Det slog mig att jag ju redan skrivit ett inlägg om problematiken att jämföra dam- & herridrott enligt samma måttstock, och varför vi värderar manliga prestationer högre (men kanske inte nödvändigtvis kommer att göra det för evigt!). Det finns att läsa här: Om omänskliga prestationer.
Min poäng är att idrott är en arena som inte öppnats upp för kvinnor förrän ganska nyligen, och att det påverkar vad vi definierar som "bra" och "rätt" och inte. Läs det vettja!
Jag tror inte tesen om den absoluta prestationens primat håller som orsak till bristande intresse för damers prestationer. Tänk Charlotte Kalla i stafetten i OS, det är ju idrottshistoria och var väl spelens höjdpunkt för hela svenska truppen, trots att herrarna också tog guld. Sen får vi väl säga att även i utförsåkningen är det roligare att följa damerna trots lägre farter, de svenska åkarna är bättre på dam än herrsidan. Det är väl egentligen bara i de stora lagsporterna som damernas prestationer ständigt jämförs med män. (Men de är ju 80% av all sändningstid å andra sidan)
SvaraRaderaFast den typen av enskilda exempel fungerar inte riktigt som motbevis för den tesen. Givetvis finns det undantag, men det förändrar inte den övergripande strukturen. Det handlar inte enbart om lagsporterna, utan alla idrotter (utom de som anses som "kvinnoidrotter", tex ridsport, dans, etc).
RaderaJag tror tesen är fel i grunden, ojämlikheten handlar inte om prestationens mått i sekunder eller kilo. Det handlar om att idrott länge varit ett mått på manliga dygder och därmed nationell potens. Manliga idrottare har jämförts med manliga idrottare, segrar är viktigare än prestationen i sig. En arena inga kvinnor kunnat tillföra något oavsett om de vunnit eller inte, helt enkelt för att de är kvinnor. Pittmätning om man så vill. Det paradigmet finns kvar men är under stark förändring. Idag är idrotten alltmer en fråga om underhållning. Där spelar kändisskap den största rollen. Det media väljer att fokusera på kommer att vara intressant oavsett prestation i kilo eller sekunder. Svensk damsimning håller högre kvalitet än herrsimning, profilen Alshammar har betytt massor. Friidrotten har blivit en tjejsport där fler tjejer än killar tränar, tacka våra damkändisar för det. I orientering får Tove Alexandersson mer mediautrymme än Peter Arnesson. Hur många enskilda exempel behöver du för att ifrågasätta tesen?
RaderaMen det är ju precis det jag säger, historiskt sett är manliga dygder i extremt stor utsträckning kopplade till just fysisk kapacitet = styrka, snabbhet, etc, dvs "prestationens mått i sekunder eller kilo". Och jag säger ju även att kvinnor inte kunnat "tillföra" ngt i det just för att de är kvinnor, det är ju det hela det länkade inlägget går ut på.
RaderaJag behöver såpass många exempel att man inte längre ser en snedvridning för att ifrågasätta tesen. Än så länge är det uppenbart att kvinnliga prestationer värderas lägre. Det hindrar inte att vi har fantastiska kvinnliga idrottstalanger.
Jag menar att det inte är prestationen i sig som är avgörande. I så fall skulle det vara rationellt att mäns resultat framhålls framför kvinnors. Men det har aldrig varit betydelsefullt, män har i kraft av patriarkatet eller vad man nu väljer att kalla det, varit dominerande. Man har aldrig behövt försvara sin idrottsliga dominans genom att framhålla prestationen. Det är ett ad hoc argument som lyfts fram idag då männens dominans är ifrågasatt. Nedvärderingen av kvinnors prestationer är mycket djupare än något så futtigt som kilon eller sekunder hit eller dit. Det är helt analogt med kvinnors insatser i kulturen som nedvärderats på samma vis trots att det där inte finns någon objektiv sanning som sekunder eller kilon att hänvisa till.
SvaraRaderaDet är ju självklart så att det är ett problem med flera dimensioner och grunder, där ett patriarkalt samhälle är en del av det hela. Men idrotten ligger ju långt efter de flesta andra delar av samhälle/kultur, så det måste finnas något mer som skäl inom just sportens värld, och där tror jag att det rent konkreta och mätbara överläget hos män blir det som undermedvetet (eller medvetet) legitimerar det.
RaderaDär tycker vi olika, det behövs ingen legitimitet om man är man. Man ber inte om plats, alla mina krav på utrymme är självklara, det är den sorgliga verkligheten menar jag. (Men det håller på att ändra sig:-) även om det går väldigt långsamt)
Raderaja då gör vi det, jag anser att alla system kräver någon form av legitimering, bara mer eller mindre medveten
Radera