på någonting. De orkar lyfta mest, inte bara i sin tävling, åldersgrupp eller tävlingsklass, utan mest av ALLA i hela världen. De kan springa snabbast av ALLA MÄNNISKOR i hela världen. Och så vidare. En kvinnlig idrottare kan ju i de flesta idrotter aldrig konkurrera ut alla män och därmed blir deras prestationer bara bra med tillägget "för en tjej".

För att vi ska bli riktigt imponerade av någonting krävs det ju att det ska kännas lite ouppnåeligt, och för de flesta män är damidrottarnas prestationer inte ouppnåeliga på det sätt som manliga elitidrottares är. En medelmåttig manlig sprinter kan hålla jämna steg med den absoluta dameliten, och därför anses dameliten också bara medelmåttig. Därför ser vi inte heller den här likvärdiga idoliseringen av kvinnliga idrottare. De är inga gladiatorer. Inga hjältar. Inga maskiner. Inga monster. Inga gudar.


Jag läste en intressant artikel för någon månad sen på temat idrottens utveckling. Författaren hävdade att eftersom idrott ursprungligen och under så lång tid varit något av och för män har den traditionellt formats till att premiera egenskaper där män tenderar att prestera bäst, tex snabbhet, styrka, kraft osv. Artikeln utvecklar sedan en tanke om att det eventuellt kan vara så att det i och med damernas inträde på idrottsarenorna (vilket trots allt är en rätt ny grej) framöver kommer ske en utveckling hos idrotten till att i större utsträckning än tidigare värdera egenskaper i vilka kvinnliga idrottare har fördelar, som tex flexibilitet, koordination, teknik etc.

Naturligtvis är det svårt att säga nu hur det kommer se ut i framtiden, men jag tycker inte att det är en helt orimlig tanke. Om man bortser från rena kraftsporter (styrkelyft?) och vissa friidrottsgrenar är det få idrotter som mäter absoluta värden och som därmed borde kunna utvecklas i annan riktning.

Varför slutar tjejer idrotta?

Läste den här artikeln på Sydsvenskans webb idag: Varför slutar tjejer idrotta?
(Relaterad artikel HÄR)

Intressant text, på många sätt tycker jag den kopplar till mitt inlägg här nedan.
Tex detta:

"Följden av skyddandet och omhändertagandet var att flickor förblev flickor som spelar fotboll och inte utvecklades till att bli fotbollsspelare."

Som jag tog upp tidigare finns det en så tydlig krock mellan de två sakerna att vara "kvinna" och att vara "idrottare", där "kvinna" är det som vår kultur anser eftersträvansvärt. Således uppmuntras inte unga tjejer att omfamna den idrottsliga identiteten på samma sätt som en kille vilket naturligtvis leder till andra idrottsliga resultat. Det är välkänt att elitidrott på hög nivå kräver en 100%-ig insats och med det kommer att se sig själv som en idrottare i första hand. Något som flickor alltså inte ges samma förutsättningar att göra redan från tidig ålder, varken från föräldrar eller ledare.

Jag ska nu göra ett wild shot här, men om vi bortser från att det i kraftgrenar osv naturligtvis finns fysiska förutsättningar som begränsar kvinnor till att inte hoppa lika högt/kasta lika långt/osv så tror jag att det här problemet med att behöva balansera och jonglera två motstridiga identiteter på samma gång är en stor bidragande faktor till att kvinnor ofta presterar "sämre" än sina manliga kollegor. Det säger sig självt att du gör ett sämre jobb som dubbelarbetande.


En annan intressant del ur artikeln tycker jag är detta:

 "Och om engagemanget är lågt bland vuxna för idrottande flickors aktiviteter och om förväntan är låg kring flickornas idrottande kan det leda till ett ljummet intresse att se på, sponsra och engagera sig när några av dem, trots allt, presterar på en nivå som ingen, eller mycket få, trodde var möjlig?"

 Det är en så oerhört sorglig tanke, men visst är det så. En kvinnlig världsstjärna tjänar sämre, får mindre uppmärksamhet och mindre status än en manlig - helt enkelt på grund av att intresset är mindre. Det är ju till och med så långt gånget att en nationell idrottare på herrsidan i allmänhet har det bättre ställt på alla dessa fronter än en internationell på damsidan, trots alltså betydligt bättre resultat från damidrottaren i fråga.

Jag har en teori om det här också, återkommer om den i nästa inlägg!

Osportsligt på Göteborgs Cykelfestival

I helgen kommer jag till Göteborgs Cykelfestival för att prata om (surprise!) jämställdhet och cykelsport. Såhär ser det ut i festivalbloggen:

Jag tycker det ska bli jätteroligt. Kom och diskutera!
Det är förstås lite nischat för just cykelsporten, men de flesta frågor är ju applicerbara på det mesta. En ojämställdhet är en ojämställdhet är en ojämställdhet, osv.