FIFA(n)

Sista delen i tendens-serien handlar mer om fotbollen i samhället. Jag tänker inte sammanfatta mer än så för jag tycker verkligen ni ska lyssna på det. Ska ni bara lyssna på ett av avsnitten tycker jag ni ska lyssna på det här. Mycket om pengar och prioriteringar och framför allt tydliga och bra exempel på de ABSURDA skillnader i avtal mellan svenska dam- och herrspelare i såväl landslag som allsvenskan. Jag vill dö/gråta/gå i kloster.



Som en bonus ska ni få en bild på något som nämns i programmet - FIFA Executive Committee, ett glatt gäng i fotbollens innersta krets där det inte förrän nu ens varit möjligt för en kvinna att väljas in, det har inte varit tillåtet enligt dess bestämmelser. Då är vi plötsligt inte ens i samma århundrade som kvoteringsdiskussioner, utan nu sitter vi i någon form av artonhundratalets finrum och pratar Zlatan. Vad de däremot har haft uppe för diskussion kring det där runda bordet är den vettiga frågan om inte lösningen på skillnaderna är att tjejerna får spela i tightare shorts och mindre kläder för att locka publik till damfotbollen med hjälp av lite mer "kvinnlig estetik".

En bild av inte direkt vare sig kvinnor eller estetik:

Tendens i P1 - fotbollsstjärna utan blingbling

Dagens Tendens i P1 handlar om Jane Törnqvist, fotbollsspelaren med fler landskamper än både Zlatan och Henke Larsson och med en 20 år lång elitkarriär.

Hon berättar skräckhistorier om hur det varit att vara "för bra". Hur just att vara tjej och kunna spela på lika villkor, med killarna, ibland är problemet. Hur det bara var ok att vara med i killarnas lag så länge hon spelade just "som en tjej", som man så populärt brukar kalla det inom idrott, men när hon blev lika bra eller bättre än killarna i lagen de mötte, och kunde konkurrera på lika villkor, plötsligt blev både förbjuden att delta och vid ett tillfälle fråntagen segern eftersom det var "en tjej i laget". En protest inlämnad av motståndarlagets tränare som innan matchen istället talat om hur kul det var med en tjej med och spelade. Inte lika kul när tjejen sedan kunde göra fler mål än hans egna grabbar, tydligen.



Jane pratar mycket om hur hon är nöjd med att uppskattas för sitt spel och att ha kunnat utvecklas i det, att det viktigaste är att vara nöjd med det man gör och inte att tjäna pengar. Hur hon är glad att få spela fotboll eftersom det är det hon älskar att göra. Hon beskriver sin karriär som en fantastisk resa trots att hon berättar historier som hur damlandslaget blev nekade bidrag från fotbollsförbundet för en veckas uppladdning inför VM, och istället blev tvungna att åka som ledare till fotbollsskolor mitt under uppladdningen.

Jag vet inte hur det är med er, men jag är personligen så less på att kvinnliga idrottare ska behöva vara så tacksamma. Det ska varas tacksamt för att det fås chanser, det ska varas tacksamt för att det arrangeras tävlingar, det ska varas tacksamt för att det som kvinnlig idrottare ens är möjligt att vara en del av den idrottsliga värld som är manligt självklar. Det är visserligen fint att vara nöjd med det man har, och jag delar verkligen uppfattningen att det är värt mer att göra något man tycker om än att tjäna grova pengar, men det är ändå folks karriärer och idrottsliga yrkesliv vi pratar om här. Som knappt avlönas.

Det är som att be alla kvinnor världen över att vara tacksamma för att de över huvudtaget är välkomna på arbetsmarknaden, för någon lön kan de inte räkna med att få. Men tänk vilken personlig utveckling det innebär att få ställas inför de krav och utmaningar ett jobb ger ändå! Det är värt mer än reda cash!  Och som kvinna borde man ha förstånd att uppskatta det!

