En fråga om allvar

Idag har jag fått veta att Bicycling, som jag tagit upp i inläggen här nedan, faktiskt varit i kontakt med precis lika många tjejer som killar i båda fallen. Det tycker jag såklart är extremt föredömligt och gör mig superglad! Så himla bra med folk som tar ansvar!
Men det för ju in oss på ett helt annat problem, nämligen det att nästan bara killarna har svarat/tackat ja.

Det här är ju en otroligt mycket mer intressant fråga. Det är ju så uppenbart inte en fråga om individuella preferenser utan ett strukturellt problem, sett till att så många tjejer tackat nej oberoende av varandra. Men vad är det som gör att tjejer eller kvinnor tackar nej till att intervjuas och prata om det de gör, som proffs, i sin yrkesroll eller gällande sitt fritidsintresse? Varför är det självklart för en manlig tävlingscyklist att vilja berätta om det, men inte för en kvinnlig? Varför är ett manligt intresse också så självklart av allmänhetens intresse, medan en kvinna känner att det är en privatsak?

Jag har ju tidigare skrivit om problemet med att inte ta tjejers idrottsutövande på allvar, till exempel här: Varför slutar tjejer idrotta, och jag tror ju att vi där är något på spåren även här.

Som idrottande tjej har man sällan fått sin satsning tagen på allvar. En tioårig fotbollsspelande kille får frågan om han ska bli proffs när han blir stor. En tjej i samma situation får höra att det är kul att hon har en hobby, men snart kommer hon bli intresserad av killar istället. Det anses aldrig riktigt rimligt att en ung tjej ska vilja offra allt för sin idrott. Det är på sin höjd ett kul substitut fram till punkten då de sanna kvinnliga begären - män, barn, hus, cupcakes - kommer göra sig påminda.

Den tränande och tävlande tjejen lär sig tidigt att ursäkta sin satsning på det viset. Det är ju något man gillar och så, men det är liksom inget som är på riktigt.

Om någon frågar dig då om du vill ställa dig och berätta om den här lilla låtsashobbyn du har, vad tror du att du svarar?

Är det som får kvinnor som brinner för sitt intresse eller sin profession att tacka nej till att synas och höras kanske samma struktur som låter mannen i ett heterosexuellt förhållande köra bilen, prata med banken och beställa på restaurangen? Är det samma struktur som får Therese Sjögran att, istället för att bli fly förbannad, ursäkta fotbollsförbundet med att det bara "är lite konstigt" att hennes 182 landskamper inte belönas på det sätt som hennes manlige kollegas 146? Är det samma struktur som gör att kvinnor i yrkeslivet i betydligt högre utsträckning än män undervärderar sina prestationer och kvalifikationer (kul läsning på ämnet: Not qualified for your job? Wait, you probably are!)? Kan det vara så att i och med inpräntningen av att ett intresse ändå aldrig kan bli "på riktigt" som tjejer inte tycker det är lika viktigt att marknadsföra sig som en kille med siktet inställt på en karriär?

Jag tror det ligger mycket i det där.

(Jag tror även att många kvinnor överlag har en större tröskel inför hela grejen med att ställa sig på en scen eller i uppmärksamhetens centrum då den kvinnliga kroppen generellt sett är mer utsatt för ett dömande samhälleligt öga än den manliga. Att synas är alltid en fråga om att bli bedömd, och det kan vara oerhört jobbigt om man genom livet skolats i den osäkerhet kring jaget som ett liv i ångest över att inte passa in i den snäva mall som kvinnlighet ofta innebär. Även män har en snäv roll, men rent visuellt är den mer tillåtande. Mer om det någon annan gång).