Därför är det här inte bara "tjafs"

Jag har mött några kommentarer från folk på olika nivåer inom idrotten de senaste dagarna som försöker hävda att det här med jämställdhetsfrågor inom idrotten faktiskt inte är så viktigt. Nu ska jag förklara varför det är det.

Jag tycker inte att det är viktigt för att det egentligen spelar så stor roll exakt hur mycket som ligger i det där priskuvertet. Ingen blir rik på nationella tävlingar ändå och jag tror inte heller att någon har det som mål. Jag tycker heller inte det är särskilt kul att vara motvalls enbart för sakens skull, det är snarare rätt jobbigt. Däremot är jag övertygad om att alla i ett samhälle i längden tjänar på rättvisa, lika möjligheter och att inte begränsas pga ålder, kön, hudfärg, sexuell läggning, yrkesval, whatever osv osv. På en del håll är folk medvetna om det här och inom vissa områden arbetas det mer på det än på andra och idrotten är tyvärr en av de ställen där vi i stor utsträckning fortfarande befinner oss 50 år tillbaka i tiden och där tjejerna eller damklasserna får vara med på nåder, dvs om de inte stör eller tar fokus och uppmärksamhet ifrån den "riktiga" sporten, alltså herrarnas.

Det här börjar redan i skolan, alla som varit med på skolgymnastik de senaste decennierna och behärskar någon form av analys och/eller förmåga till reflektion borde kunna skriva under på detta. Man pratar ofta om att flickor presterar bättre än pojkar i skolan, får högre betyg i nästan alla ämnen och läser vidare i större utsträckning, men skolgymnastiken hör inte dit. Det är en egen killdomän där sjuåriga pojkar får lära sig att det är deras rike fritt att härska i, inte sällan uppmuntrad av obetänksamma idrottslärare som tycker det är kul med killar som gillar att kicka boll. Klart som fan tjejerna blir kassa på (infoga valfri skolgympaaktivitet här) om de från dag ett väljs bort och möts av hånskratt och suckar när de försöker lära sig, och klart de slutar försöka lära sig när den kritik de möts av enbart bekräftar deras egna retoriska försvarsfras "men jag kan inte!!". Jag har oräkneliga exempel på fall där detta gett folk men för livet och en aversion mot all form av fysisk aktivitet som faktiskt är hemskt sorglig på flera plan, både personliga och ur ett folkhälsoperspektiv.

Givetvis innebär en direkt lösning på just det problemet att idrottslärare 1. tar ansvar, 2. utbildas, 3. nolltolererar respektlöshet. Men medan vi väntar på att det ska hända kan vi se till de grymma unga tjejer som trots detta ändå söker sig till idrotten på sin fritid för att träna och tävla och som faktiskt är starka och ser sin kompetens tillräckligt för att ställa sig på en startlinje. Att då inte bara undvika att uppmuntra, utan att dessutom medvetet nedvärdera deras prestation är att inte bara skriva under på att det som majoriteten av tjejer som grupp får och har fått höra genom sina skolår var rätt utan att dessutom ännu en gång bekräfta att det var sant, att de inte kan och att de inte ens borde försöka.

Idrottsrörelsen är frivillig och borde vara en lustfylld motvikt till de negativa upplevelser av träning och fysisk aktivitet som folk eventuellt kan ha utsatts för, inte en del av dom. För min del känns det oerhört viktigt att belysa detta. Jag må vara naiv och blåögd men jag tror inte att någon med flit vill sända ut den sortens signaler, men det verkar som att det ibland kan behövas en påminnelse.
Därför är det viktigt.