Det är för den delen kanske snarare som att anse att kvinnor borde varit tacksamma över att förr faktiskt inte ens ha varit välkomna på arbetsmarknaden. Det är väl ändå mer utvecklande på det personliga planet att få vara hemma och dona istället. Man bör skaffa en man som försörjer en och eventuellt om det nu ska vara nödvändigt ägna sig åt lite rekreationell ideell verksamhet på fritiden för nöjes skull. Men inte mer än så. Någon måtta får det ju finnas, att få betalt för samma sak som en man får betalt för, det är ju befängt.

Lite om OS i London 2012

OS i London närmar sig. En folkfest för alla idrottsintresserade?

 I de antika olympiska spelen, det första ägde rum 776 f.kr. var kvinnor inte tillåtna. När det första "moderna" OS ägde rum 1896 var kvinnor heller inte med i leken, deras deltagande skulle vara "impractical, uninteresting, unaesthetic, and incorrect.". Över tvåtusenfemhundra år efter starten, år 1900, deltog den första kvinnan. Men fortfarande idag, över hundra år efter det, är det inte givet att kvinnor ens får tävla i samma grenar som män får.

År 2000 tilläts kvinnor för första gången tävla i tyngdlyftning under OS, och i år, 2012, är det första gången som tjejer får ställa upp i boxning. I brottning får de kvinnliga deltagarna nöja sig med fyra viktklasser, och därmed medaljchanser, medan männen har över tre gånger så många - totalt 14 stycken. Samtidigt fortsätter den olympiska organisationen vara mansdominerad. I IOC, International Olympic Commitee, är till exempel bara 15 av 135 medlemmar kvinnor.

OS i London 2012 är positivt nog det första där mängden kvinnliga idrottare förväntas bli lika stor som mängden manliga. 2008 utgjorde kvinnorna 42%, vilket annars varit mest hittills men fortfarande finns länder som av kulturella och/eller religiösa skäl över huvud taget inte tillåter sina kvinnliga medborgare att delta.


Därmed inte sagt att britterna själva briljerar med sin jämställda sport. nya rapporter visar att värdlandet själva har en hel del att jobba med då endast 0,5 % av pengarna som går till idrottssponsring i landet går till kvinnor eller kvinnors idrottande. Inte ens en procent. Inte helt orimligt förmodligen bland annat en följd av att endast 2 % av brittisk mainstreammedia rapporterar om kvinnlig idrott. På brittiska BBC:s lista över nominerade till "Sports Personality of the Year" år 2011 var INGEN kvinna och sedan 2001 har endast tre kvinnor vunnit titeln.

Låt oss hoppas att London-OS blir ett tillfälle att visa på förmåga att gå åt rätt håll.

Tendens i P1 om damfotboll

Tendens i P1 har den här veckan temat "Den orättvisa sporten", mer info finns HÄR.

Det kommer handla om dam- och herrfotboll och såhär beskriver de själva ämnet:

"Damallsvenskan är en av de bästa ligorna i världen.
Men fram till i sommar har de inte fått ha sina efternamn på tröjorna, förutom i samband med mästerskapsmatcher. Och de får bara byta dem med motståndarna under VM-slutspelet. Annars blir det för dyrt.
En genomsnittlig lön för en spelare i damallsvenskan ligger på 7000 kronor, medan en spelare i herrallsvenskan får 57 000. Så kan man fortsätta.
Orättvisorna är enorma inom fotbollen beroende på om man är herr eller damspelare. Vad beror det på? Och vad gör man för att förändra det?"

Idag handlade det om Hammarbys F97-lag, ett lag med en uttalad satsning av tränaren Marie Appelgren att låta tjejerna träna under samma villkor och förutsättningar som killarna. Som resultat av det blev de ett av landets mest framgångsrika lag. Så bra att klubben till slut tyckte att de var för bra, för överlägsna och gjorde för mycket mål och sparkade tränaren Marie för att lösa det "problemet".

