Sveriges minsta nyhetssida för cykel (men av sin egen beskrivning att döma den med mest hybris? Samt den som enligt dem själva är sidan vars "främsta målsättning är att tillställa besökarna trovärdig och objektiv information" vilket obviously leder till det mest episka i halsen fastnade skrattet på väldigt länge...) med chefred Per Edgren i täten blev tydligen livrädda när det blev kvinnlig majoritet i förbundsstyrelsen tidigare i år. Man undrar vad som ska hända?? Kommer alla cyklar i elitverksamheten tvångsbytas mot PONNYS????? Säkerligen.
Jämställdheten har som vanligt inte gått för långt, och i nya numret av Bicycling har jag en krönika på temat. Ut & köp & läs!
Idag skrev Hanna Pee ett inlägg på temat hur man, när man är den som ofta påtalar problematik, ofta anklagas för att vara lättkränkt och/eller se problem i onödan istället för att ba va lite easygoing och kul. Hon förklarar det väldigt bra:
"Låt säga att en rasifierad person säger till mig att hon inte tycker det är okej att jag tar på hennes hår. En annan person tar illa upp av ett skämt jag drog som anspelade på våldtäkt.
Att kalla personerna lättkränkta är helt enkelt ett sätt att avsäga sig allt ansvar och flytta fokus på att de andra har fel, inte jag.
Och det är ju skönt. För att rannsaka sig själv är jobbigt. Att inse sig ha fel, behöva tänka, ompröva sin moral och ändra sig.
För vad är alternativet? Att låta världen fortgå som den alltid gjort? Där rasifierade ses som exotiskt allmängods, har svårare att få jobb, bostad och mördas på helt rasistiska grunder. Ett samhälle där våldtäktskultur fortsätter vara något som finns i skojiga skämt, låtar och till och med i rättväsendet. Våldtagen? Ha! Ha! Skulle inte tro det! Han fattade ju inte! Sex är kul! Speciellt när frugan ännu en gång klagat på huvudvärk! Jajamensan då ska hon få va hon tål!
Att reagera på orättvisor är aldrig att vara lättkränkt – tvärtom handlar det helt enkelt om att kunna lägga ihop två och två."
För att sedan parafrasera hennes exempel till relevanta för den här bloggen:
Vad innebär det att i princip all mediebevakning av idrott görs av, för och om män? Kan det t.ex. få konsekvenser i form av brist på kvinnliga förebilder? Gör det någonting med hur vi ser på vilka som är kompetenta idrottare och inte? Vilka prestationer som räknas?
Eller vad innebär det att Halmstad CK tar sig rätten att "straffa" damcyklisterna genom indragen tävlingsklass när de hävdar sina lika rättigheter? Vad säger det om var verksamheten anser att damcyklingen hör hemma? Och vad får DET för konsekvenser? Rättfärdigar det för andra klubbar att göra samma sak?
Och vad gör det med kvinnliga idrottare när de märker att deras manliga kompisar inte reagerar på att de behandlas annorlunda? Hur påverkar det barnen när den tolvåriga killen firas stort för sin seger medan hans jämngamla tjejkompis viftas förbi i förbifarten? Eller när till och med världens mest framgångsrika idrottskvinnor måste göra utvik för att få ihop till hyran med manliga lever som kungar?
Allting handlar ju om att tänka ett steg längre, att analysera sin omvärld och att se strukturer. Det kan vara jobbigt, jag vet, men det är vad det innebär att vara en tänkande människa. Att besitta förmågan till grundläggande matematik och analys är däremot inte detsamma som att vara lättkränkt eller leta problem utan bara att vara modig nog att se dem. Förhoppningsvis inser man då att man inte heller har något annat val, rent moraliskt sett, än att också uppmärksamma dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar