Cykel-VM och det ständiga tråkighetsproblemet

Ett vanlig, ungefärligt, återkommande citat:

"Men damfotboll/-cykling/-hockey/-tennis/-what have you är ju inte lika kul/spännande/intressant/varierande/snabb/bra som herrditon!"

Jag sätter min hatt, min hund och alla mina eventuella framtida barns alla kommande veckopengar på att ALLA som någon gång i något sammanhang tagit sig an en diskussion om någon annan typ av idrott än herrvarianten har fått valfri variant av ovanstående kastad på sig, som det slutgiltiga strecket att dra över ämnet. Det finns inget att prata om, tjejer är sämre, nothing to see here, rotera rotera etc.

Här kommer ett inlägg till alla er som ändå känner att det borde finnas något att sätta emot det där (för det gör det!).

I helgen kördes cykel-VM. Damernas lopp var samlat och ganska händelselöst länge innan det slutade i några gastkramande minuter och till slut spurten ovan. Så kan det vara. Jag vet inte hur många snoozefestande herrlopp jag själv har sett, herrarnas VM-lopp dagen efter var ett exempel, men gudarna ska ju veta att det finns ett skäl till att man på tv-sändningarna från Tour de France inte visar hela etapperna....
Cykling är helt enkelt en sport som med rätt eller fel förutsättningar har alla möjligheter att, precis som askungens bal, antingen bli outsägligt tråkigt och långtråkigt och tråkigt, eller alldeles, alldeles underbart. Inget av detta har med cyklisternas kön att göra (duh!) utan tvärtom prisas ofta damcyklingen för att vara mer spännande på grund av kortare distanser som manar till mer offensiv körning.

Men nu ska vi inte snöa in på just cykel för det här är applicerbart på alla liknande situationer. Det som händer är nämligen att när nu damerna på VM visar upp ett lopp som inte är fullt så spännande för publiken under större delen av tiden, så är inte den allmänna uppfattningen att cyklisterna kört ett ospännande lopp. Nej. Damcyklingen SOM SPORT är värdelös och skittråkig och de kan ju inte cykla vet de ingenting om taktik HUR KAN DE ENS FÅ STARTA VARFÖR ÄR DAMIDROTT ALLTID SÅHÄR??? ALLTID?=????? VARFÖR ÄR TJEJER SÅ TRÅÅÅKIIIIGGGGAAAAAA HUR KAN DE LEVA!!!!!!!??!?! osv

Cyklisten Tom Palmer har skrivit ett bra blogginlägg om detta som går att läsa här: Toward a more equitable cycling commentary, där han fint och bra förklarar skillnaderna mellan att kommentera enskilda åkares insatser och att dra ett helt kön över en kam (samt förklarar varför man hellre bör kalla det women in cycling istället för women's cycling, och sånt älskar ju en gammal retoriskt intresserad nörd som jag!).

Här är två av mina favoritcitat från texten:

 "It’s illogical to expect women to race in such a way that pleases the male dominated establishment, instead of riding the way the individual rider believes gives them or their team the best chance of winning a world championship."

"The philosophy of sport is to enhance humanity. The business is to sell a product. Peddling a sexist sport is contrary to both enterprises. The cause of women in cycling needs no more justification but it does need journalism.
Getting to the heart of the problems facing that cause requires less divisive opinion and more diligent scrutiny"

För er som är lata och inte orkar läsa det länkade inlägget är det alltså ungefär såhär: när dudes ägnar sig åt tråkig sport så är det en tråkig match, en idrottare som gör en dålig insats eller vad det nu kan vara. När motsvarande dudettes ägnar sig åt tråkig sport är det damidrott som är värdelös. Det är viktigt att skilja på dessa två saker, och det är precis samma system som sätter in vilka fördomar man än pratar om i samhället ("kineser är X, spanjorer är Y, folk från småland är Z").

Det var allt från folkbildningsbloggen idag! Nästa gång kanske vi ska ta upp varför man inte ens från första början kan klassa damidrott som tråkig mätt efter en måttstock gjord för herridrott?

All publicitet är bra publicitet?

När man påtalar ekonomiska problem och ekonomisk särbehandling inom damidrott möts man i 99,9 % av fallen av svaret att det inte finns lika mycket pengar i damidrotten på grund av att det inte finns lika stort medie- och publikintresse. Om inte folk tittar på, pratar om och skriver om sporten och idrottarna så finns det inga incitament för sponsorer att punga in pengar, eftersom det de köper är en reklamplats.

Det hade ju kunnat anses vara ett rimligt argument (om man inte, som jag, tycker att sponsrande företag även har ett samhälleligt ansvar precis som alla andra i världen, men det är väl en annan fråga), förutom att det för alla med en inblick i damidrott är tydligt att det inte riktigt stämmer ändå. Vi känner alla idrottande tjejer som är betydligt mer framgångsrika, medievänliga, och ambitiösa än manliga motsvarigheter, och ÄNDÅ sitter killarna i de allra flesta fall på betydligt sweetare dealar. Helt utan rimliga skäl.
Personligen vet jag till exempel flera motionerande manliga veteraner som har det bättre ställt än internationellt tävlande elitdamer.

Men låt oss för en liten stund hålla fast vid tron att det finns en direkt relation mellan mängden uppmärksamhet och cash/sponsorer och lemmmmmeeee break den illusionen för er.

I våras gick Kiruna IF ut med att de hbtq-certifierat sin förening och från och med i år kommer spela i regnbågsfärgade matchställ i ett försök att öka acceptansen och visa sin öppenhet inom den stereotypt manliga sporten som hockey traditionellt är. Detta gav enormt gensvar, det har skrivits spaltmeter både inom Sverige och i internationell media. Klubben har hyllats och höjts till skyarna för sitt initiativ. Tröjorna har sålts till nya och gamla fans både inom landet, i europa och i USA. Kirunas hockeylag har fått fantastiskt mycket uppmärksamhet från alla möjliga och omöjliga håll, och det dessutom i frågor som engagerar folk utanför sporten, som ger nya fans och en ny potentiell målgrupp.

 Ett extremt snyggt matchställ!

Enligt logiken att uppmärksamhet = pengar borde sponsorerna således jubla, stå på kö och slåss om att få vara en del av detta. Eller?

Nej. Under sommaren har flertalet sponsorer antingen minskat sitt stöd eller dragit sig ur, så många att inga andra förklaringar finns än att det har med projektet att göra.

Såååå, hur kan det komma sig? Det enda som är viktigt när det gäller sponsorers intresse är ju publik och medial uppmärksamhet, eller? Det råder ett direktförhållande mellan antalet delningar, gillanden, sålda biljetter, skrivna artiklar och kronor in i kassan?

Eller kan det vara så att sponsorerna faktiskt värderar annat också? Att många är så insnöade och rädda att de inte vill vara en del av något som inte är traditionellt manlig idrott. Till exempel ett lag med regnbågströjor som välkomnar mångfald? Eller kvinnor?

KAN det vara så att det inte bara handlar om "bristande publikintresse" som gör att det är svårare för vissa grupper än andra att leva på sin idrott? Att det inte bara handlar om att få "valuta för pengarna"? Att det kanske är så att den sponsoransvarige på företagen helt enkelt gillar svettiga heterokillar lite mer än något annat, och därför väljer att lägga sedlarna i byxlinningen på dessa istället för att se var de gör mest nytta - både för de aktiva och för det egna varumärket?

Jag vågar nog påstå att det är en ganska stor skopa av både ointresse, ovilja och okunnighet.



(MEN! I och med att det minskade sponsorstödet uppmärksammades i media har Kiruna nu fått kontakt med nya partners, bland annat har de nu en ny och ovanligt generös huvudsponsor på femårskontrakt, så hurra!)

Bollen är rund, men tennisen as fyrkantig as ever.

Hej,
long time no see.

Vad har hänt då? Ja, det är väl det vanliga:

Västgötacupen värderar damerna ett gäng tusenlappar mindre än herrarna.
(En tradition de biter sig fast vid allt vad de kan)

Ultravasan "glömde" göra damtröjor.

TT "glömde" skriva om damernas banrekord och resultat på Ö till Ö.

Aftonbladet gör en mysig serie om Kallas packning/klädval inför VM.

Axa fjällmaraton gör en film med fullt fokus på herrklassen och motiverar det med "Om du tar en titt på de filmer vi gör till dessa banketter ser du att fokus är helt på deltagandet, inte på de individuella prestationerna.", och som alla vet finns det INGET som kännetecknar ett idrottsligt deltagande MER än just det faktum att den som deltar är en man!
 

Och så där har det gått vidare i all oändlighet precis som det brukar.

Men nu ska vi inte prata om det, utan om det här med att spanien fått sin första kvinnliga DC-kapten i Gala Leon Garcia. Obviously asfett på alla sätt och vis.
Men eftersom det ofta är kämpigt för många män med makt inom sporten när det kommer kvinnor och tar plats på det där viset försöker man nu såklart hitta olika sätt att påtala hur extremt olämpligt det är med en kvinna som ledare för manliga idrottare, tex har det framförts tunga argument som att hon är "en person som inte har koll på herrtennis, för herrtennisen är inte likadan som damernas".

 *man med kvinnobekymmer*

Nadals tränare är även bekymrad pga "Det kan bli logistiska bekymmer, eftersom en kapten ska tillbringa en hel del tid i omklädningsrummet, där spelarna inte har så mycket kläder på sig. Jag gillar att hålla det så enkelt som möjligt och det är lättare om kaptenen är en man"

& "Tidigare handlade det om meriter, man valde människor av betydelse som förde med sig sina erfarenheter, sina kontakter och sin kunskap om manlig tennis"

Andra synpunkter har varit att hon inte "känner spelarna" (?) och att det varit "mer normalt" (??) om det varit en man.

Detta är självklart JÄTTERELEVANTA synpunkter, för precis som ca alla damidrottare inom alla idrotter genom tiderna aldrig har behövt fungera under manligt ledarskap ska naturligtvis inte herridrott behöva stå ut med något så SJUKT och ONORMALT(!!!!) som kvalificerat kvinnligt dito. Eller vänta.....?

Hur var det nu tex för tjejerna i det svenska skidlandslaget?


"Sedan Åsa Mattsson var tränare för damlaget för 20 år sedan har förbundets tränare, ledare och chefer bestått av 0 % kvinnor och 100 % män. Verksamheten har skapats, formats och styrts av män. År ut, år in. 2013 redovisade Svenska Skidförbundet (alla grenar) sifforna 51-0 i fördelningen kvinnor och män"




Inte direkt en unik situation för idrottande kvinnor.

Tilläggas bör väl att Gala Leon Garcias manlige företrädare körde ut spanien ur högsta divisionen för första gången på arton år, TROTS att han hur avslappnat som helst kunde hänga runt med spelarna i omklädningsrummet på ett normalt sätt. Himla konstigt va.

Recept för blandad kompott

Det är intressant det här att så många ofta ska gå i försvar för snedfördelningar liknande den jag tog upp i förra inlägget. Istället för att bara sätta sig ner med lite öppen och kritisk blick och se hur det faktiskt ser ut, erkänna det och sedan börja fundera på vad vi tillsammans kan göra åt problemet, så är det många som direkt kastar sig efter högafflar och facklor i blind vrede för att vråla om allehanda "ursäkter" eller "rimliga" skäl till att det ser ut som det gör.

Det är intressant, och konstigt, därför att det inte ens är en åsiktsfråga. Det handlar istället om ren matematik. Om man tycker det är svårt och krångligt med -ismer och att sätta sig in i teori och normkritiskt tänkande så kan man helt enkelt börja med att bara sätta sig ner och räkna. Hur mycket utrymme får kvinnliga respektive manliga idrottare i media? Hur mycket mer eller mindre tjänar dom? Hur mycket får de tävla? Hur många bra tider har de i träningshallen? och så vidare. Reda siffror som ger en väldigt svartvit och tydlig bild.

Vill man sedan ta det vidare efter det kan man ju till exempel börja fundera på hur kvinnliga respektive manliga idrottare skildras på bild? Vilka ord används för att beskriva dem? Vilka frågor får de i intervjuer? Vilken nivå av prestation krävs för att de ska få utrymme, är den likvärdig?

Man kan såklart gå djupare och djupare även efter det, men om man inte tänkt så mycket på de här frågorna innan så tycker jag att det där är ett bra ställe att börja på. Gör det inte krångligt, för det är inte!

Nästa steg är givetvis att sedan börja fundera på hur det kan komma sig att det finns sådana skillnader (för det lovar jag att ni kommer upptäcka att det finns!) och sedan: vad kan vi göra åt dem? Vad kan man göra i sin vardag, i sitt eget idrottande, i sitt ledarskap, i sin klubb, med de plattformar och det utrymme man har?

Oftast är det inte särskilt svårt att börja. Man kan kanske se till att man fördelar tränings- & tävlingsbidrag lika? Man kanske kan se till att de som syns i ens artikel är av bägge könen och av blandad bakgrund? Man kanske kan tänka till hur man fördelar priser och starttider när man arrangerar tävling? Man kanske kan låta bli att skratta när någon kommenterar att någon annan spelar som en kärring eller drar bögskämt eller kallar en muskulös tjej för "äcklig"? Man kanske frågar den där tjejen i klubben om hon vill vara med och träna med ens sköna gäng vanliga träningsgrabbar, oavsett om man tycker att hon är snygg eller inte?

Helt enkelt så kan man försöka att medvetet behandla folk mer likvärdigt. Ingen är perfekt och det är något man ofta behöver jobba på, men om vi alla försöker så kommer vi komma så himla långt på vägen att resten kommer gå av bara farten.

Det behöver inte vara så svårt, och alla mår bättre av blandad kompott!

Lite information om killar som gör olika saker, eller: triathlon-SM

Jag blev på mail tipsad om den strålande mediebevakningen från långdistans-SM i triathlon i helgen!

Det hela gick av stapeln i Motala, här kan ni se hur Motala tidning och Corren valde att rapportera om de nykorade svenska mästarna och tävlingarna som ledde fram till det:

Det makes so much sense allting verkligen!

Om man vill få lite mer liv till texten kan man även till artiklarna till exempel få se på killar som simmar:

eller killar som cyklar:

eller killar som kommer på olika placeringar:

eller TJEJER som...... 

.......

.......

......

.......

........

......... hahahaaa nä gud, skojade bara. Det är väl klart att det av tidningarnas sammanlagt 12 bilder inte fanns en enda på damklassen, det hade väl ändå varit bra orimligt? De fick ju faktiskt totalt sett hela 3+4 meningar i texten, det måste väl ändå räcka. Det var ju bara de bästa damerna vi har i det här landet som gjorde upp om den mest prestigefyllda titeln man kan vinna på nationell mark, så det var väl ändå inte så himla noga. De kan väl läsa om killarna istället. Killarna gjorde jättemycket olika jätteintressanta triathlongrejer som var jättespännande!!!!

Suck.

Uppdatering: SM-tvåan Emma tweetar om hur hennes lokaltidning, Dalarnas Tidningar, (vars egenuttalade jobb är att rapportera om lokala idrottare) skrivit om hennes, respektive herrkollegan KJ's, SM-resultat. Läses nedifrån och upp:

"We have yet to see where the girls can be"

De senaste dagarna har den här reklamfilmen från Always delats flitigt över hela internet:

Det må vara lite amerikanskt cheesy och sentimentalt men poängen är tydlig och viktig. Vilka värderingar och förmågor man låter tjejer veta att de har kommer såklart senare visa sig i andra skeden i livet och sedan påverka vad de kan, vågar och vill ta sig för.

Därför är det som idrottande tjej så fantastiskt att få se sånt här:

BUCHANAN On Air - Ep 3 | Progression of womens BMX & World Cup #3 Papendal a BMX Racing video by Buchanen

Det är helt avsnuttifierat, helt utan ursäkter i form av de utseendefixeringar eller mjuka och gulliga värden som så ofta får rama in tjejers idrottande. Istället är det proffsigt, respektfullt och imponerande. Det pratas om aggressiv och utmanande körning, tekniska förmågor och vinnarskallar, hur snabba och orädda de är. BARA. Inte mellan familjereportage, inzoomningar på svettiga klyftor i slo-mo eller pussar från mer kända pojkvänner.

Som tjej är man så extremt svältfödd på den där typen av idrottsliga förebilder och sportmedia att jag varje gång jag snubblar över något liknande får en klump i bröstet av längtan, oberoende av sport, eftersom det väcker så mycket känslor av att vara kapabel, att kunna, att vilja, att respekteras, att äntligen äntligen kanske FÅ VARA MED, om så bara på ett hörn.

När man börjar fundera på hur den typen av förändringar som den första filmen vill visa skulle påverka en generation av småtjejer, och vad som skulle hända om de fick förebilder som bmx-tjejerna i den andra filmen inser man ganska snart vidden av det här. Vad som skulle hända med idrotten och samhället i stort om de fick lära sig att springa ifrån killarna på skolgymnastiken istället för att springa så långsamt att man inte blir svettig så man inte riskerar att bli mindre snygg. Det är svindlande. Det är så mycket förlorad kapacitet nu.

Nåväl.

Apropå bmx, så var jag förbi svenska cupen i älvsjö i just bmx i helgen. Det var otippat nog en sport med en jättestor andel tjejer ända från fem-sexårsåldern upp till kanske fjorton år. De tävlade i samma klasser som jämnåriga killar och hävdade sig jättebra. Så otroligt mäktigt att se. Jag hoppas innerligt att de alla kommer fortsätta sina karriärer.

Tight spurt

Jag följer Sandra Erikssons tävlande lite grann på www eftersom hon är stört snabb = mäktig och dessutom ofta rolig, vilket tråkigt nog är sådant man inte så ofta ser hos olympiers offentliga persona och därför alltid är intressant.
Häromdagen sprang hon race i Finland, finska kvällstidningen Iltalehti rapporterade om det på följande vis:

Och då kanske ni antingen tänker "vadihelvvvvvv?????" eller så tänker ni att det där var ju visserligen lite konstiga bildval men det är säkert en relevant och spännande rapportering i övrigt, för något annat vore ju helt orimligt!

Då kan jag till er som tvivlar dela med mig av en ungefärlig översättning av ALL text som fanns i artikeln, efter rubriken "Tight passform i Åbo"(hrm......):

- Åbo har återigen visat på blåvit kvinnlig skönhet
- Tjejerna är startklara
- Sanna Nygård kommer från Vasa
- Lotta Harala har en vacker solbränna
- Elisa Leinonen har en bra kroppsform
- Hanna-Maari Latvala har en riktigt tight kropp
- Sandra Eriksson visade fotograferna sevärdheter

Det var alltså ALLT. Hela "artikeln". Kan ej betona detta tillräckligt. Det är inte bara några plumpa bildtexter, det är allt som fanns att säga om dessa elitidrottare på världsnivå.

Låt mig sammanfatta - vi vet nu alltså att de tävlande har tight kropp, vacker färg pga solbränna och bra rumpor som är värda att titta en gång extra på. Tack för de upplysningarna. Ingenstans får vi tyvärr veta något om själva loppet, vilket man annars skulle kunna tycka vore relevant i en rapportering från..... ett lopp.....?!

Men givetvis är det ingen skillnad på hur man behandlar, respekterar, värderar eller ser på manlig och kvinnlig idrott....