Lyssna på det här:



Extra sorgligt att höra tjejerna prata om hur de tränare de har nu inte ger dom uppmärksamhet, inte engagerar sig i träningar och matcher och hur de redan nu på flicklagsnivå vill spela i herrlag eftersom det är det som är värt nåt. Samt hur fotbollsförbundet hävdar att pojk- och flicklagen behandlas exakt likadant, trots att de uppenbarligen inte gör det.

Why we have too few women leaders

En mycket bra film som inte primärt handlar om idrott utan om arbete, men som är 100% applicerbar på allt vad kvinnliga idrottskarriärer heter. Se den!

Historien med Axa Summer Games fortsätter...

Jag vet att jag verkligen har tjatat om det här Mördarbacksloppet, men det tar nya vändningar hela tiden. Det ändrades ju så prispengarna blev likvärdiga för damer och herrar, förutsatt att minst 12 damer kom till start (herrarna var fler än så redan då). Det som hänt sedan dess är att det faktiskt rasslade in anmälningar på damsidan så de nådde upp till det efterfrågade antalet, dvs 12 stycken.
Kanon! Toppen! osv.

Idag gick så Axa Summergames ut med följande information:

 

Det som skett är alltså att båda klasserna, även damerna och inte - som innan - enbart herrarna, nått gränsen för antal startande. Det fanns ett förutbestämt antal som skulle uppnås, vilket det gjorde. 12 stycken. När det då gör det så ställer idrottsarrangören Mats Andreasson IN arrangemanget på grund av "för få anmälda löpare". Hur kan så många man efterfrågade vara "för få"?

Jag låter det tala för sig själv, men nog osar det både katt och kvinnoförakt alltid.

Som bonus har samme man professionellt nog kallat både mig och folk som håller med mig i den här frågan för allsköns tillmälen jag inte vill skriva ut i bloggen, och dessa personangrepp utan att hymla med det. Är det inte intressant ändå hur viljan till rättvisa kan vara så provocerande?

Jämställdhet - så funkar det inte

Riksidrottsförbundets tidning Svensk Idrott har i senaste numret en artikel om jämställdhet och föreningsliv, den går att läsa här: Jämställdhet - Så funkar det.

Jag hade tidigare i våras en diskussion med just Riksidrottsförbundet om de frågor som tas upp i texten, angående en artikel till en cykeltidning nära dig, men jag vill ogärna tro att det var en del i att de valde att publicera den här artikeln nu utan hoppas att det var planerat sedan innan och att de tycker att det är såpass viktigt ändå. Hur som helst, läs den gärna. Den ger lite olika handfasta tips kring hur ni i er förening kan jobba för en mer jämställd idrott och föreningsverksamhet.

Det är alltid positivt när det skrivs om det här, men något som jag dock tycker är tråkigt är detta:

"En av föreningsidrottens grundpelare är att den ska vara öppen för alla. Men det finns inga givna bestämmelser eller juridiska krav vad gäller jämställdhetsfrågor. En förening bestämmer alltid över sin egen verksamhet, och styrs efter de beslut som medlemmar och förtroendevalda fattar. Den måste därför själv skapa förutsättningar för likabehandling."


RF har en jämställdhetsplan, men den fungerar alltså enbart som en "rekommendation" och har så gjort i 23 år. Man kan tycka att det vore på sin plats med lite hårdare tag när likabehandlingen efter så lång tid uppenbarligen fortfarande är såpass bristfällig som den är inom idrottsvärlden, och att Riksidrottsförbundet kanske skulle prioritera den här frågan i sitt arbete mot Specialförbunden. Inom vilka andra områden skulle man inte byta strategi om ett problem fortfarande kvarstår efter drygt ett kvarts sekel av mindre framgångsrik arbetsmetod?

Vinnare och mindre viktiga vinnare i Stockholm Marathon

Jag gillar ju att prata om det här med prispengar eftersom det är så konkret och mätbart, men precis som i övriga samhället är det naturligtvis inte det enda jämställdhetsproblem som finns. Lika lön ger inte per automatik jämställdhet, även om det skulle vara ett stort steg i rätt riktning.

Inom idrott är medial uppmärksamhet också oerhört viktigt för de aktiva. Medieutrymme ger sponsorer, uppdrag och möjligheter att marknadsföra sig och är nu för tiden nästan en förutsättning för att kunna leva som professionell idrottare. Resultat räcker långt, men ofta behövs mer än en placering i en lista för att locka sponsorer.

Samtidigt är mängden medieutrymme man ger olika idrotter och/eller idrottare en ganska tydlig symbol för hur vi värderar dessa även statusmässigt. Sporter med hög status, till exempel fotboll, hockey, etc, ges mycket tid och stort utrymme medan till exempel konståkning eller mtb-orientering och andra mindre sporter inte är fullt lika tunga ämnen för mainstreammedia.

På samma sätt kan man se ett tydligt mönster på hur vi prioriterar manligt idrottande framför kvinnligt. För att visa det här konkret och med ett aktuellt ämne så tog jag mig en titt på medierapporteringen efter Stockholm Marathon 2012. Det är ett lite extra intressant val eftersom det dels lockar världseliten och det dels är en tävling där kvinnor och män genomför exakt samma lopp på exakt samma sträcka, dvs genomför en likvärdig prestation på alla sätt.

Jag har tittat på de artiklar om segrarna som skrivits och publicerats på webben hos Sveriges Television, Sveriges Radio, Göteborgsposten, Östersundsposten, Svenska Dagbladet, Stockholm Marathons hemsida, Expressen, Dagens Nyheter, Eurosport, Aftonbladet, marathon.se samt Löpning för Alla.

Resultatet blev följande:

Om de manliga segrarna skrevs 14358 tecken sammanlagt.

Om de kvinnliga, det lite mer blygsamma 5430.

Strax över en tredjedel alltså, inte ens hälften av uppmärksamheten av en prestation där det enligt all logik borde renderat precis lika mycket. Då har jag inte ens tagit med rubrikerna i beräkningen, som till 100% fokuserade på herrsegraren.

 Och så undrar folk varför intresset för damidrott är mindre än det för herridrott bland både publik och sponsorer? Det är trots allt svårt att intressera sig för något man inte får någon information om.

One Way är too hot for me

The Guardian publicerade häromdagen en artikel på ämnet body-image, hur kvinnor förhåller sig till sina kroppar. I artikeln kunde man bland annat läsa att både ätstörningar och depressioner hos flickor och kvinnor har fördubblats från år 2000 till 2010 och att ju mer vi objektifierar våra egna kroppar - desto större är risken att hamna i en sådan problematik. Drygt 90% av vuxna kvinnor uppges vara missnöjda eller osäkra på sina kroppar, och då är alltså inte barn och, framför allt, tonårstjejer inräknade i den siffran vilka förmodligen annars skulle höja andelen markant. Det är en ganska stor grupp människor i riskzonen för depression det.

När TV kom till Fiji 1995 kunde man snabbt se hur 50% av de tonårstjejer som tidigare levt skyddade fick tillgång till mediet och plötsligt beskrev sig själva som tjocka, och 29% visade tecken på stor risk för ätstörningar. Idag utsätts vi till vardags, utöver TV, för ca 5000 photoshoppade bilder i veckan, varav en övervägande del föreställer tjejer och kvinnor (sälj grej med tjej, osv). Utöver det översköljs vi av dieter och metoder för att få bikinikroppen vi sägs ha drömt om, komma i jeansen, se bra ut nakna, tappa fem kilo, minska gäddhäng och få bort putmagar och så vidare i all oändlighet.

Att vi mår dåligt i våra kroppar är big business och något som hela skönhetsindustrin, matindustrin, gym- och träningsindustrin osv drar nytta av och ingen kommer underlätta för dig att känna på ett annat sätt. Det görs grova pengar på att vi ser oss själva som objekt vi vill förändra.

För min egen del har idrotten betytt mycket i det här. Att som tjej få möjligheten att se sin kropp som ett subjekt och ett verktyg att använda för att nå ett högre mål vände på hela bilden. Att istället för att se kroppen som ett objekt att finslipa och putsa ytan på, se den som en maskin som måste fungera, vara kraftfull och ge effekt. Det gör skillnad. Jag är övertygad om att prestationsidrottande kvinnor i betydligt större utsträckning än de som inte gör det har ett sundare förhållande till sina kroppar, helt enkelt för att det är en förutsättning för att kunna just prestera (jag är givetvis medveten om att ätstörningar förekommer även här, och att pressen i vissa idrotter är stor på att vara liten och lätt osv).

Att vi då, även inom idrottssfären, ett område som skulle kunna användas för att stärka tjejers självkänsla och förhållande till sig själva och sina egna kroppar, ska behöva utsättas för bilder likt den jag postade igår:

... och att företagen inte kan motivera sina skäl till att återigen sexualisera och objektifiera med något mer än det som One Way svarade angående sitt val av kampanj, nämligen det här:

"Egentligen väldigt enkelt. Skapa uppmärksamhet. Knappast en skida som kommer att säljas i Sverige i stora volymer men den skapar mycket kommentarer och det gör också att vi får varumärket att uppmärksammas.

Längdskidor har varit mycket traditionellt under alla år och nu finns det en helt ny kund som också ofta kommer från den alpina sidan där designer som detta funnits ett bra tag. Egentligen ingen nyhet men skapar mycket uppmärksamhet för att det finns på längdskidor där deignerna inte någon gång har varit så uppseendeväckande."

... det är både skamligt och beklagligt. Jag hade hoppats på ett något mer underbyggt argument än att "andra gör det också", och i ärlighetens namn - om man inte gör produkter som är tillräckligt bra för att skapa uppmärksamhet utan att behöva lägga till halvnaken tjej och eldsflammor, borde man inte då kanske lägga mer energi på produktutveckling än på att kreera reklamkampanjer som mest påminner om en sunkig tonårsfantasi från ett pojkrum i åttiotalets norrländska inland. 

Adrenaline City Cup III

Jag har fått ännu ett svar från Göteborgs kommun ang. Adrenaline City Cup. Det lyder såhär:

"Göteborg & Co är med som samarbetspartner vid många olika evenemang. De krav vi ställer på en arrangör är normalt sett att de ska följa lagar och regler vad gäller skatter, tillstånd osv. Sedan skulle vi naturligtvis reagera om arrangören skulle marknadsföra evenemanget på ett sätt som kunde uppfattas som förnedrande eller sexistiskt. Däremot lägger vi oss inte i hur man fördelar vinstsummor eller andra ersättningar till deltagare"

Att ge ett kön mindre betalt än ett annat är tydligen varken förnedrande eller sexistiskt och inget problem alls. Undrar om det gäller kommunal lönesättning i Göteborg också?

CF Fricyklisterna har fortfarande valt att inte kommentera sitt val.

Fem olika bilder av kvinnligt idrottande

Att Adrenaline City Cup inte vill ändra sina prispengar är kanske inte så förvånande med tanke på den mansdominans som finns i sporten. Därmed inte sagt att det inte finns duktiga tjejer. Amerikanska downhilltjejen Holly Feniak till exempel är en superbegåvning av sällan skådat slag. I USA har hon redan vid blott sexton(!) års ålder utklassat elitleden. Mountainbike/freeride-tidningen Pinkbike presenterar fullt logiskt detta barn(!) med en overklig idrottslig talang såhär, med titeln "Holly Feniak - so hot right now!":

 

En annan bild som florerat ute på nätet de senaste dagarna är skidmärket OneWay:s reklamkampanj för 2012. "Too hot for you".

Eld, snö, tjej i höga klackar och bikini, och just det, skidor!
Enligt One Way själva är detta det de står för: "We strive for excellence in all we do. We have a passion for continuous quality improvement. We measure what counts and take actions based on facts."

Ok.

Fler kreativa sätt att skildra kvinnligt idrottande är ju annars till exempel den här reklamen som var för sexig för att visas på TV:

Eller den årliga kalendern med kvinnliga cykelproffs, Cyclepassion:

 Lingerie Football League har tagit det ett steg längre och låter inte bara sina aktiva idrottare posera efter jobbet, utan de får helt enkelt spela i underkläder redan från början:

Deborah Malcolm har skrivit ett mycket bra reportage om LFL som jag rekommenderar alla att läsa: "A sad say for all women in sport"

Adrenaline City Cup 2012 del II

Vi har via arrangemangets facebooksida fått svar från Adrenaline City Cup, (ursprungsinlägget HÄR). De motiverar valet att fördela prispengarna så en vinst i herrklassen är värd fyra ggr så mycket som en seger i damklassen (20 000 kr respektive 5000 kr), båda körda på samma bana, såhär:

"Vinstsummorna är fördelade utifrån antal utövare/åkare. 

Största delen av vinstpengarna kommer från privatpersoner och inte från startavgifter. Motivet med tävlingen är att marknadsföra cykelgrenarna för almenheten samt att alla åkare skall ha en roligt upplevelse i Göteborg.Vi skulle vara gladast av alla om de fanns fler damer i tävlingarna"

De svarar alltså tråkigt nog egentligen inte någonting alls, och talar dessutom inte sanning. Vinstsummorna kan nämligen omöjligen vara fördelade efter antalet tävlande, då summorna var satta på förhand, innan tävlande anmält sig. Snarare är det så att storleken på prissummorna kommer locka (eller inte locka) olika antal startande till de olika klasserna.

En av arrangemangets samarbetspartners är Göteborgs Stad, som man tycker borde arbeta efter någon form utav jämställdhetspolicy, men de är måttligt intresserade av den här uppenbara snedfördelningen och har heller inte bemödat sig med att kontrollera att de lämnar korrekta uppgifter. Såhär svarar Anniela Forsell, Sport Event Manager hos Göteborgs Kommun:

"Göteborg & Co är inte arrangör av Adrenaline City Cup, men det stämmer att vi är en utav deras samarbetspartners.
Arrangören har fördelat prispengarna utifrån antalet tävlande i respektive klass.
För mer information hänvisar vi till arrangören. "


En annan samarbetspartner till eventet är Göteborgsposten, vars chefredaktör Jonathan Falck inte gått att nå för kommentar kring hur de ser på att stötta ett arrangemang med den typen av sexistisk syn på manligt och kvinnligt idrottande.

Inte heller arrangerande klubben CF Fricyklisterna verkar vilja kommentera eller motivera sitt beslut.


Jag tycker Kristin Svenson kommenterar bra på Adrenaline City Cup's facebooksida, och hon skriver såhär:

"Då har jag några följdfrågor/kommentarer:
1. Att det finns fler manliga än kvinnliga downhillcyklister är det nog ingen som säger emot, men tyvärr cementerar ni som arrangörer detta faktum genom att på förhand - dvs innan anmälningstiden gått ut - besluta om en fjärdedel lägre priser till kvinnorna. Incitamentet för långväga tjejer att åka till er tävling är därmed lika med noll, och så fortsätter den tråkiga spiralen med lågt kvinnligt deltagande.
2. Har dessa privatpersoner öronmärkt prispengar till herrklassen? Om så inte är fallet har ju ni möjlighet att påverka antalet startande damer genom att locka dem till er tävling med bra prispengar.
3. Motivet till tävlingen tycker jag är jättebra! Dock signalerar fördelningen av prispengarna att detta är en sport där mäns prestationer värderas högre än kvinnors och det tycker jag är synd. En väldigt bra PR hade varit att få duktiga tjejer till Göteborg som kan visa för allmänheten att "extremcykling" inte bara är en stereotypt manlig sport, vilket jag tror är precis vad många oinsatta förväntar sig."

GGIK:s gubbsjuka

Medan vi väntar på att Adrenaline City Cup ska höra av sig så kan jag tipsa om de här två läsvärda och mycket upprörande länkarna från Gefle Dagblad.


GGIK lägger ner damlaget.

Herrlagets fiasko mer värt än damernas succé.

Sammanfattning: GGIK hade två flicklag, 14 pojklag, ett herrlag som ligger på gränsen mellan div2 & div 3 och ett damlag som i år kvalade till elitserien. Pga dålig ekonomi behövde något göras - lösningen som ordförande Peter Nordqvist genomförde var att lägga ner det framgångsrika damlaget, pga att deras kostnader var för höga. Kostnader som bestod av tre övernattningar på ett år, samt samåkning med andra lags bussar till matcher.

Herrlagets SPELARLÖNER de fick för att harva runt i botten på division 2 var tydligen inte en mer rimlig post i budgeten att justera....
GGIK betalade 2010/11 ut löner till herrarna för 377 000 kr. Enligt Peter Nordqvis fattas det 250 000 kr för att kunna fortsätta med damlaget. Jag ser en oerhört enkel lösning här, gör inte ni?

(Obs att jag givetvis fattar att det inte är så enkelt som att flytta pengar från en ficka till en annan, men det är ett exempel som hemskt klart tydliggör vissa principer.)

Men än en gång är dåliga manliga idrottare mer värda än duktiga kvinnliga. Livet är en fest.

Adrenaline City Cup 2012

I juli i år anordnas Adrenaline City Cup i Göteborg. Ett event med promotiontävlingar inom slopestyle, downhill och paralellslalom. På deras egen sida går att läsa att europeisk elit kommer komma och visa upp sig och tävla i cykelsportens vildaste och hårdaste tävlingsgrenar.

Kanon! Att mindre idrotter tar sig in i städerna och visar upp sig i den här typen av event är precis vad som behövs för att medier, sponsorer och vanligt folk ska få upp ögonen för det.

Mindre kanon är vinstplanen som på samma sida redovisas enligt följande:

"Startgrupp. Herrar ELIT: Herrar Elit, Juniorer & Veteran

1.a pris 20 000: - Hard Rock Cafe: Banquet.

2.a pris 10 000:- Hard Rock Cafe: Banquet

3.a pris 4 000:- Hard Rock Cafe: Banquet

Startgrupp Damer Elit: Damer ELIT & Juniorer

1.a pris 5 000: - Hard Rock Cafe: Banquet.

2.a pris 2 500:- Hard Rock Cafe: Banquet 

3.a pris 1 000:- Hard Rock Cafe: Banquet"

Återigen - kul att ni kör, Adrenaline City Cup, men vad i helvete? Precis som i Axa-historien härom veckan så betalar damerna samma startavgifter och kör samma bana som herrarna, dvs insatserna är lika, och ändå värderas damsegern till en fjärdedel av herrsegern. Och precis som i den tävlingen är prissumman inte på något sätt baserad på antalet startande i de olika klasserna, utan en på förhand fastsatt värderingsmall som enbart visar hur mycket man tycker att en seger är värd, oavsett storlek på blivande startfält.

Att europeisk damelit kommer komma och visa upp sig för möjligheten att vinna 5000 spänn, vilket knappt täcker reskostnader ens från de allra närmaste grannländerna, känns ytterst tveksamt. Att däremot locka även damåkarna med en summa likvärdig herrarnas hade förmodligen tagit dit en och annan snabb tjej utifrån, men med tanke på fördelningen verkar det knappast vara något arrangören tycker är varken intressant eller relevant.

Samarbetspartners till tävlingen är bland annat Bauhaus, Göteborgsposten, Göteborgs turistbyrå, Hard Rock Cafe och andra stora namn, och precis som med Axas skidlopp kan man fråga sig hur de ställer sig till att deras varumärke kopplas samman med den här typen av orättvisa och sexistiska arrangemang?

 

Via downhillcyklisten Kristin Svenson som tipsade mig om det här och som även har ställt frågan om prispengarna till Adrenaline City Cups arrangör väntar vi på besked om motivet till prissättningen, så jag hoppas för deras egen skull kunna återkomma med en sjukt bra motivering imorgon.

Vem kommenterar EM?

Vilken debatt det blev i föregående inlägg. Kul! Intressant nog verkar vi alla vara överens om sakfrågan, att man ska behandla varandra trevligt och med respekt oavsett tävlingsklass eller kön, men istället visade det sig vara känsligt var man drar linjen mellan elitidrottare och motionärer. Spännande med vändningar.

Nåväl. En stor sporthändelse i nära framtid är förstås fotbolls-EM. Fina Rättviseförmedlingen har uppmärksammat att TV4 ställer upp den här likriktade skaran av kommentatorer inför denna stora tv-händelse:

Om ni inte redan gjort det så tycker jag ni ska gå in på Rättviseförmedlingens facebooksida och gilla den. Där kan ni också hjälpa dom att istället för den lite trista grupperingen med medelålders vita män här ovan hitta kvinnliga fotbollsexperter och förhoppningsvis få in ny kompetens i rutan. Om TV4 har problem i sin rekrytering så tycker jag att de förtjänar lite hjälp. Så kör!

Ledsam story från verkligheten som damidrottare

Vi ska återkomma till det där med journalistiken, men först lite fräscha storys från helgens verklighet som damidrottare.

Vi som cyklar har igår kört en deltävling i den nationella landsvägscupen. I elitklasserna står Sveriges främsta cyklister på startlinjen. Samtidigt körs cuptävlingar för veteraner, juniorer, ungdomar osv. Vi damcyklister brukar ibland på tävling starta samtidigt som någon herrklass, oftast herrjuniorerna, för att få lite större klungor och lite mer tidseffektiva tävlingar.

Nu i helgen startade vi tillsammans med H-40-klassen, det vill säga äldre män över 40 år som motionscyklar och tycker det är kul att tävla på fritiden ibland. Bland damerna fanns proffscyklister, landslagsåkare och nationell elit. Cyklister som satsar på sin idrott och flera som har det som primär sysselsättning.

ÄNDÅ - bland annat det här:

En av landslagsåkarna blev nerkörd i ett dike av veterangubbarna för att hon inte flyttade på sig.

En annan landslagsåkare försöktes först motas bort från sin plats i klungan av en grånad herre, och när hon inte ville flytta på sig för att mista sin placering i gruppen tillsagd att hon skulle hålla sig undan och inte vara i vägen.

Och idag fick jag det här twittrat till mig, vilket väl inte direkt kom som en överraskning med tanke på den stämning som rådde:

Alltså, jag har full förståelse för att det är viktigt med cuptävlingar även för folk över 40 år och att även lek kan kännas som allvar i stundens hetta och allt det där. MEN, det går inte att komma ifrån att det är damcyklisterna som cyklar på en högre nivå i det här fallet och för vilka det står större saker på spel. Ändå härjades det inget i damklungan på motsvarande sätt, trots att det i allra högsta grad påverkade vårt slutresultat att behöva samsas om vägbanan med veterancyklister.

Att de dessutom har mage att säga åt de betydligt mer meriterade damcyklisterna att "hålla sig undan" är så respektlöst att jag inte ens vet hur jag ska förhålla mig till det. Det är så uppenbart att damidrott även på elitnivå har så mycket lägre status att till och med motionärer anser sig vara bättre enbart på grund av att de är män. Man blir matt, trött och ledsen.